Elin Wägner

2012-01-11T13:20:00.001-08:00

August Strindberg i alla ära. Han firas ju i år. Det är - den 14 maj - precis 100 år sedan han dog. Så det kommer att talas mycket om Strindberg. Många föreläsningar, konferenser och kulturaftnar...

Blir man aningen trött på detta crescendo av manlighet så går det bra att beställa en föreläsning om August Strindberg och Elin Wägner. Hade dom något gemensamt, frågar nog vän av ordning. Jodå, är mitt svar. Och visst var Strindberg en ekorevolutionär... Fast på ett annat sätt - och under en mycket kortare period än Elin Wägner. Om det, och tidsandan och de två giganterna, pratar jag i vår. Är ni intresserade så mejla provoka@telia.com för mer info och ev bokning.

Ekorevolutionären August

v/s

Ekofeministen Elin

Föreläsning av

Birger Schlaug

Det du inte visste om August Strindberg och det du måste veta om Elin Wägner.

PS!
Självfallet går det bra att boka det "vanliga" föredraget om Elin Wägner också.

Silverforsen

2011-11-03T05:03:00.000-07:00

Silverforsen (1924) är en av Elin Wägners stora - men bortglömda - romaner. Ett allvarligt men ändå humoristiskt och flyhänt skrivet drama som vävs samman av starka personligheter, rappa dialoger, intressanta dilemman, skickligt skissade miljöer samt några doser burleskerier och fyndiga oneliners.

Det bästa av den unga Wägners spänstiga språk och humor har helt enkelt vävts samman med den erfarna Wägners djupborrande i den enskilda individens samvete.

Gång på gång när jag omläser boken tänker jag på vilken lysande teveserie denna bok skulle kunna bli. Persongalleriet är så elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt till ett överraskande slut. Hon arbetar med cliffhangers, som gör det svårt att lägga ifrån sig boken.

Handlingen
Handlingen utspelar sig på en prästgård i den lilla skvallriga staden som är belägen vid Silverforsen. Bakom prästgårdens halvmetertjocka murar huserar prästen Gabriel och hans syster Virginies. Där bor också deras mor, som vill vara den första att bli begravd på den nya kyrkogården, och deras fosterdotter Gudrun, med man, samt hennes dotter.

Prästgården har tjocka väggar, och det som utspelar sig där innanför skall där vara, det gäller att hålla skenet uppe, ytan ren och fin.

Behovet av att hålla uppe en hög standard i sitt levnadssätt var för honom, som för så många andra män ett ofrånkomligt tvång, och han kände inte sättet att kasta det av sig. Han offrade den största lyx i världen, rätten att få använda sina dagar till det han helst ville, för den tämligen enkla och tvivelaktiga lyx, som kunde köpas för pengar....

När skvallret får något att ta fatt i, seglar det iväg såväl på avundsjukans och hatets som på rättvisans vingar. Där spanas på de som bedrar, och de som blir bedragna. Det dubbelspelas och utpressas. Och så: en kvinna väljer att bryta upp från en formellt trygg tillvaro och med ett barn i handen vandra ut i det okända.

Prästgårdar är något Elin Wägner känner väl till, hon har tillbringat sina bästa stunder i två av dem; sin morfars och sin morbrors. I Den namnlösa skildras livet i prästgården kyligt och tragiskt, i Silverforsen med inslag av galghumor. Vilket är en av orsakerna till att boken verkligen skulle göra sig som teveserie. Man kan nästan likna den vid ett kammarspel.

Skriven för teater
Elin Wägner skrev först historien som en teaterföreställning - under namnet Högtidsdagen - ämnad för Dramaten. Den på den tiden välkända Gerda Lundequist (stor skådis, särskilt uppskattad för sina tolkningar av Strindberg, Ibsen och Shakespeare) hade blivit överväldigad när hon läst den. Vilket inte Dramatens litteräre rådgivare, tillika ledamoten av Svenska Akademin, Bo Bergman blev; han sågade pjäsen med fotknölarna.

Varför sågade Bergman ? För att Elin Wägner var en kvinna? För att huvudpersonen är en kvinna? För att den burleska sidopersonen är en kvinna? För att det är en kvinna som visar sig vara den som styrt utvecklingen? I marginalen kan man notera att Elin Wägner, och hennes dåvarande man Johan Landquist, hade umgåtts med Bo Bergman. Han satt för övrigt i Svenska Akademin när Elin Wägner blev invald. Vad hon tänkte om den saken framgår inte någonstans...

Dramaten tackade således nej. Innan Silverforsen kom ut som bok gick den - i något annan form - som följetong i den tidens stora kvinno- debatt och kulturtidning Idun, där Elin Wägner för övrigt varit redaktionssekreterare i början av seklet.

Silverforsen konkurrerar
Efter det att också kvinnor blivit medborgare i männens Sverige - kvinnlig rösträtt infördes först 1921 och Sverige blev därmed det sista landet i Norden att införa allmän rösträtt - hade Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren bildat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. När man några år senare startade tidskriften Tidevarvet var trycket hårt på Elin Wägner att ta på sig ansvaret som redaktör, men det fick vänta ända tills dess att Silverforsen var färdigskriven.

Bakgrunden
Silverforsen kan man se som en fortsättning på två tidigare verk - Åsa-Hanna och Den namnlösa - eftersom den gräver i frågan om människans samvete. Grundidén till berättelsen kom från ett besök i Wien (1920) där hon mött en kvinna som berättat sitt livs historia. I en arbetsbok skriver Elin Wägner: "Fru Hajek tog mig avsides under en eftermiddagspromenad och berättade följande historia...". Hon beskriver det hon fått höra som "en medelklasstragedi" med missbrukad kärlek, kamp om barn, äktenskapsbrott, falskspel och en fostermor "vars känslor är det intressantaste i historien...".

I denna tragedi vävde Elin Wägner in motiv och upplevelser från sitt eget liv som nyskild - efter tolv års äktenskap med John Landquist - och kamp för att få vårdnaden för sin då fyraårige brorson Giovanni. I ett brev till Landquist berättar hon sakligt att det "från början främmande motivet fått beröringspunkter med mitt personliga liv".

Silverforsen utspelas i en stad som fått namnet Silverstad, där en fors brusar precis som i Nyköping där Elin bott några år som mycket ung, då faderns fått erbjudande att bli rektor där efter sina år i Lund. Fader Sven hade minsann skaffat sig en ny hustru också, en fin adelsdam vid namn Augusta Ulfsparre. Tillsammans hade de skapat ett dystert, men elegant, hem som Elin Wägner beskrivit genom att bara konstatera att det fanns ett hårt och kallt golv i hallen.

Socialt engagemang
Det är inte ovanligt att Elin Wägner kritiseras från vänster för att inte ha något klassmedvetande, att ägna sig åt borgarklassen och vara ointresserad av arbetarklassen. Det är sant så tillvida att Elin Wägner inte är någon arbetarförfattare, men även i denna bok, som i så många andra (t ex Helga Wisbeck och Släktens Jerneploogs framång) skildrar hon på ett mycket närvarande sätt motsättningarna mellan rik och fattig, mellan det fina folket och det arbetande folket. När de fattiga kränks för sin fattigdoms skull så låter inte straffet vänta på sig.

I Silverforsen är det inte minst den rullstolsbundna änkeprostinnan Coreus, som bär överklassens mantel, som reduceras till en burlesk skildring av kampen för att bli begravd ståndsmässigt med "gammal dog rangplacering".

Ulla Isaksson ch Erik Hjalmar Linder skriver i sin recension: "också i spelet mellan herrskaperna och jungfrurna och deras släkt och vänner i fattigkvarteren, i skildringen av den pigga ynglig därutifrån som får plasen som "betjänt" hos den gamla damen i rullstol, finns något av Pennskaftets ettriga vakna blick för klassamhäöllekts psykologi"

Samtiden
Silverforsen skrevs således efter det att Sverige fått kvinnlig rösträtt. I romanen cirklar händelserna kring en skilsmässa - vilket skall ses i ljuset av den nya lagstiftningen som förenklat gången vid en skilsmässa. Det var inte utan att den som läste boken vid den här tiden - och det var många - fick insyn i den nya lagstiftningen såväl som dess komplikationer.

Välfärdsstaten var långtifrån etablerad, begreppet folkhem ännu inte existerande, men dess värderingar utgör botten för denna medvetna socialpolitiska historia i romanens - eller rent av kammarspelets - form.

Trots att handlingen till stor del utspelar sin inom prästgårdens murar, så ges således en medveten och intrikat kavalkad av hela samhället, där finns kokerska, husjungfrur, betjänt, trädgårdsmästare, golvbonare, konstapel, begravningsentreprenör, biskop, dödgrävare, fabriksarbetare, demonstranter. och

Silverforsen inleds på följande sätt:
Prästgården i Silverstads västra församling, den så kallade doktorsgården, liknade ett gammalt skrin, alldeles som Riddarhuset, och locket var ett underbart tegeltak, som i de skönaste skiftningar upprepade alla naturens färger i grönt och brunt, här och där med en röd tegelpanna som en frukt bland lövverket.

Som vanligt är Elin Wägner noga med inledningen. Här får vi veta att det prästgården, den så kallade doktorsgården, liknade ett skrin, vars lock författaren hade i uppsåt att lyfta på. Anna Bohlin pekar i sin avhandling Röstens anatomi på ur "en röda frukten i borgerlighetens träd signalerar redan här på första sidan äpplet i kunskapens träd".

Och om historiens huvudperson kan man i inledningen läsa:
Den höstliga förmiddagens vita ljus föll obehindrat in genom de två stora fönstren som belyste henne, och likväl var hon på något sätt oåtkomlig för granskning, som om hon haft en sagans osynlighetshätta dragen över sitt huvud.

Och som den professionella berättare Elin Wägner är låter hon inte hättan falla innan det överraskande slutet.

Betyg: WWWWW

Birger Schlaug

Öppet i höst

2011-09-20T23:14:00.000-07:00

Efter drygt 40 föreläsningar om Elin Wägner de senaste åren blir tyngdpunkten i höst på hennes - och andras - kamp för kvinnlig rösträtt - och hur motståndarna formulerade sig...

10 september, Växjö.
Lokal: St Sigfrids folkhögskola. Elin Wägner och rösträttsrörelsen:
"Dessa urvattnade smaklösa kroppar som vare sig är kvinnor eller män"

17 september, Hofors
Lokal: Folkets hus. Elin Wägner och männen mot kvinnlig rösträtt:
"Det är icke sällan fula kvinnor som söka rösträtt..."

27 oktober, Katrineholm
Lokal: Sultans. Elin Wägner som väckarklocka:
"Tjogo sider i en bok förändrade hela mitt liv..."

I november föreläser Birger om Elin Wägner och rösträtten i Nyköping, Falun och Stockholm. Möjlighet finns att boka ytterligare någon föreläsning under november-december.
För mer info: provoka@telia.com

Ökad chans att vandra på Elin...

2011-09-03T09:07:00.000-07:00

Växjö ska få fler litterära citat i gatorna. De citat av Elin Wägner, Pär Lagerkvist och Vilhelm Moberg som finns på Storgatan ska få sällskap av citat på Västergatan.

Efter sommaren...

2011-06-08T01:04:00.000-07:00

Birgers höstföreläsningar om Elin Wägner inleds med...

Elin Wägner - före sin tid, då som nu.

Hofors lördagen den 17 september

Arr: Kerstin Hasselgrensällskapet

Info: aek786k@tninet.se

Du missar väl inte...

Årligt seminarium om Elin Wägner

10 - 11 september 2011

St Sigfrids folkhögskola, Växjö

Birger är en av föreläsarna.

Elin Wägner som staty?

2011-04-19T10:50:00.000-07:00

Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Men det finns ett långt pärlband av kvinnor i historien som gjort sig förtjänta av att minnas minst lika mycket som de män som dominerar bland skulpturer och statyer. Elin Wägner är den som mest av allt förtjänar det. Därför har en insamling startat i syfte att få in medel till att på statyvis föreviga den som första av alla vävde samman kvinnors rättigheter med såväl fredsfrågan som miljöfrågan.

Läser mer här om insamlingen!

2011 års Stockholm läser-bok

2011-01-13T00:51:00.000-08:00

Före sin tid - då som nu!

2010-01-02T16:32:00.000-08:00

En fågel värjer sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren
vet den ingenting.

