Väckarklocka

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Den kom ut 1941. Hon känner ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma.

Ur denna känsla växer ett manifest fram där fred, miljö och kvinnokamp flätas samman till en ideologisk skrift som bränner.

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. Boken var väckarklocka för mig, och förändrade hela mitt liv.

I fråga efter fråga bär Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. I några avsnitt ska jag skriva om denna klassiker.

Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en gedigen genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde vara innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi.

Från den stolta tempelruinen vid Kap Sunion på Attika hade jag en afton spanat över det solnedgångsfärgade havet bort mot det osynliga Kreta. Mina grekiskt bildade ciceroner erinrade om att vi stod just på den plats varifrån de svarta selgen på Teseus skpp blivit synliga vid horisonten...

Bokens inledande kapitel måste man sätta in i den tid de skrevs, kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av det manliga samhälles oöverstigliga murar och blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet. Nu pekar Elin Wägner bakåt och hävdar att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Kvinnor hade ju varit de starka!

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?

Varför har man bara bara sett männen, varför har man inte velat se att mäns och kvinnors historia är sammanflätad som varp och inslag, att kvinnor varit starka, att matriarkat funnits. Finns objektiv vetenskap, hur påverkar värderingar och normer det man ser och upplever? (En debatt som åtskilliga decennier senare upptog debatten!).

Elin Wägner skriver:

Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

Hennes besvikelse är således stor över att kvinnorna, trots år av både rösträtt och talan, inte betett sig bättre än männen. Hennes eget kamp, tillsammans med all andra rösträttskvinnor, har inte lett till mer än att de fått rösta, inte ett i grunden bättre samhälle.

Elin Wägner har modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammahangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var det inte för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, pacifism och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan accetpera...

Men, visst, hon förklarar hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt:

En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten.

Och historiebeskrivning, normer och attityder har i årtusende satt mest fängsel på kvinnans uppfattning om sig själv. Elin Wägner drar sig inte för att också angripa kyrkan för detta fängsel:

På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Inte nog med att hon ifrågasatte historiebeskrivningen, nu ifrågasatt hon också kyrkan och bibliska texter... Vad höll Wägner på med? Redan i detta inledande skede av boken kan jag tänka mig att den tidens etablissemang hukade under frågan: Ska vi råskälla på henne, eller ska vi låta vår tystnad tala?

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk är hon inte, Elin. Inte nu längre. Hon låter sig inte stillas av de olika råd hon får från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Man varnar henne för att de läsare, som hon vill nå, är så främmande inför detta att de kan uppfatta det som fria fantasier. Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

***

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Men kanske trodde hon inte att även hennes gamla vänner från Fogelstadtiden skulle möta henne med tystnad. Även om hon kanske anade att hon gav sig ut på känsliga områden när hon så öppet visade besvikelse över kvinnorörelsens reslutat.

I Sverige infördes, som det sista landet i Norden, kvinnlig rösträtt först 1921. Elin Wägner hade stått på barrikaderna, både som journalist och som aktivist. Hon var övertygad om att kvinnorna, som "sedan urminnes tider haft vana att akta, vårda, samla och laga" skulle inse att männens "sätt att möblera världen inte duger."

Men det föll dem inte in att de kunde ha någon talan. De gör varken till eller från. Detta låter orättvist och hårt i betänkande av alla deras ansträngningar Men deras insatser för kriget på båda sidor av frontlinjen tar ut varandra. Tiotusen arbetskor i en tysk ammunitionsfabrik uppvägs av lika många i en engelsk.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militärism, skövling och en mekanisk syn på världen är det system man byggt upp. Ingenting hade ju hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen...

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällesliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget."

Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan.

Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och medbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

Det är inte inom det nuvarande systemet som kvinnorörelsen har sin uppgift som den trodde, dess uppgift är att finna en punkt utanför det samma från vilken den kan, inte rubba världen, ty den är redan rubbad, utan återställa dess jämvikt igen.

Vad är nu de erbjudna alternativen för världen? Ja, visst finns det skillnader mellan det goda och det onda. Men deras plan efter det att kriget avslutats är på en punkt exakt densamma. Hur mycket dödsfiender de än är, "så befinner de sig vid yttersta polerna av samma system, med samma härskartanke som ledstjärna...".

Vi återupprepar: på en punkt visar sig tvärs över den väldiga klyftan en gemenskap i de stridandes planer och förhoppningar. Båda parter ser framåt mot en utveckling av tekniken som skall göra människan till jodens herre och förslava resten av skapelsen. Båda parterna underlåter att diskutera den saken med kvinnorna och fråga dem om deras mening...

Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver:

Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Fred på jorden och fred med jorden, blev något av Elin Wägners signum. I Väckarklocka drar hon sig inte för att också ställa sig själv till svars utifrån just detta signum. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - nu hade hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att om "alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl". Men det är det inte för Elin Wägner längre, hon har under åren vävt samman feminism, pacifism och ekologiskt tänkande till ett. Och det var mer än samtiden kunde acceptera...

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Hon såg redan då faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda syften. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tdigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

***

Boken avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandard. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest.

Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad har reglerat levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen.

Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser.

Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter.

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda.

Vi hade alla serverat den härliga, billiga kalifornska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång.

Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockren.

Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem.

Naturen, människorna och djuren. Där finns de solidariteter som De gröna byggde sin ideologi på redan i det första partiprogrammet. Solidaritet med naturen, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med utsatta i andra länder.

Men Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsuerma mest kan bara leda till mental förnedrning och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Visst känns det ännu dagsaktuellt när hon avslutar listan med möjlighet att kunna studera under hela sitt liv. Det skulle inte begränsas till barn- och ungdomsår. Hennes erfarenheter av tiden på Fogelstad hade förstås förstärkt denna uppfattning. Även om hon nu, med stänk av sorg, kunde se brister också i den utbildningen.

Självfallet märker man, när man läser boken idag, att den har mer än 75 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar och straffpredikningar har snarare blivit mer aktuella än förr.

Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens paraister och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas.

Jag vet inte om det kan sägas bättre. Elin Wägner vävde samman fred, miljö och demokrati på ett sätt som ingen gjort före henne. Väckarklocka var väckarklockan för mig, utan den hade jag förmodligen aldrig blivit politiker.

Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammafattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystanden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner.

Betyg: WWWWW