Elin Wägner var en litterär gigant. Hon skrev 3o böcker, många undanskuffade av obegripliga orsaker. Kanske för att hon var kvinna, som ofta skrev om aktiva kvinnor. Hur som helst: hon var modig, blev den andra kvinnan i Svenska Akademin och tillhör de absolut bästa svenska författarna.

Elin Wägner skrev, för långt mer än 50 år sedan, om det livsfientliga i att människan försöker lägga under sig jorden, missbruka sitt ansvar för medmänniskor och djur, om det makabra i en samhällsmodell som strävar efter ständigt ökad konsumtion, om det absurda i den militära strukturen, om det skamliga i att låsa in människor i kollektivistiska roller utan hänsyn till individens verkliga jag, om det skadliga i att dela upp alltet i det jordiska och det himmelska.

Och hon gjorde det med ömsom raseri, ömsom humor - alltid lika välformulerat och genomtänkt.

Hennes radikalitet får dagens politiker - och för den del även kulturelit - att framstå som stenstoder, fästade i nuets värderingar, strukturer, system och normer utan att förstå att deras världbild är den inburades.

Dessutom var hon en förbålt bra författare!

Elin Wägner-turnén går vidare...

2010-01-01T07:20:00.000-08:00

Planerade föreläsningar med Birger Schlaug

16 augusti Vimmerby
"Elin Wägner - hon knöt samman miljö, fred och kvinnors rättigheter"

27 oktober Borås, Fristad

Elin Wägner - Mod och inspiration

1 november Västerås
"Elin Wägner - Mod och Inspiration!"

4 november Katrineholm
"Slaget mellan Hjalmar Söderberg och Elin Wägner..."

27 november Stockholm Strindbergsmuseet
" Från August till Elin..."

Elin Wägner - mer aktuell än någonsin!

"Schlaug kan verkligen ta en publik!"
"Man blir tagen av hans engagemang, humor och kunskaper"
"Schlaug gör Elin Wägner levande igen..."
"Jag kom lite sent och det var knökfullt, folk ville höra ett gammalt språkrör berätta om en gammal tant..."
"Det var 60 år sedan Elin Wägner avled, nu får hon ny publik... Hon var inte bara före sin tid, hon är nog före vår tid också..."

Den kinesiska muren - en glömd historia

2009-10-30T06:00:00.000-07:00

"Europa liknade under de där julidagarna 1914 mest av allt en sjudande häxkittel, ur vilken rök och dunster stiger. Osynliga alkemister kastade ständigt nya ingredienser ner i brygden och pressen, det offentliga ordet, som övertog rollen av bulvan åt Överledaren, brassade på i ugnen."

Så inleds Den kinesiska muren, där Elin Wägner m.fl. går till angrepp mot militarismen och till försvar för en av 1900-talets stora: Rosika Schwimmer.

Elin Wägner vräker ut sin ilska över dumhet och prestige som leder fram till kriget. Hennes kritik av medierna sjuder av indignation. Och hon konstaterar harmset hur nationalismen, den inkrökta nationalismen, vinner gehör när Den andre målas ut som Den onde. Europa förvandlas till en häxkittel, en degel där det bubblade av fientliga ämnen. Hon skriver:

”När till sist det våldsamma rökomtöcknade upproret av fientliga ämnens strid lagt sig visade det sig, att den bubblande, flytande massan kondenserats i fasta kroppar. Alla de miljoner och åter miljoner hjärtan, som legat i degelns ångestbad hade klumpat ihop sig kring sitt nationalmedvetandes kärna. Europas känsloliv hade stelnat i förblivande formationer, omöjliga att sammanfoga till något helt.”

Hela recensionen hittar du här!

2009-10-24T03:43:00.000-07:00

Åh, herregud ett fruntimmer!

Kryssning med De litterära sällskapen. 8-9 november.
Anmälan Omniaresor 021-129090
Skådespelerskan Anita König i Pennskaftets gestalt möter Elin Wägners-sällskapets ordförande och diskuterar hur det gått för kvinnorna, freden och jorden.

I Elin Wägners fotspår

2009-10-12T13:00:00.000-07:00

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd?

Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Nu har Johanna Wallin - barnbarnsbarn till Elin Wägners syster Ester, som förresten blev 103 år - skrivit en bok på samma tema. Men det handlar inte om Rhenlandet utan om Palestina. Boken heter Jag går aldrig ensam mer.

Elin Wägner är min stora insipirationskälla, skriver författaren i epilogen. Och Johanna berättar för mig:

Mormor, som jag kallade henne när jag var liten, hann tyvärr aldrig berätta för mig om sin berömda syster men jag började läsa om och av Elin redan under mitt första tonår. För mig var det en nåd att finna denna människa som jag betraktar som en tvillingsjäl.

Elins tankar påminde så mycket om mina egna och hon blev med åren min främsta förebild och inspirationskälla. Under högstadietiden skrev jag en uppsats om henne, på gymnasiet höll jag en lektion om hennes liv och verk för mina klasskamrater. Jag läste alla hennes böcker och allt jag kunde komma över som skrivit om henne.

När jag förtvivlar över tillståndet i världen och min egen maktlöshet, och det gör jag ofta, vänder jag mig till Elin som med sin kloka, uppfordrande blick säger mig: "Seså flicka lilla, ge inte upp!"

Elin har kort sagt ständigt funnits vid min sida och jag tror, hur förmätet det än må låta, att hon nu ler i sin himmel när min debutbok ges ut.

Efter att ha läst boken är jag ganska övertygad om det jag också, om man nu kan le från sin himmel.

Boken berör, men inte därför att det är en släkting till Elin Wägner som skrivit, utan för dess levande och smärtfyllda närvaro. Såväl när författaren rapporterar från Palestina som när hon berättar om jakten på sin far, som försvann när hon var fem år gammal, kvarlämnande en lapp på köksbordet där det stod: Jag är inte den jag utgett mig för att vara.

Min recension av boken finns här.

Ny bok om Landquist

2009-09-17T01:59:00.001-07:00

Elin Wägner var, under en ganska kort tid, gift med den ständigt arbetande och koleriska John Landquist. Hon kom i starkt konflikt med honom för hans försvar av Hitler. Själv tog hon tidigt avstånd från "den tredje klassens diktator" som förestod en ideologi hon avskydde. Boken om Landquist recenseras här, här och här. Och om Elins relation till honom har jag skrivit här.
PS! Och här finns en essä av Crister Enander.

Hon förändrade min värld...

2009-09-07T08:00:00.000-07:00

Det var i mitten av sjuttiotalet. Jag ramlade över en bok som hette Väckarklocka. Författaren hette Elin Wägner.

Jag bläddrade lite i den redan på tåget hem. Det förändrade min värld. Och hela mitt liv. Läs mer här!

HÖSTENS FÖRELÄSNINGAR HITTAR DU HÄR!

I Elin Wägners anda...

2009-08-03T03:17:00.000-07:00

Elin Wägner anklagade Vetenskapsakademin för att man delade ut nobelpris till dem som vurmat för "atomkraftens välsignelser". Minnet av Hiroshima hålls levande världen över den 6 augusti.

Torsdag den 6 augusti 21.30.
Till minne av Hiroshima
Tal av Birger Schlaug
Slottsparken i Örebro

SvD: "Elin Wägner förtjänar att ständigt på nytt lyftas..."

2009-07-21T03:51:00.000-07:00

Så har också SvD recenserat den nya antologin om Elin Wägner. Här finns artikeln!

"Och nu föreligger alltså denna påkostade festskrift, en vacker bok för soffbordet som bland annat innehåller ett rikt kalendarium för den som är intresserad av hur Elin Wägners liv och verk och den offentliga historien samverkar. "

"Dessutom är det på tiden, som Birger Schlaug antyder, att vi uppfattar Wägner som den föregångare på miljömedvetandets område som hon var."

"Det är inte bara kloka tankar om Elin Wägners betydelse som är fascinerande med boken, utan också hennes egna funderingar, till exempel om hur det kom sig att hon blev författare och hur det är att verka som sådan."

Tillägg: DN:s recension finns här.

2009-07-04T03:48:00.000-07:00

Välkommen till frukost vid havet. På hamnplan i Simrishamn. Där pratar jag klockan halv nio på måndag morgon den 6 juli om Elin Wägner.

Och lite grand om Hjalmar Söderberg, för det var exakt 100 år sedan han satt vid havet i Dragör, riktade kikaren mot ett dambadhus och skrev en debattbok om de fula och misslyckade kvinnornas kamp för rösträtt...

Frukost serveras.
PS! Och så skrev Ystad Allehanda...

Årets Väckarklocka går till...

2009-06-25T09:06:00.000-07:00

... organisationen Kvinna till Kvinna,"för dess mångåriga och framgångsrika för att stödja och lyfta fram kvinnors arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Elin Wägners anda...". Priset delar ut i samband med Elin Wägner-sällskapets årliga seminarium på St Sigfrids folkhögskola den 19-20 september.

Elin Wägner i Swedish Book Review

2009-06-03T13:11:00.000-07:00

I det senaste numret av Swedish Book Review (2009:1) presenteras Elin Wägner med anledning av den nya engelska översättningen av Pennskaftet.

Hela första kapitlet av boken finns med och det inleds med: "For a person who was once in love with a stationmaster, there are most certainly more pleasurable ways of spending the day than being carried across Sweden at a leisurely pace on a stopping train".

Översättaren har valt att översätta den hundra år gamla texten - som när den skrevs var modern och fjäderlätt - så att den gamla moderna känslan finns kvar. Kanske är det lättare att hantera det engelska språket som inte genomgått några stavningsreformer eller haft gamla pluralformer på verben, kommenterar översättaren Sarah Death.

Elin Wägner och atomkraften

2009-06-03T06:21:00.000-07:00

På torsdag är det 64 år sedan atombomen över Hiroshima fälldes. Detta uppmärksammas världen över. Också i Örebro...

Man kan tycka det vara märkligt att Otto Hahn, samma år som atombomben fälldes över Hiroshima, fick ta emot Nobelpris för upptäckten av "fission av tunga atomkärnor".

Elin Wägner, som då blivit invald i Svenska Akademien, var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att ge priset till den som "brutit inseglet med vilket atomkraften varit bunden".

Elin Wägners upprördhet över detta höll i sig och hon skrev en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946. Här följer en del av artikeln, som hade rubriken: Större än Prometeus.

"När konturerna av atomforskningens historia drogs upp fick man klart för sig hur troget Nobelpengarna stött de forskargenerationer som arbetat på det slutliga resultatet: atomkraftens frigörelse. Och nu var stunden inne att ge priset åt den nye Prometeus, dold på okänd ort under det borgerliga namnet Otto Hahn, en Prometeus som brutit inseglet varmed atomkraften var bunden.

Man tror gärna att priset givits som tack för den nya insikt i universums struktur som vunnits därmed. Nu kan man inte bara teoretiskt bevisa att materien är energi, utan också praktiskt demonstrera det genom att baklänges göra om den process varigenom energin en gång bands och blev materia. De som trott sig leva på en halvslocknad stjärna måste nu nu försöka fatta att det klot de vandrar på gömmer en potentiell energi så oerhörd att den skulle ställa till en katastrof i universum om den släpptes lös. Att en sådan katastrof inte inträffat beror på att denna energi sedan svindlande tidsrymder låtit sig bindas, varigenom livets uppkomst och utveckling blivit möjlig...

Den frejdighet är förbluffande varmed vetenskapsmän som inom sitt specialområde är obönhörligt sakliga, rör sig med antaganden när de ska resonera om forskningens verkningar i laboratorierna. Vi förskonades inte Nobeldagen från att höra att mänskligheten befann sig vid en skiljevägg där den kunde välja mellan förstörelse och en underbar framtid.

Om det funnits en skiljeväg, så är den för länge sedan passerad.

Om atomkunskapen skall följa med in i vår framtid, då kommer vi inte från risken att den utnyttjas till verktyg i politikens farliga maktspel och av yrkesmilitärernas ambition. Men om fruktan för följderna skulle kunna hålla folkens ledare i tygeln till dess en ordning upprättats som förminskade risken, vilket naturligtvis är möjligt, då uppträder en annan fråga: Var finns de som vet så mycket om människan att de kan förutse och bedöma hur hon skall reagera på atomkraftens välsignelser?

Det är sant att en skugga av betänksamhet stundom drar över de lysande framtidsutsikterna. Det sägs att professor Hahn beklagar att atomkraften kommit i förstörelsens tjänst. Men vi har inte något intresse av hans beklagande, mer än så behövs. Hans arbetskamrat, professor Lise Meitner, slutar sin, i allt vad som rör det vetenskapliga, briljanta uppsats "Das Atom" i Die neue Rundschau med orden: "Vi får hoppas att det fruktansvärda förstörelseverktyg som med atombomben kommit i människornas händer skall bli en maning till alla att sätta in allt på att denna fantastiskt stora energikälla skall tjäna till människornas bästa och inte till deras fördärv".

Men än en gång: vi är inte betjänta med ett leider eller ett hoffentlich. Dessutom finns ingen bevisning som tvingar oss att godta försäkringarna om atomkraftens välsignelse."

Anm: Att denovan omtalade Lise Meitner inte fick dela Nobelpriset med Hahn sägs beror på att hon, förutom att vara kvinna och judinna, även tidigt motsatte sig militär använding av atomkraften.

Hoppsan.... det hade forskningen missat!

2009-05-23T00:48:00.000-07:00

Bostadsföreningen Marmorn och Elin Wägnersällskapet avtäckte under högtidliga former en skylt, placerad vid ingången till Lundagatan 36, på Söder i Stockholm, den 17 maj. Det har nämligen visat sig att Elin Wägner ägde två lägenheter i denna fastighet åren 1932-33, vilket tidigare varit okänt för de flesta - Isaksson-Linder missade detta i sin stora biografi.

På skylten kan man läsa nedanstående - fundera gärna över det citat av Elin Wägner som avslutar skylttexten! Nog är sista raden menad som en wägnersk spetsig ironi över samhällsutvecklingen - som trots vackra planer på materiellt välstånd och välfärd saknade grundpelare för värnande av verklig jämställdhet, delaktighet, fred och miljö.

Journalisten, författaren, ledamoten av Svenska Akademien, feministen, fredsaktivisten och miljökämpen Elin Wägner (1882 – 1949) ägde två lägenheter i bostadsrättsföreningen Marmorn från mars 1932 till juli 1933. Elin Wägner bodde i en trea på översta våningen ”med en vidunderlig utsikt över Riddarfjärden, stadshuset och Gamla Stan”. Hushållerskan Linnea Johansson hade en etta inåt gården.

Elin Wägner hyllar sin våning och funkisarkitekturen:

"Man sluter sig till att huset har ett tak, därför att man vet att arkitekt Wallander är en förnuftig herre, men det syns inte. Inte den minsta kant av en skorsten bryter denna mäktiga och konsekventa kontur. Balkongerna linda sig som breda jämna band kring huset och understryka till yttermera visso att den moderna arkitektens tanke följa vattenpasset. Till och med om kvällarna, då alla linjer försvinna och endast fönstren lysa, kan man se en skillnad. Ty det nya har något som är mycket nytt, nämligen de genomskinliga hörnen, tecknet på ett en revolution ägt rum i konstruktionen av ett hus. I våra dagar behöver man inga hörnstenar mer!"

(Vår Bostad 7-8, 1933)

Elin Wägner bodde en kort tid högst upp i hörnlägenheten i huset utan hörnstenar...

Från lägenheten var det en magnifik utsikt...

... som kunde ses från fönstret.

Utsikten från Linnéa Johanssons - trotjänarinnan, hushållerskan och vännen - lägenhet var visserligen inåt gården, men denna gård var å andra sidan en av Söders mer storslagna.

Välkommen till minnesfest 16 maj kl 15.00

2009-05-06T01:55:00.000-07:00

Elin Wägners-sällskapets årsmöte med festprogram hålls den 16 maj i Svenska Akademins Börssal - vid Stortorget i Stockholm.

Klockan 15 öppnas för allmänheten - sång, musik och tal av bland andra Ebba Witt-Brattström, Eva Moberg, Elisabet Hermodson, Thage G Peterson, Stefan Edman och Birger Schlaug.

De som önskar delta på en gemensam måltid efteråt på Myntkrogen kan senast 11 mars anmäla sig till mes@comhem.se. Trerätters middag inkl dryck, 250 kronor som betalas på plats.

Vandring i Elin Wägners fotspår 17 maj

2009-05-06T01:02:00.000-07:00

Söndag den 17 maj blir det en Stockholmsvandring i Elin Wägners fotspår. Samling kl 10.00 vid Odenplan, hörnet av Norrtullsgatan. Vandringsledare är Per-Olof Swartz. Klockan 14.00 invigs minnesmärke vid Lundagatan 36.

Nu ges Pennskaftet ut på engelska.

2009-04-26T15:20:00.000-07:00

Elin Wägners succéroman Pennskaftet, från 1910, ges nu ut på engelska. Huvudskälet är att boken skall användas i litteratur- och genuskurser vid brittiska och amerikanska universitet.

Det är Sarah Death som stått för översättningen. Sarah fick Svenska Akademins tolkningspris 2008 och berättar att "det varit en underbar utmaning att få ge sig i kast med en bok och en författare som jag beundrat sedan tidigt 1980-tal". Här skriver jag om Pennskaftet.

Elin Wägner uppmärksammad i Chile

2009-04-14T02:36:00.000-07:00

Den 7:e april var det nobelpristagaren Gabriela Mistrals födelsedag (hon dog 1957). Hon fick Nobelpriset i litteratur 1945, efter det att Elin Wägner pläderat för henne i Akademien. Detta uppmärksammades i den chilenska tidningen El Día häromdagen.

Efter det att Mistral mottagit nobelpriset så följde hon med Elin Wägner till Mårbacka där hon bland annat besökte Selma Lagerlöfs grav. Elin Wägner hade några år tidigare gett ut sin biografi över Lagerlöf - här kan du läsa en recension över den.

Året efter skrev Elin Wägner en längre artikel i Dagens Nyheter, Större än Prometeus, där hon går i svaromål mot amerikansk kritik av nobelpristagaren samt väver samman Mistrals diktning med angrepp på hur Vetenskapsakademin valt nobelpristagare som vurmat för "atomkraftens välsignelser".

Inte var hon mindre kritisk till att Paul Müller två år senare fick nobelpris för upptäckten av DDT - det var sju år efter det att Elin Wägner i sin bok Väckarklocka med våldsam kraft angripit kemikalieanvändningen i jordbruket.

Elin försvarar suffragetterna mot kvinnorörelsen...

2009-02-07T01:45:00.000-08:00

Elin Wägner fick kritik av den svenska kvinnorörelsen för att hon stödde den engelska suffragetterna, som i början av 1900-talet var de tuffaste i kampen för kvinnlig rösträtt. De drog sig inte från att också använda civil olydnad.

Så länge man inte hade rösträtt så vägrade man att betala skatt, och ens att bokföra sig. Och nog kände man anledning att gräva upp en och annan av männens golfbanor. Många blev fängslade i samband med mer eller mindre olagliga manifestationer Elin frågade de kvinnor som kritiserade henne: Är det kanske så att ni aldrig brunnit i era hjärtan?

Den allmänna uppfattningen var att dessa kvinnor tillhörde de lägre klasserna. Så stökigt och okultiverat som de uppträdde kunde väl inte annat vara att räkna med. Men i samband med att polisen arresterade flera hundra under en demonstration mot underhuset i oktober 1906 så visade det sig att man lagt garnet även över kvinnor av börd… Kvinnokampen stod över klasskampen, för oavsett vilken klass man tillhörde så var man förtryckt.

Den svenska rösträttsrörelsen ville inte bli sammanblandad med suffragetterna. I Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny framförs offentlig kritik. Man skriver i ett dubbelnummer 1907:

Stormningar av underhuset, massmöten och våldsamma tal och resolutioner, jättedemonstrationer på gatorna och därav följande masshäktningar av ”ladies” fylla de dagliga tidningarna med spaltlånga referat. På alla måttfulla sinnen gör detta ett pinsamt intryck, ty äfven om man i det engelska excentriska lynnet, i det traditionella spektakel som sedan urminnes tider utmärkt de manliga valkampanjerna, samt i kvinnornas verkliga, till fanatism drifna entusiasm för sin sak, ser förmildrande omständigheter, så utgöra f.n. dessa Engelska kvinnor ett föga uppbyggligt exempel för sina medsystrar i andra länder. Bildade kvinnor, som ge sig i handgemäng med polisen, måste alltid erbjuda ett i hög grad löjeväckande och motbjudande skådespel, deras sak må vara aldrig så rättfärdig.

När en stor kvinnokonferens hålls i London1909 rapporterar Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrivs som gapiga och att ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”. Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Elin är entusiastisk!

Hon går inte i takt med den svenska kvinnorörelsen. Hon tar egen ställning, precis som hon skulle göra under hela sitt liv. Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv sitter och applåderar suffragetternas talare. De kunna tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen…”.

Elin deltog för övrigt själv i en suffragettaktion när hon var i London. Varför skulle hon dra sig för det? Det var en demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom.

När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp (1912) blev det än mer oroligt i den svenska rösträttsrörelsen. Tidningarna rapporterade från England om våld och bråk. LKPR (Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt) hade snabbt reagerat och betonat att de suffragetter som stod på barrikaderna inte alls tillhörde den internationella organisation som man själv tillhörde. Avståndstagandet var hett, och kanske också taktiskt motiverat.

Men Elin blir förbannad. I en debattartikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför:

Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Var det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ´Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak´...

Elin är förbannad. Hon går till storms inte bara mot rösträttens motståndare utan även mot de kvinnor i rösträttsrörelsen som angriper suffragetterna utan minsta tillstymmelse till förståelse. ”Har vi glömt vår egen längtan i känslosamma stunder efter styrka att lida för det vi tror på - eller ha vi aldrig hyst den?”

Kritiken låter inte vänta på sig. I Aftonbladet menar Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Elin uppenbarligen varit så hänförd att hon tappat omdömet. Andra väljer att ducka, möter henne med tystnad men det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för Elin. Det är ju faktiskt så att hon blivit en uppburen författare efter att skrivit den bok som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta.

Rösträttsrörelsen hade hamnat i dilemma redan när Elin kom ut med boken, många hade reagerat genom att ta bort sitt rösträttsmärke från kappan på grund av att rösträttskvinnor i boken levt ihop med män utan att vara gifta...

Men att från ledande håll gå till attack var ju inte heller så lämpligt. Elin hade ju blivit Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön eller bara bittra kvinnor i klimakteriet Det var så motståndarna målade ut rösträttskvinnorna.

Birgers förläsningar om Elin Wägner 2009/10

2009-01-15T03:26:00.001-08:00

2009
Jönköping
10 februari Stadsbiblioteket kl 18.30
Linköping
8 mars Stadsbiblioteket kl 14.00
Göteborg
11 mars Ekocentrum kl 18.00
Karlstad
29 mars Stadsbiblioteket 13.00
Gnesta
1 april, biblioteket
Fellingsbro
22 april, Folkhögskolan 13.30 samt Biblioteket, 18.30
Vittinge
3 maj 12.00 Församlingshuset
Borås
7 maj Högskolan Filosoficafé 18.00
Ovanåker
Simrishamn
6 juli kl 08.30 "Frukost vid havet", Hamnplan
Ovanåker
9 september Info: 070-2022262

Sandviken
17 sept 18.30 Biblioteket
Söderhamn
18 september
Gävle
19 september

Växjö
21 september
Lindesberg
24 september
Västerås
5 oktober

Södertälje
12 oktober
Örebro
15 oktober 18.30
Östra Vingåker
22 oktober 19.00
Säter
24 oktober kl 18.00

Katrineholn
7 november

Växjö
28 november

2010

Örebro
13 januari

Söderköping
10 mars
Älvdalen
18 mars
Karlskrona
23 mars

Orust
20 april
Vimmerby
17 augusti
Fristad

17 oktober

Västerås

1 november

Katrineholm

4 november

Stockholm

27 november

Församlingshemmet

Örebro

13 januari 2010

Vill du att ditt lokala bibliotek skall få besök i höst, ta kontakt med biblioteket redan nu. Ett fåtal tider finns kvar för vår och sommar. För mer info om föreläsningen: provoka@telia.com

Kriminaldrama blev Elin Wägners sista roman

2009-01-14T06:27:00.000-08:00

"Min avsikt var att skriva en roman från sekelskiftet om en banvakt som hette Värdig och som mot Statens järnvägars ledning kämpade för den lägre personalens rätt att organisera sig och tvinga fram anständiga anställningsvillkor", berättade Elin Wägner om sin sista stora roman Vinden vände bladen.

Men förutom att ta kamp för bättre villkor såg Värdig med djup indignation hur ett hög och låg SJ-personal stal material som skulle användas för banans underhåll. En dag inträffade en olycka på grund av att de ruttna sliprarna inte blivit utbytta... Banvakten tog då kontakt med en advokat för att ge offentlighet åt det som skett. Men han kom aldrig tillbaka. Han hittades massakrerad på sin dressin. Polisförhören antydde att han varit onykter då olyckan inträffat, att han somnat på rälsen. Men hans änka och barn var övertygade om att han blivit röjd ur vägen därför att han visste för mycket.

De överlämnade allt material - polisförhör etc - till Elin som med detta, och flera andra verkliga händelser, spann sin roman som kom att omfatta sägner om vad som hände för 1000 år sedan, via tillfångatagna karoliner i Sibirien till det akuta kriminaldramat med Värdig.

Elin väver samman två släkters historia till en roman som går att jämföra med de stora ryska berättarnas verk. De motiv som präglat Elin Wägners författarskap - kampen för kvinnans rätt till lika villkor, fred och miljö vävs samman i denna historiska roman. Här är min recension av boken.

Elin Wägner skrev om hur det gick till i Svensk Litteraturskrift från 1948. Här finns hela artikeln!

"En kvinnohövding hälsas för sista gången..."

2009-01-03T09:33:00.000-08:00

Fredagen den 7 januari 1949 dog Elin Wägner. En vecka senare begravdes hon och Dagens Nyheter berättade:

"Åtta svartklädda unga flickor bar den ljusa ekkistan, snickrad av en ek som vuxit i den bästa väninnans gård och med beslag smidda av bysmeden Signal fram till katafalken framför altarringen i den stora, nyklassicitiskt ljusa kyrka...

Det var kvinnornas och bygdens hyllning till den bortgångna; och inom den spröda lingonrisgirlanden på eklocket låg en enkel krans av julrosor och ett band i blågula svenska och rödvita polska färger - en gåva från polska flyktingar till fredskämpen.

Bredvid låg Svenska akademins stora lagerkrans, men den vackraste blomsterhyllningen nedlades nog ändå efter jordfästningsaktens slut, när sockenborna defilerade i lång, sorgmörk rad och till hälften begrov den i buketter, kransar, blommor - namnlösa och ordlösa hyllningar till kvinnan som kommit att uttrycka en hel kvinnogenerationens livsbesvikelse och sega framtidshopp och blivit symbol för en hel bygd: Elin Wägner.

Det var en kvinnohövding och på samma gång en vän som socknen och landskapet här hälsade för sista gången."

Här finns mer om Elins sista tid, och om vad som skrev i tidningarna med anledning av hennes död.

Alla barn i början...

2009-01-03T04:30:00.000-08:00

Alla barn i början... Även ledamöter av Svenska Akademien har inlett sin bana någon gång. Elin Wägner inledde den med en uppsats i Folkskolans Barntidning 1896... Här finns den!

Minnesår 2009

2008-11-15T08:56:00.000-08:00

Nästa år är det 60 år sedan Elin Wägner avled. År 2009 blir därför ett minnesår.

Mer om Elin Wägnersällskapets arrangemang under minnesåret hittar du här. Bland annat kommer antologin Det första fotstegets moder ut under våren. Presenteras i samband med en öppen fest, dit alla är välkomna, på Börsalen hos Svenska Akademien den 16 maj kl 15.00.

Medlem i Sällskapet blir du genom att sätta in 100 kronor på plusgiro: 22 21 27-3. Glöm inte uppge namn, adress och e-post!

Föreläsningar om Elin Wägner kan beställas till bibliotek, kulturcaféer och skolor. Birger kan bokas här.

Elin om 150-åriga Selma

2008-10-19T23:38:00.000-07:00

Idag skulle Selma Lagerlöf fylla 150 år, vilket uppmärksammas lite varstans. Möjligen missar man i artiklar, radioprogram etc att Elin Wägner redan 1943 skrev sin denna biografi över sin företrädare som kvinna i Svenska Akademin.

Det var förresten just denna biografi som fick akademins ledamöter att till slut vekna och rösta in Elin Wägner, som kommit i onåd hos herrarna genom sin bok Väckarklocka, där hon vävde samman kvinnors rättigheter med fredsfrågan och miljöfrågan på ett sätt som än i idag gör att hon är aktuell.

Elin Wägner hyllade Karin, när Carl Larsson fyllde...

2008-10-16T13:47:00.000-07:00

När Carl Larsson fyllde 60 år då skrev Elin Wägner en hyllningstest till... Karin!

”Vi känna er uteslutande genom er man”, skriver Elin Wägner, ”så som vi känna Beatrice genom Dante eller Laura genom Petrarca, men vi känna er bättre och alldeles säkert hålla vi mera av er, ty medan vi är i tvekan om den del Laura som sådan hade i Petrarcas sonetter, så veta vi förvisso, att det i Carl Larssons fall inte är drömmen om en kvinna, utan verkligheten av en kvinna som inspirerat honom.”

Om detta kan man läsa om i den nyss utkomna boken Karin Larsson och blommorna i Sundborn av Christina Högartd-Ihr. Karin Larsson är en av alla kvinnor som trängts undan i skuggan av den man de gift sig med.

Hård debatt i DN...

2008-10-10T22:22:00.000-07:00

År 1979 rasade en hätsk kulturdebatt i DN om Elin Wägner. Den inleddes med att Maria Bergom-Larsson gjort ett inlägg med anledning av att Väckarklocka återutgivits.

Hårt angrepp kommer från vänster... Läs om debatten här!

Statyupproret: Lägg din röst på Elin Wägner!

2008-10-02T12:27:00.000-07:00

Tidningen Amelia har startat Statyupproret. Bara en av tio statyer föreställer en kvinna med namn och kläder på. Elin Wägner är en av dem du kan rösta på. Gör det här!

Elins kritiska och kärleksfulla biografi om Selma Lagerlöf

2008-09-16T01:11:00.000-07:00

Fånge på Mårbacka...

Längre recension/artikel av biografin över Selma Lagerlöf. Läs mer här!

Karin Boye: "Elin var profeten...". Läs mer här.

Tidevarvet i vår tid - seminarium 14 oktober i Katrineholm

2008-09-09T12:47:00.000-07:00

Fogelstadkvinnornas radikala veckotidning Tidevarvet gavs ut 1923-36. Alla årgångar finns nu på DVD som släpps på ett seminarium den 14 oktober. Beställ biljetter nu!

Några konventionella, beskedliga och förutsägbara ”tanter” var de ju inte - Fogelstadkvinnorna! Tankarna i Tidevarvet kommer från ”de radikala, hemlösa vildarnas värld, där vi själva lever” för att citera Elin Wägner.

Det sägs ofta att de var före sin tid. Var de i själva verket inte i många avseenden före vår tid? I varje fall är de tankeprovocerande och omruskande också för läsare i dag!

Inledare: Birger Schlaug, debattör, krönikör och författare.
Föreläsare: Lena Eskilsson, forskare och lärare vid inst. för idéhistoria, Umeå universitet.

Tisdag 14 oktober 2008, kl.17.50-20.30.
Plats: Hörsalen, Kulturhuset Ängeln, Katrineholm.
Kostnad: 50 kr inkl. moms.
Biljetter säljes från Kulturhuset Ängeln i Katrineholm.
Mer information: Ann-Kristin Löfstig Panzar, tfn 0150-570 54

Minnesår 2009 - boka föreläsning!

2008-08-03T03:42:00.000-07:00

Nästa år är det 60 år sedan Elin Wägner gick bort. Minnesåret kommer att uppmärksammas på många sätt, inte minst genom Elin Wägner-sällskapets försorg. En stor antologi, där bland annat Birger skriver, kommer ut. Bokningar av föreläsningar på bibliotek och högskolor har redan kommit igång. För mer info: här!

"En litterär gigant!"

2008-05-17T22:33:00.000-07:00

I samband årsmötet för Elin Wägner Sällskapet (lördagen den 17 maj) sammanfattade professorn i litteraturvetenskap Ebba Witt-Brattström sin syn på Elin Wägners författarskap med orden "en litterär gigant".

Det var skönt att höra, för Elin Wägner har emellanåt kramats så mycket för sina värderingar (miljö, fred och kvinnors rättigheter) att hennes litterär kvalitéer har dränkts.

Dessutom har hon spelats ner av sårade män i de politiska och kulturella eliter som dominerat.

Detta har stört mig rejält, jag menar att Elin Wägner tillhör de allra största författarna Sverige haft - även rent litterärt.

Ebba Witt-Brattström förklarade att Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademin - han efterträdde Elin Wägner på stol 15 - har legat till grund för dess, åtminstone tidigare, njugga inställningen. Jag har tidigare diskuterat hans nedsättande och förminskande tal här./Birger Schlaug

Recension: Silverforsen

2008-05-04T08:49:00.000-07:00

En av Elin Wägners absolut bästa romaner. Att den inte redan för länge sedan blivit teveserie är snarast ett bevis på att den inte är läst av ansvariga på SVT... Läs mer här!
Kvarteret Oron är också nyrecenserad, här.

Wägner borde vara given när litteraturhistoria blir gymnasieämne - eller skall hon gömmas en gång till?

2008-04-17T12:25:00.000-07:00

Ämnet svenska kanske skall delas upp så att litteraturhistoria blir ett eget ämne i gymnasiet. Bra!

Men vad skall man läsa? Elin Wägners litterära kvaliteter har kanske kramats ihjäl av kvinnorörelse, fredsrörelse och miljörörelse. Till och med Elin Wägnersällskapet betonar i sin avsiktsförklaring att man bildats för att "visa hur tidlöst hennes engagemang för freden, jorden och kvinnorna är". Förvisso ett gott argument, som ligger mig mycket varmt om hjärtat.

Själv menar jag att många av Elin Wägners böcker är litterära mästerverk. Värda att framhålla nu när man diskuterar vilka böcker man skall läsa i skolan, vilka författare man bör känna till - meningen är ju att gymnasiet skall återfå ämnet litteraturhsitoria. Åtminstone om man får tro Jan Björklund. Jag gillar idén.

Det borde vara en självklarhet att i detta sammanhang på alla sätt verka för att Elin Wägners författarskap uppmärksammas. En bok som Vinden Vände Bladen borde definitivt tillhöra en svensk litterär kanon. Jag skulle till och med kunna jämföra boken med de stora ryska författarnas verk. Så många dimensioner, sådan berättarlust.

Hur gör vi för att uppmärksamma Elins litterära storhet?

Välkommen att diskutera frågan! Du kan göra det genom att klicka på "Kommentarer". Där kan du också ta upp andra frågor som vi kan plocka upp som egna debattrubriker.

Recencera och diskutera!

2007-11-18T05:02:00.000-08:00

Här kommer samtliga böcker av Elin Wägner att recenseras och förhoppningsvis diskuteras. Vi börjar med några av hennes romaner. Vad tycker du om dem? Klicka här!

Essä: Kvinna som vände bladen

2007-10-31T15:14:00.000-07:00

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Essän hittar du här!

Ulrika Knutsson tycker illa om Elin Wägner - av tvivelaktiga skäl...

2007-10-31T15:13:00.000-07:00

Kvinnor på gränsen till genombrott, heter Ulrika Knutsons bok om Fogelstad och kvinnorna på Medborgarskolan. Hon skriver bra, Knutson, lättillgängligt och med ett personligt tilltal. Hon skriver som hon pratar, jag hör hennes radioröst när jag läser.

Med snabba grepp tar hon oss igenom den feministiska rörelsens tidiga 1900-talsår. Ulrika Knutson är bevandrad i kvinnofrågan. Det märks. Men mindre bevandrad i miljöfrågan. Hon lägger inte ner mycket krut på att analysera Elin Wägners syn på naturen och de ekologiska sammanhangen. Det fladdrar bara förbi.

Kapitlet om Elin Wägner har fått namnet "Mer hårding än helgon", och inleds också mycket riktigt med att författaren konstaterar att hon tycker illa om Elin. Varför? Jo, bland annat står hon "helt enkelt inte ut med att Elin Wägner ytterst bygger en feministisk teori på sitt eget usla kärleksliv." En ganska kolerisk beskrivning, kan man tycka. Nog har Knutson respekt för Elin, och nog kan hon uppskatta hennes kamp och kraft och vilja, men sympati... Nej, där går gränsen.

Kanske stärks Knutsons ovilja av att Elin Wägner, som modig och radikal i den så kallande kvinnofrågan, vägrade falla in i fällan där kvinnor generellt beskrivs som goda och män generellt som onda. Nog såg Elin, mer än de flesta, och på god analytisk grund, hur maktstrukturerna missgynnade kvinnor - men hon hade modet att ändå i sina romaner teckna också mindre välvilliga porträtt av representanter för det kvinnliga könet. Detta tycks uppröra Knutson. Hon tar i så det brister när hon beskriver romanernas biroller: "varje kvinnsperson är ett ormbo av svek och förställning". Eller när hon menar att "kvinnor med några andra intressen än att sätta sina medsystrar på det hala är mycket blekt tecknade". Jag vet inte om vi läst samma böcker.

Jag tror helt enkelt att Knutson inte begriper sig på Wägners sammansatta världbild, som mer hör hemma i dagens moderna gröna rörelse än blott i sextiotalets kvinnorörelse. Wägner var dessutom heterosexuell, vilket tycks medföra att Knutson tappar tappar intresse - det är ju så spännande att spekulera i de övriga Fogelstadskvinnornas förhållande till varandra... Ibland gränsar det till det pubertala. Och jag känner igen en del från riksdagens bastu.

Ulrika Knutson ger förstås också Elin Wägner en del erkännanden, även om de tycks sitta hårt inne. Hon är "Fogelstadgruppens chefsideolog", konstateras. "Hon hade idéerna, de djärvaste analyserna, det största kontaktnätet och alltid den bästa plattformen som journalist [...], som uppburen romanförfattare och senare som akademiledamot". Men hon tycks ogilla Wägners integritet och ovilja att sladdra för mycket om sitt liv. Och rent förfärligt hade det varit om det varit en man skrivit att "det är via deras personligheter som vi har störst behållning av deras (Fogestadskvinnornas) verk".

Som så många andra, som beskriver Elin utifrån något som kan likna kvinnorörelsens perspektiv, uppehåller sig Knutsson mest vid de böcker som direkt berör "kvinnosaken". Pennskaftet är en sådan bok - en lysande bitsk, rolig och ironisk skildring av kampen för kvinnlig rösträtt. Knutson väljer att gå förbi Elin Wägners riktigt stora romaner. Vinden vände bladen, nämns inte. Inte Silverforsen heller. De avfärdas, utan att namnges, som "föråldrade". Hon tar sig för att skriva att Elin Wägners skönlitterära verk är "förbisprungna av tiden" och innehåller stråk som gör henne beklämd, inte minst vad gäller kvinnoskildringar. Det är som det inte vore riktigt fint att säga det som borde sägas: Elin Wägner var en lysande berättare! Väl i klass med Sverige stora och uppburna.

Kanske läser jag Elin Wägners böcker med andra ögon än en kvinna. Det är möjligt. Kanske är det så att jag har lättare att känna sympati för Elins ovilja att släppa folk inpå livet, hennes mod att mitt i knivskarp kritik av patriarkatet vägra att ens snudda vid tanken på kollektiv manlig skuld, hennes ovilja att skönmåla individer av ett kön på det andras bekostnad. För att inte tala om gemenskapen jag känner med Elin när det gäller världbild, synen på miljö, fred och något så aktuellt som energipolitik och konsumtionssamhälle. Vi har ingen rätt att kräva billiga varor om det går ut över de som framställer dem.

Och visst värmer det mitt hjärta när hon, mitt under industrialiseringens drömmar om storskalig livsmedelstillverkning som skall frigöra kvinnan, tar sig an att tycka att hög standard kan vara färskt bröd utan konserveringsmedel och mejerivaror från kor som lever goda liv. Elin Wägner var mer än före sin tid. Hon är mitt i nutid. Och förmodligen också mitt i framtiden.

En parentes, som vill göra sig gällande när jag nu än en gång tuggat i mig Ulrika Knutsons njugga inställning till Elin: nog känner jag mer värme i det anspråkslösa Lilla Björka än i Lagerlöfs påfågelbeströdda Mårbacka, Heidenstams vräkkalla Övralid eller Keys storslagna Strand. Och jag tror att det hus en människa skapar speglar henne bättre än nästan allt annat.

Ulrika Knutson redovisar sitt syfte med boken, den är att se som ett journalistisk arbete. Okej då. Men det medför att noter saknas. Vilket medför att det grävande i arkiv Knutson gjort måste göras om av andra. Synd! För nog borde boken skapat åtskillig nyfikenhet hos många att gå vidare.
/Birger Schlaug

Recensionen är tidigare recenserad på http://schlaug.blogspot.com/

Boel Hackman om Elin Wägner

2007-10-31T02:30:00.000-07:00

I serien Porträtt gav Albert Bonniers förslag 2005 ut Boel Hackmans version om Elin Wägners författarskap och liv. Hackman är universitetslektor vid Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria vid Stockholms universitet och är specialist på Edith Södergran. Men låt inte detta avskräcka...

Boken är lättillgänglig och ger på sina 250 välskrivna sidor ett rappt hållet porträtt av "en skarp, humoristisk och orädd personlighet vars inflytande ännu gör sig märkbart". Källmaterialet är stort när det gäller Elin Wägner - det mesta förvaras i de Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek, och urvalet gör boken lättsmält.

Som så mycket annat som skrivits om Elin Wägner är även detta porträtt skrivit utifrån en kvinnligt perspektiv. Tolkningar och tyngdpunkter speglar denna utgångspunkt, vilket på intet sätt gör boken mindre intressant. Men naturligtvis är det så att man med en annan utsiktspunkt - t ex freds- och miljörörelsens - hade kunnat gjort en delvis annan, därmed inte sagt motstridig, analys av texter och kanske också levnad. Som med all litteratur kan man också ha olika synpunkter på böckers värde, jag delar inte alltid Hackmans värderingar. Men det kan bero på något så simpelt som att jag läser med mina, manligt feministiska och politiskt färgade, ögon.

För den som vill tränga in i Elin Wägners författarskap, utan att riskera drunkna i detaljer, har Hackmans bok stora förtjänster - hennes gedigna kunskap om kvinnliga föregångare inom skönlitteraturen ger mervärde då man läser Wägners böcker. För den som vill mer är Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders Elin Wägner - en biografi det stora verket, som gör sig bäst som uppslagsverk.

Elin Wägners alla böcker

2007-09-15T16:39:00.000-07:00

Recensioner samlas för varje titel, varje titel får en egen bloggsida där var och en som så vill kan kommentera, recensera och diskutera de olika böckerna.

Vi börjar med en fjärdedel av Elin Wägners böcker - och fyller på stegvis i hopp om att Elin-vänner och andra skall lägga in sina synpunkter och egna recensioner som kommentarer.

Från det jordiska museet (1907)
Norrtullsligan (1908)
Pennskaftet (1910)
Helga Wisbeck (1913)
Mannen och körsbären (1914)
Camillas äktenskap (1915)
Släkten Jerneploogs framgång (1916)
Den kinesiska muren (1917)
Åsa-Hanna (1918)
Kvarteret Oron (1919)
Den befriade kärleken (1919)
Den förödda vingården (1920)
Nyckelknippan (1921)
Den namnlösa (1922)
Från Seine, Rhen och Ruhr (1923)
Silverforsen (1924)
Natten till söndag (1926)
De fem pärlorna (1927)
Den odödliga gärningen (1928)
Svalorna flyga högt (1929)
Korpungen och jag (1930)
Gammalrödja (1931)
Dialogen fortsätter (1932)
Mannen vid min sida (1933)
Vändkorset (1934)
Genomskådad (1937)
Hemlighetsfull (1938)
Tusen år i Småland (1939)
Fred med jorden (1940)
Väckarklocka (1941)
Selma Lagerlöf I + II (1942-43))
Hans Larsson (1944)
Vinden vände bladen (1947)
Spinnerskan (1948)
Fredrika Bremer (1949) (postumt utgiven).

Stockholm läser 2011...

2007-01-13T00:51:00.000-08:00

Elin Wägners klassiker och genombrottsroman Norrtullsligan är utvald till 2011 års Stockholm läser-bok och ska släppas på nytt i pocket.

Våren 2011 blir det författarsamtal, film och stadsvandringar med boken som utgångspunkt.

Norrtullsligan skrevs för mer än 100 år sedan men är ändå förvånansvärt modern, med rappt och provocerande språk. Det var Elin Wägners första roman.

Norrtullsligan är en samhällssatir, med åtskillig galghumor och jargong, som handlar om några fattiga, självförsörjande, kontorister i Stockholm. Elin Wägner driver friskt och bitskt med dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatser där "chefer vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin familjebok".

Men Elin Wägner skapar också en ny litterära bild av staden: Visserligen utspelas drygt 60 procent av romanens sidor i bostaden på Norrtullsgatan 4 trappor upp utan hiss, men resten är i stort förlagt till det offentliga rummet. Det Stockholm som beskrivs är journalistiskt fulländat, hon jobbade ju också som journalist när hon skrev boken: den skramlande röda spårvagnen, den långa stenöknen mellan Centralen och Odenplan och hela Norrtullsgatan som "liknar ett möbelmagasin och ger de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv".Här finns yrkesarbetande kvinnor som skyndar hem på gatorna efter det att spårvagnarna slutat gå, kvinnor som går på krogen för att få sig en matbit eller föra en diskussion med något kollega. Som vore de män... Elin Wägner fullföljer detta litterära nyskapande i sin nästa roman, Pennskaftet, där förövrigt än mer utspelas i det offentliga rummet.

Rappt får den som läser boken också en lättsam historielektion som heter duga när det gäller vardagspladder och vardagsbekymmer.

Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarett.

Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten. När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt: "Nu går överklassen på Operakällaren".

Och så somnade vi.

Elin Wägner hade några år innan boken kom ut flyttat till Stockholm (från Helsingborg, där hon bland annat arbetat som journalist) för att arbeta på veckotidningen Idun och frilansa på Dagens Nyheter under signaturen Devinez. Hon fick spelrum för skämt och satir i sina kåserier och utvecklade den stil som blev kännetecknande för den unga Wägner.

Från november 1907 till februari 1908 skrev hon i DN följetongen Norrtullsligans könika. Den kom ut som bok, under namnet Norrtullsligan, några månader senare.

Självfallet var det provocerande att som ung kvinna skriva om självförsörjande kvinnor som tog sig friheter som ärofyllda kvinnor inte skulle ta sig, enligt den tidens normer. Mycket riktigt dyker det upp insändare i tidningar som kritiserade Wägner. Hon utmålades som "symbol för kvinnolitteratur präglad av vanvett". En insändare manade till skydd för "våra söner" som drabbas av de omoraliska unga kvinnor som tar sig för att umgås, med sexuella inslag, med män före äktenskapet. Det visade sig att bakom den insändaren stod en man som haft ett förhållande med Elin...

Själv bodde Elin Wägner inte på Norrtullsgatan, men väl på Upplandsgatan 54 (4 trappor över gården), när boken skrevs. Ganska nära Odenplan

Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan.

Möjligen inspirerad redan då av suffragetterna i England så låter Elin Wägner en av bokens huvudpersoner fundera på att vägra betala skatt så länge kvinnor saknar rösträtt (Elin Wägner skulle några år senare, som ganska ensam röst i Sverige, ljudligt försvara suffragetterna. Det skedde i en rasande debattartikel i DN. Inte något den svenska kvinnorörelsen uppskattade - de ledande personerna tog avstånd från suffragetterna. Jag har skrivit mer om detta här.)

Mycket känns igen från dagens debatt: kvinnor har lägre löner än män, det förekommer sexuella trakasseriet på arbetsplatsen etc. Eva berättar andfådd hur hon träffat en gammal studiekamrat som hon gick på handelsinstitutet tillsammans med:

Vi var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4 600 i månaden i fast lön och jag har 1000, är inte det eget?

Och Pegg går Drottninggatan fram en kväll och antastas sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan och konstaterade att den sjunde som antastade henne var chefen.

Boken blev film 1923, det vill säga 15 år efter utgivningen. Manus skrevs av Hjalmar Bergman och han valde att ändra slutet: flickorna blev lyckligt gifta med män. I Elin Wägners roman monterades däremot de traditionellt romantiska klichéerna ner, ofta med en humoristisk effektiv klackspark. Sålunda kunde Baby konstatera att "de verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan", snarare än att just blivit av med sin notarie. Och den enda av Norrtullsligans medlemmar som gifter sig drabbas av en man som visserligen är redig, men "obehaglig som att tappa kjolen".

Bilden är från stumfilmen som utkom 1923, huvudrollen spelas av Tora Teje, som var stor aktris på Dramaten.

Jag nämnde att språket i boken är rappt - dialogerna ger mig ibland en känsla av att det kunnat vara Slas som skrivit dem... Vilket gör att boken med fördel kan läsas högt, vilket även för med sig att den mångfald av bisatser som Elin Wägner vid några tillfällen spränger in blir lättare att bena ut.

Övriga böcker finns här.

Från kvinnosaken, via feminsim till ekofeminist

2006-11-15T10:51:00.000-08:00

I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners artiklar, föredrag och böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar. På bilden betraktar hon 1914 de namnlistor som samlats in för kvinnliga rösträtt.

I böcker som Pennskaftet (1910) beskiver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den gavs ut på nytt 2007. Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning.

Elin Wägner stod på barrikaderna, modig och radikal. Men hon ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn - eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande? Javisst!

I böcker som Helga Wisbeck driver Elin starkt tesen om kvinnans rätt att kunna kombinera yrke och familj. I Camillas äktenskap utnynnar historien i att det kan vara en lösning för kvinnan som fastnat i ett äktenskap som inte är jämlikt att skilja sig. Självfallet provocerande på den tiden.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologiskt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet. Hon såg således typiska kvinnliga arbetsplatser, inom vård och omsorg.

Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer. Och naturligtvis måste kvinnor ut i hela samhället, även där män av tradition härskade. I Väckarklocka (1941) ironiserar hon till och med över Keys åsikter på denna punkt. För Elin Wägner var det inte relevant att jämföra kvinnor med män, i bemärkelsen att mannen skulle vara normen som kvinnan hade att förhålla sig till.

I Väckarklocka inleder hon annars med 4 kapitel som är en gedigen genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde vara innan patriarkat tog över.

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?

Varför har man bara bara sett männen, varför har man inte velat se att mäns och kvinnors historia är sammanflätad som varp och inslag, att kvinnor varit starka, att matriarkat funnits. Finns objektiv vetenskap, hur påverkar värderingar och normer det man ser och upplever? (En debatt som åtskilliga decennier senare upptog debatten!).

Elin Wägner skriver:

Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

Hon var djupt besviken på att kvinnor inte med sin rösträtt, och ökade makt i samhället, lyckades - eller ens ville - driva fram förändringar som stod i fredens, miljöns och livets tjänst. Men kvinnor hade varit inburade så länge att de inte såg sina möjligheter - och skyldigheter - att spränga det gamla systemet.

Som i alla andra frågor: Elin Wägner var före sin tid! Hon vävde samman feminism och miljö till ett mönster som idag kallas ekofeminism. Kanske snuddade hon också vid innehållet i det som idag kallas queer.

För nedrustning, fred och pacifism

2006-11-15T10:13:00.000-08:00

Under Elin Wägners livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och det hon beskrev som ”den vite mannens härskarmetalitet”. Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Redan i början på 20-talet hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog hans idéer till sitt hjärta, hon skrev artiklar och höll föredrag om hans syn på icke-våld. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att också kvinnor borde vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror!

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I en mycket uppmärksammad debattartikel i DN angrep hon hur Vetenskapsakademin valt nobelpristagare som vurmat för "atomkraftens välsignelser".

En lysande bok om Mahatma Gandhi skriver jag om här.

Tog avstånd från såväl nazism som kommunism

2006-11-05T06:34:00.000-08:00

Elin Wägner skrev apeller och upprop mot krig och militarisering, hon krävde human flyktingpolitik, kritiserade nazister och kommunister. Även när det inte var så självklart. Som när hon måste ta avstånd från gamla vänner och deras vurm för Sovjetstaten.

Ada Nilsson, läkaren som var en av de fem i Fogelstadgruppen, var vän med Alexandra Kollontaj, Sovjets ambassadör i Sverige. Ada Nilsson - som förresten var modell för huvudpersonen i boken Helga Wisbeck - hade tagit intryck av den kommunistiska drömmen, även om hon inte skulle sätta stämpeln "kommunist" i pannan. Vänskapen med Alexandra Kollintay gjorde sitt till. Även andra i Fogelstadgruppen föll för Sovjets lockrop och såg vad de ville se i Stalin.

Frisinnade Kvinnors Riksförbund, där flera av Fogelstadkvinnorna var medlemmar, hade 1931 bytt namn till Svenska Kvinnors Vänsterförbund – men när de 1945 gick med i det internationella Kvinnornas Demokratiska Världsförbund, där Sovjet dominerade, lämnade Elin Wägner organisationen Elisabeth Tamm skrev emellertid, så liberal hon var: "såvitt jag förstår är hatet mot kommunisterna - vilka fel de än har - vår tids största och farligaste misstag". Kanske ska man förstå det som så att det nya Ryssland bar en dröm om en bättre värld, med social välfärd och jämlikhet mellan man och kvinna. Tamm var för övrigt långt ifrån ensam. Den 7 november 1947 hyllade 31 kända svenska författare Sovjet i ett brev till Kreml på 30-årsdagen av Oktoberrevolutionen - bland författarna fanns Lars Ahlin, Werner Aspenström, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson.

Redan under tidigt 30-tal hade Elin Wägner tagit avstånd från nazismen. Hon var djupt bedrövad över att hennes f.d. man John Landquist, filosof och ständigt skrivande litteraturkritiker, valt att bli nazivänlig. Hon skrev upprörda brev till honom, bland annat efter det att han skrivit en mycket positiv recension av Fredriks Bööks bok "Hitlers Tyskland". Elin Wägner skrev:

"Ja, naturligtvis är jag orolig för att du går in för Hitler och fast jag känner igen din impulsivitet däri kan jag ändå inte riktigt begripa det. Förutsatt att han vore sådan som Böök skildrar honom, så ger han ju även i denna skildring tydligt intryck av att vara en tredje klassens diktator. Endast tyskarna, fallande till föga i sin jämmer, ger honom tragik och betydelse. Om hans premisser äro felaktiga (rasläran), hans metoder felaktiga (judeförföljelserna), hans mål suddiga och lätt ombytta, hans inspiration hatet och lidandet, så förstår jag inte, att enbart hans skicklighet i propaganda kan göra honom till ett geni."

Några dagar senare skrev hon: "--- det är ett lidande för mig att du hyllar honom."

Elin Wägner hade således tagit tydlig ställning mot både kommunism och nazism. 1938 slog hon ihop dem med följande ord: ”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”.

Att Elin Wägner var motståndare till raslära och diktatorer var oändligt tydligt. Hon hyste tvivel mot social ingenjörkonst - oasvett om den skedde med goda eller onda förtecken - där man missade "det osynliga" och det personliga. För att inte tala om hennes skeptiska inställning till kollektiva tankesystem och hierarkier.

Det var förstås också detta som bidrag till att hon, så prästdotter hon var, lämnade prästerskapens kyrka, med sina ritualer och fördömanden, för att söka sig andra vägar - till det samfund som utifrån hennes toleranta inställning och dragning mot det anarkistiska (hon talade gott om Peter Kropotkin) var det mest naturliga: kväkarna, som 1947 fick Nobels Fredspris för sitt engagemang för flyktingar och människor i nöd under andra världskriget.

(Jag har medvetet valt att stava den ryska ambassadens namn på båda de sätt som är gängse: Kollontaj och Kollontay. Skälet är att man vid sökning på hennes namn skall hitta denna artikel).

Kväkarnas pacifism och antipatriarkaliska världsbild passade Elin Wägner

2006-11-05T06:33:00.000-08:00

Elin Wägner hade god insyn i den svenska kristenheten, hennes morfar var präst i Svenska Kyrkan, en patriarkalisk organisation där kvinnor inte hade samma rätt som män. Kyrkan och militären var delar på samma träd. Och både det kyrkliga och och det krigiska hade satt kvinnan som en andra rangens medborgare. Hon drog sig inte för att angripa kyrkan. I Väckarklocka (1941) skrev hon:

På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antagessätta kvinnan näst före oxen och åsna och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Självfallet passade inte Svenska Kyrkans auktoritära och ojämlika organisation alls Elin Wägner, hon fann så småningom sin religiösa hemvist hos Kväkarna - en sorts anarkistiskt lagd religiös rörelse utan både präster och dogmer, som demonstrerade sin syn på jämlikhet genom att män och kvinnor hade samma rätt och tilltala alla med ordet du. Kväkarna (The Society of Friends, Vännernas samfund) bildades 1650 och grunden för deras tro är att "något av Gud" finns i varje människa. Kväkare erkänner varken katolska kyrkans auktoritetstro eller protestanternas tro på bibelns auktoritet.

Redan på 1700-talet vägrade kväkarna att "hålla slavar", till stor förtret för den vita omgivningen - än värre var att man i kväkarstaten Pennsylvania redan på 1600-talet ansåg att indianerna hade samma människovärde som de vita. Efter kriget fick kväkarna Nobels fredspris för sina sociala insatser.

Så här skrev Elin Wägner 1936, samma år som Kväkarna i en skrivelse till regeringen anhöll att få bilda eget samfund:

Jag har otaliga gånger skrivit och talat om att kväkarna anser att Gud bor i varje människa. Jag fick också för länge sedan den plötsliga ingivelsen att i så fall bor han också i mig...". (Elin Wägner i ett brev till Emilia Fogelklou, en av Fogelstadkvinnorna, som sedan länge varit Kväkare och på en konferens i Stavanger 1921 yttrat: "Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer....)

I samma anda hade en känd kväkare, teologen Robert Barclay, redan på 1600-talet konstaterat: "Bibeln är ett budskap om källan, inte källan själv").

Redan i den ovan nämnda skrivelsen till regeringen 1936 skrev man provocerande om sin egen författning: "Till skillnad från alla andra kyrkors och frikyrkors författningar är vår inte patriarkalisk utan demokratisk."

Självfallet passade kväkarnas provocerande ideologi, för det är väl närmast det man får kalla deras religiösa uppfattning, Elin Wägner som hand i handske.

I Harry Martinsons - för övrigt ganska magsura - inträdestal till Svenska Akademin, där han ersatte Elin Wägner på stol nr 15, sa han:

Det berättas att Elin Wägner en gång brast i gråt inför själva den meningsfulla tystnaden vid ett kväkarmöte. Det fanns i salen ingen som sade någonting emedan alla visste vad som behövdes. Efteråt bekände hon att den stunden var den största religiösa upplevelse hon haft under hela sitt liv. Där människor vill det rätta av sig själva behövdes inga ord. Det är den lugna linjens, den lugna andhämtningens evangelium.

Elin Wägner om energi och konsumtionshets - för 83 år sedan!

2006-10-02T17:01:00.000-07:00

Elin Wägner var långt före sin tid också när det gäller synen på energislöseri och konsumtionshets. I tidningen Tidevarvet (18 oktober 1924) skriver hon följande om användningen av fossila bränslen.

I en allt snabbare takt förbrukas de vilande krafter som sparats från tidigare, eldigare jordskeden. Allt mer glupska blir behoven... (-) endast sällan talas det om att spara på energin, man förutsätter som självfallet en ständigt stigande ökning av behoven. Är det nödvändigt att karusellen skall snurra så fort? Kunde inte karusellen snurra lika fort med mindre kraftförbrukning?

Och så ger hon ett exempel på hur ägare av en av världens största lampfabrikanter agerar:

Den lampa fabriken tillverkar är alldeles utmärkt, men den är ohjälpligt utbränd efter låt oss säga två år och måste gå i soporna. Det vill säga det var så till dess en fattig och klyftig uppfinnare fann en metod att förnya den utbrända delen av lampan med användande av dess dugliga delar.

Det var en så enkel metod, att han för hälften av det pris fabriken tog för en ny kunde leverera en fullt jämbördig återställd lampa. Att slänga bort de utbrända lamporna är alltså lika opraktiskt som att slå sönder servisen när man ätit... Men då sa fabriken nej. Lamporna är vårt patent, vi vill tillverka och sälja dyra lampor och vi tillåter inte, att ni ger våra kortlivade lampor ett praktiskt taget evigt liv. (-) Skulle vi ruinera vår egen rörelse, göra våra 100-tals arbetare brödlösa? Tvärtom, vi ämnar förkorta våra lampors livslängd med 20 procent för att få snabbare omsättning.

Och så avslutar hon sin artikel:

Denna historia riktar in ljuset på en liten punkt av det stora slamrande, kraftförbrukande maskineriet, vid vilket vi alla är indragna, och åt vilket vi ger våra krafter.

I Väckarklocka (1941), som är den stora ideologiska skriften, går hon till angrepp mot den kultur som gjort det till en tävling att konsumera mest. Hon menar att det är förnedrande för människan och förödande för naturen. Man kan nog lugnt påstå att hon idag skulle anammat begreppet utshoppad...

Växterna och djuren är jordens barn, precis som vi...

2006-10-01T10:31:00.000-07:00

Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Ett budskap som var djupt provocerande och som föregick det som ett halvt sekel senare skulle kallas ekosofi. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig.

Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva. Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.” (Ur Väckarklocka, 1941).

Elin Wägners världbild väver samman fred, demokrati och miljö på ett konsekvent och och trovärdigt sätt. Hon är, mer än någon annan, den som formulerat de värderingar och den världsbild som idag omfattas av den gröna ideologin.

Gammal och ny moral

2006-10-01T10:30:00.000-07:00

När Elin Wägner arbetade som journalist på Idun skrev hon, som 26-åring, en artikel med rubriken Gammal och ny moral. Hon hävdade att gränsen för "sedligt och osedligt" inte går mellan lagliga äktenskapliga förbindelser och "fri förbindelser". En relation är sedlig om den bygger på kärlek och personligt ansvarstagande. Och dessutom: om en kvinna "påtagar sig modersplikten" är det en fråga för henne och hennes samvete - andra har inte med saken att göra.

Naturligtvis blev det ett herrans liv. Insändare protesterade och talade om "moralisk smitta" och "irrläror". Organisationen Svenska riksförbundet mot osedlighet bildades, det leddes av författaren Cecilia Bååth-Holmberg som krävde att "kraftiga åtgärder mot den sedliga urartningen snarast må vidtagas av litteraturen, i press och bild".

I sitt första offentliga föredrag (Kvinnliga diskussiuonsklubben i Göteborg 1909) sa Elin Wägner:
"Att förändringen av kvinnans ställning så småningom skall medföra en förändring av hennes moraliska åskådning och därmed till sist den allmänna åskådningen är enligt min mening blott helt naturligt. Den moral vi hittills har haft är inte vår egen, den är männens och bär spår därav. Vad är naturligare än att vi med större självständighet, och icke att förakta större ekonomiska möjligheter, skaffar oss en egen uppfattning och inrättar våra liv på ett sätt som vi anser vara bäst, lyckligast och rättast, även när det gäller den sexuella moralen".

"Lösa förbindelser" var bara något som las kvinnor till last. Fallna kvinnor fördömdes. Medan män gick fria. Det var detta som Elin Wägner reagerade på. Flera år senare, när kvinnor fått rösträtt, skrev hon boken Natten till söndag, som handlar om hur kvinnor, trots rösträtten, anses vara förskräckliga, och rent av mentalt rubbade, om de beter sig som män när det gäller pengar, investeringar och livet i övrigt.

I böcker som t ex Den namnlösa, beskriver hon hur familjeförhållanden kan vara, hur kvinnan kan hållas i tukt. Men inte heller i dessa böcker faller Elin Wägner aldrig in i generaliseringar, det finns alltid män som är hederliga och, för den delen, kvinnor som är mycket negativt beskrivna. I själva verket har Elin Wägner fått kritik, bland annat av Ulrika Knutsson i Kvinnorna på gränsen till genombrott för att beskriva åtskilliga kvinnor som lealösa, hämndlystna och grymma. Men det är kanske just detta, att inte måla i svart och vitt, som Elin Wägners feminism framträder som både stark och trovärdig.

Även i frågan om kvinnors rätt till sina liv, inte bara till rösträtt, var Elin Wägner i "i främsta ledet bland de progressiva - i framtidens linje", som Barbo Alving skriver i förordet till Pennskaftet.

Tidsbild från Elins födelseår

2006-02-04T01:57:00.000-08:00

Elin Wägner föddes den 16 maj 1882 i Lund. Fadern var docent i teoretisk filosofi vid Lunds universitet samt rektor på Lunds Privata Elementarskola. Modern kom från en prästfamilj i Småland. I hemmet fanns böcker och dagstidning, Röda Rummet hade just getts ut och Thomas Edison hade utvecklat en matt men ändå lysande glödlampa.

Det var en expansiv tid. I Lund invigdes universitetets huvudbyggnad (bilden), i Sverige upprättades telefonförbindelser mellan de större städerna och Europiska länder inledde sin jakt på afrikanska kolonier på allvar.

Bensin började användas som drivmedel, nu i en liten motor placerad i en hästdroska. Järnväg mellan Lund och Malmö hade byggts redan på 1850-talet och nu tog en resa mellan Stockholm och Göteborg bara 14 timmar.

Charles Darwin dog i september samma år som Elin Wägner föddes, och lämnade efter sig idéer som var omtumlande. Året därefter dog Karl Marx, som inte lämnade efter sig mindre omtumlande idéer. Arbetarrörelsen växte fram. August Palm höll det första socialistiska talet i Sverige 1881 i Malmö. Temat var: Vad vilja socialisterna? Socialdemokraterna bildades 1889, då Elin var sju år gammal.

Men tidigare än så hade Fredrika Bremerförbundet bildats, redan 1884, av Sophi Adelsparre. Fredrika Bremer, dotter till brukspatron, hade själv dött redan 1865, men hennes bok Hertha, med undertiteln En själs historia, teckning ur det verkliga livet, överlevde.... Huvudpersonen, Hertha, för en kamp mot sin förmyndare och försöker slippa bli gift. Frågan om kvinnors myndighet blev hett debattstoff. Elin Wägners sista litterära arbete handlade om just Fredrika Bremer, men hon hann inte avslutan det innan hon dog 1949.

August Strindberg genomlevde en period av "civilisationskritik" på 1880-talet och skrev: "Varhelst man ser en skorsten resa sig upp mot skyn och bolma stenkolsrök, var helst 'kulturen' bygger sina offerplatser, skall man se bedrövade blickar, bleka kinder och granna strumpor!" Tio år senare skulle han ge sig på konststycket att försöka göra guld för att krossa guldmyntfoten och industrikapitalismen.

Selma Lagerlöf skulle debutera 1890 med romanen Gösta Berlings Saga, efter att ha vunnit en pristävling i tidningen Idun, där Elin trettio år senare skulle arbeta.

Rösträttsfrågan diskuterades i Sveriges Riksdag, men inte vad gäller kvinnors rätt att rösta, utan huruvida män skulle ges den rätten mer generellt. Det skulle man få 1909 - det skulle dock dröja ända till 1918 innan rösträtten blev allmän och lika för alla män, oavsett förmögenhet eller inkomst (dock ej män som satt på fattigstuga eller gjort konkurs).

Tre år senare (1921), tack vare Elin Wägner och andra kvinnors kamp, fick även kvinnor rösträtt i Sverige, som sista land i Norden.

I riksdagen stod, vid tiden av Elins barndom, striden mellan tullvänner och frihandelsvänner i en tid när industrialismen bröt fram alltmer - mer än hundra år efter det att den inletts i England.

Elins mor dog i barnsäng när Elin var tre år. Modern begravdes i Lund. I samma grav ligger Elin. Och är, enligt egen prognos, fullständigt lycklig.

Här kan du berätta eller starta ett nytt samtal!

2005-11-05T02:53:00.000-08:00

Välkommen att samtala om Elin Wägner!

Du går in under "Skicka en kommenter" nedan. Skriver det du vill. Kanske kan det bli början på ett samtal med andra, eller att någon kan svara på dina frågor. Vi kommer att lägga upp en del inlägg med egen rubrik på bloggen.
Lena och Birger

När jag övernattat i hennes hus har jag känt tacksamhet som gränsar till kärlek…

2005-10-20T12:27:00.000-07:00

När min son gick i nian ville han göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade på honom och frågade: Vem är det?

Elin Wägner har hamnat i skuggan. Hon passar inte in i gängse fack. Hennes radikalitet var bredare och djupare än arbetarförfattarnas. Hon vävde samman miljö, fred och kvinnans rätt till jämställdhet på ett sätt som låg långt före sin tid. Hon passade inte in i vare sig liberala eller konservativa fållor. Inte ens i feministiska, så där rakt av.

Själv hade jag i slutet av 70-talet ramlat över en bok som heter Väckarklocka, skriven nästan fyrtio år tidigare. Boken förändrade min världsbild. Hennes budskap knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta. De släpptes inte in frivilligt. De bröt sig in! Och blev grund för mitt politiska engagemang.

Jag hade flyttat till Vingåker några år tidigare. Begrep inte hur Katrineholms kommun kunde negligera att Fogelstad, där Elin Wägner var den ledande ideologen, fanns inom kommungränsen. Kanske berodde det på att kommunen styrdes av socialdemokrater. Fogelstad passade inte in i deras idévärld. Här satt föregångarna som på ett provocerande sätt hade mage att vara quuer långt innan begreppet fanns, som var långt före Elsie Ottesen-Jensen när det gällde sexulaupplysning och till råga på allt var före makarna Myrdal när det gällde socialpolitik, fast på ett ett betydligt mer empatiskt sätt. Här fanns Elin Wägner som var ekosof innan begreppet myntats - och som vare en enda stor provokation mot normer, system och strukturer.

Elin Wägner formulerade en världsbild som var en helt annan än den förhärskade. och som är mer aktuell än någonsin idag: hon skrev apeller mot militarism, krävde human flyktingpolik och tog kamp för att konsumenter skulle ta ansvar för hur producenterna tvingades leva, om än på andra sidan jorden. Hon utmanade etablissemang över hela fältet: ”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.”

Denna ”civilisationskritik” formuleras efter andra världskriget. Drömmen om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglade efterkrigstiden. Tron var stark att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen och exploatering av naturresurser. Människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus varnar Elin Wägner för människans begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Som en av de få hade hon redan 1938 tagit högljutt och starkt avstånd från både nazism och kommunism. Hon skrev: ”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”

Bättre kan det inte sägas.

I kampen för kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst hamrade på patriarkatets murar. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar… Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige.

Elin Wägner ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit. Hon ogillade ”maninnor”. Till skillnad från Ellen Key menade hon att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.

När Svenska Rädda Barnen bildades 1919 var Elin en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit med att med att bilda Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, miljö och nedrustning.

Väckarklocka, boken som fick mig att bli politiker 40 år efter det att den skrevs, hade bemötts med en blandning av tystnad och oförstående. Hon förpassades ut från den offentliga scenen. Hon blev djupt besviken. I tysthet skrev hon en biografi över Selma Lagerlöf. Den förde henne in i Svenska Akademin 1944. Tre år senare slog cancern till. Hon avled den 7 januari 1949. Under sina sista dagar fick hon uppleva hur hennes sista roman, Vinden Vände Bladen, återerövrade en stor läsekrets. Den såldes mycket snabbt i 20 000 exemplar. Fick lysande recensioner. Det är en berättelse, i klass med de stora ryska berättarna.

Hennes hem finns kvar, det ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Hon är begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Essä: Elin vände bladen

2005-10-20T11:57:00.000-07:00

Del 1: Väckarklockan

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades min världsbild. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägner bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för miljöpartiet.

Få, om ens någon, har formulerat det gröna budskapet skapare än Elin Wägner. Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism i det som idag kan beskrivas som djupgröna värderingar

I tre artiklar skall jag försöka ge en bild av Elin Wägners böcker och värderingar – hennes systemkritiska syn på jämställdhet mellan män och kvinnor, fred och miljö. Hon var långt före sin tid och än idag är hennes budskap sannerligen radikalt!

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademin så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från nazism och från kommunism. November 1938 skrev hon:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Bättre kan det inte sägas. Och det sades för nästan 70 år sedan. Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang för kvinnors rättigheter, hennes starka plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen om öppnade dörren till Akademin.

Nej, allt detta var nog snarare något som tvärtom besvärade en och annan i Svenska Akademin… Dessutom var hon ju kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel, hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Det som emellertid var det avgörande för Akademin var att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademin - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att Akademin, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademiledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna.

Elin Wägner hade, bland annat i Väckarklocka, formulerat en världsbild som var en helt annan:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.
Det finns inga skadedjur.
Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. Om de ändå valde att kommentera förstod de inte vad hon ville ha sagt– eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten och pläderade som en del miljöpartister skulle kunna göra: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var en grön ideolog, långt före det att begreppet ”grön” fått sin innebörd. Det är märkligt att denna fantastiska kvinna inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…

Del 2:

Elin Wägner och kampen för kvinnors frihet.

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner har hamnat i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma Lagerlöf som arbetarrörelsens författare. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det gäller den s.k. Kvinnosaken.

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad. I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen. Två av dem var riksdagsledamöter för liberalerna. Det tycks vara skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att än idag negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra…

Det lilla museum som nu finns på platsen drivs ideellt, styvmoderligt behandlat av kommunens makthavare. Vilket är märkligt eftersom gruppen var motor i en idédebatt som satte djupa spår. De stod för idéer och värderingar som på många sätt ligger i framkant av den politiska debatten än idag. Ideologen i gruppen var Elin Wägner. Hon formulerade en ideologisk bas som till stor del sammansmälter med dagens gröna ideologi.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906… I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

I Pennskaftet (1910) beskiver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågar också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Huruvida Elin Wägner hade funnit sig tillrätta i Feministiskt Initiativ får vi förstås aldrig veta, men jag tror inte att så skulle vara fallet.

Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd. Provocerande? Javisst!

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologsikt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet.

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer.

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i Tidevarv (1923) där hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.

Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.”

Även i denna fråga var Elin Wägner föregångare till det som skulle bli grön ideologi - sålunda har miljöpartiet avvisat tanken på ett kvinnoförbund med liknande argument.

Del 3.

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka…"

När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Elin Wägner var såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare.

I tidigare avsnitt har jag försökt redovisa Elin Wägners engagemang och värderingar när det gällt miljö och feminism. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmetalitet”. Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa folket om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att också kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror!

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.”

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…

Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.

I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:

”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”

Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”. Känns då detta igen i dagens Sverige? Javisst! Framgångar med neddragningar av regementen har ersatts med aktivt deltagande i uppbyggandet av EU:s militära styrkor och bejakande av första steget till ett nytt krigsflygplan – allt under beteckningen nedrustning. Men den svenska kultureliten är tyst, få vågar utmana det normaliserade tillstånd som politiker av alla de färger enats om i en anda av samförstånd.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon skriver: Hon känner varmt för Peter Kropotkin – en av den fredliga anarkismens fäder - och suckar djupt över att ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademin 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen.

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men ack så bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor. I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfodrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug

Till startsidan här!

Introduktion till Ekofeminism

2005-03-02T02:22:00.000-08:00

Boken Introduktion till Ekofeminism (Cogito 2007), skriven av Lotta Hedström, tidigare språkrör för miljöpartiet, innehåller en grundplatta för en djupare teoretisk analys av begrepept ekofeminism. Passar bra i en tid när såväl klimatdebatten som feminismen diskuteras, men ofta var för sig.

Elin Wägner fladdrar som hastigast förbi, utan djupare analys, vilket jag tycker är märkligt.

I boken ges en kortfattad beskrivning av begreppet ekofeminsm utifrån litteratur och forskning. Lotta Hedström resonerar även om vad en ekofeministisk analys kan tillföra det politiska livet. Jag är inte helt säker på att läsaren blir så mycket klokare, men det är inte heller det som tycks vara syftet med boken: den skall väcka nyfikenhet snarare än ge svar.

Utgångspunkten i ekofeminismen är att det existerar ett samband mellan patriarkatet och nedbrytningen av miljön. Därför anser ekofeminister att utvecklingen av ett ekologiskt och långsiktigt hållbart samhälle går hand i hand med ett avskaffande av rådande könsmaktordning. Här finns ju hur mycket stoft som helst att hämta från Elin Wägner, men trådarna når liksom inte ända ner till hennes provocerande och brännande analys och formuleringar om den vite mannens härskarmentalitet.

Ekofeminismen pekar alltså på olikheter mellan kvinnor och män. Ett alternativ till den manliga dominans som anses vara negativ för miljön är ett kvinnligt ledarskap som i högre grad skulle bejaka omsorg om miljön: "Världen behöver återta mer traditionellt 'kvinnligt' tänkande, mer av 'kvinnliga värden' som ett redskap för kollektiv befrielse och överlevnad." Ekofeminister själva vill inte positionera sig som antingen likarts- eller särartsfeminister:

"Ekofeminister själva har, enligt min bedömning, varit mindre intresserade av att ta ställning i detta (huruvida man positionerar sig som likarts- eller särartsfeminister) och har helt enkelt lämnat analysen om könens olikhet mer eller mindre därhän", skriver Lotta Hedström. Tja, kanske det.

Ett grundfundament för ekofeminismen är, enligt boken, att "om inte mäns dominans över kvinnor upphör kan inte heller människans dominans över naturen upphöra”. Det är nog ganska vågat att att påstå att förtrycket av naturen inte kan upphöra före det att förtrycket av kvinnan upphör. Kanske är det snarare så att förtrycket av naturen inte kan upphöra förrän vi vuxit ifrån den ensidigt tillväxtinriktade ekonomismen. I denna typ av ekonomi, där alltmer kan växlas mot pengar och där målet är evig tillväxt, är exploatering av människa och natur ett accepterat medel.

Ekofeminism för mig är djupt förknippat med Elin Wägner, men hon ges således bara några få rader i skriften. Trots att hon var den första tänkaren som vävde samman ekologi, feminism och pacifism till det som sedermera, femti år senare, skulle bli grön ideologi. Något som Cogito, som givit ut boken, borde förstå mer än de flesta.

Vinden vände bladen

2005-02-18T08:22:00.000-08:00

"Sjön Smalen rispar en djup skåra i det småländska höglandets fårade gamla ansikte. Nära sydspetsen ligger en ö som till formen liknar en mångflikig blomma. De smala och djupa vikar, som skiljer blombladen åt, har använts till båthamnar ända sedan den första ekstocken brändes ut och sattes i sjön".

Så inleds Vinden vände bladen som kom ut 1947. Elin Wägner hade blivit 65 år och cancern hade satt sina spår när hon arbetade med detta väldiga verk på 500 sidor där vi får följa två släkter - en rik och en fattig, och hur deras liv flätas samman. Boken blev en succé. Vilket författaren hann få uppleva. Det måtte ha glatt henne, för det kan inte ha varit ett lätt arbete att färdigställa romanen.

"Jag önskar att jag aldrig kommit in i Svenska Akademin", skriver Elin Wägner i ett brev till sin väninna Emilia Fogelklou i början av 1945. Akademin tar för mycket tid. Även om det naturligtvis är ett erkännande att blivit invald, efter den kritik - och tystnad - hon dragit på sig genom den utmanande Väckarklocka som utkommit sex år tidigare.

Romanen är en lysande berättelse som spänner över drygt ett tusen år. Historien grundas på en verklig händelse som utspelats vid sekelskiftet. En banvakt dör när han är på väg att rapportera om hur såväl höga som låga inom järnvägsbolaget stjäl material som bland annat skall användas för banans underhåll och säkerhet. Banmannens familj är övertygade om att han mördats. De överlät allt sitt samlade material till Elin Wägner, som på nära håll får uppleva fler märkliga händelser som tycks vare en fortsättning på banvaktens död.

Romanen inleds, på liknande sätt som Väckarklocka, med en en tillbakablick till forntid, denna gång genom en legend om den trakt - Aneholm - där stora delar av berättelsen utspelar sig. Berättelsen rör sig från modergudinnans Anas forntid till andra världskriget. Vi får följa släkterna Värdig och Stiernborg, via Poltava och fångläger i Sibirien med religiös väckelse till tiden då järnvägen dras och Livia Värdigs far, banvakten Oscar Värdig, under märkliga förhållanden omkommer. De avslutande 120 sidorna handlar om en enda vecka, kring påsken 1939. Här vävs hennes tre teman - kvinnors rätt, fred och miljö - en sista gång samman. Väckarklockas budskap tar sig in i romanen. Nog kan man tolka in uppgivenhet, åtminstone var gäller politikens roll för dessa frågor.

Elin Wägner fullföljer sitt författarskap genom att låta två kvinnor ta kamp för kvinnors rätt - förutom att de var och en engagerar sig för fred resp miljö - den ena är stadens och bildningens kvinna (Roda) , den andra en landsbygdens och naturkraftens kvinna (Livia).

Elin Wägner har från vänsterhåll ofta kritiserats för att ha snöat in på kvinnokampen utan att förstå konflikterna mellan de olika samhällsklasserna. Hon ger oss ingenting för framtiden, ropar t ex vänsterikonen Beckenberger ut på DN:s kultursida sommaren 1979. Men så enkelt är det inte alls, i Vinden vände bladen värker ojämlikheten mellan rika och fattiga, mellan överklass och underklass lika väl som mellan män och kvinnor, mellan de som har moral och de som saknar den. Inga nya teman för författaren, hon tog upp dem redan i böcker som Helga Wisbeck och Åsa Hanna.

Man känner raseriet hos författaren här hon låter prästen på palmsöndagen omtolka berättelsen som leder fram till Jesus korsfästning: Jesus avskydde kommers och köpslående i templen, vilket hotade den lönsamma handeln med de tiotusentals djur som skulle offras. Det var därför Jesus måste röjas ur vägen, precis på samma sätt som banvakten Oscar Värdig hade måst röjas ur vägen. Elin Wägner står på kroppsarbetarens sida och låter i denna sin sista roman kravet på rättvisa väga nästan lika starkt som kravet på barmhärtighet - det sistnämnda hade ju tidigare varit hennes signum.

Jag uppfattar denna 500-sidiga roman som något av ett mästerstycke, till stora delar jämförbar med de stora ryska författarna. Återigen finns skäl att fundera över Elin Wägners frånvaro från listan över de stora svenska författarna. Kan det beror på något så simpelt som att hon var kvinna som skrev om kvinnor? Medan August Strindberg var man som skrev om män. Och Selma Lagerlöf var kvinna som skrev om... män.

I ett brev till sin väninna Emilia Fogelklou resonerar hon kring sin roman: "Människorna må förändras hur mycket som helst och med dem de lagar de stiftat liksom de medel de använder för att göra sig till jordens herrar. Men de kan aldrig ända de av begynnelsen givna villkoren för sitt uppehållstillstånd på jorden. De kan kringgå dem, men till slut måste de lyda dem. I annat fall löper uppehållstillståndet ut."

I 1954 års upplaga av boken ger Holger Ahlenius en noggrann analys över hur Elin Wägner använt det verklighetsstoff hon utgått från, vilket ger just den upplagan ett extra värde.

I Svensk Litteraturtidskrift 1948 , utgiven av Samfundet De Nio, beskriver Elin Wägner hur boken kom till. Hennes artikel finns här.

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug

Föredrag om Elin Wägner

2005-02-07T08:03:00.000-08:00

Birger Schlaug - Wägnerkännare och styrelsemedlem i Elin Wägner-sällskapet - håller uppskattade föredrag om Elin Wägner.

Föredragen anpassas till situationen, vilket kan vara författaraftnar, kulturcaféer, skolor etc.

Föredragets längd anpassas efter önskemål. Med eller utan paus. Efter föredraget kan Birger delta i ett samtal om Elin Wägner.

Tyngdpunkt kan antingen läggas på Elin Wägners ideologiska väv där kvinnokamp, fred och miljö vävdes samman till en hållbar ideologisk grund eller på hennes författarskap. Mer om Birger finns här!

För mer information, mejla till Mikaela Holm på provoka@telia.com eller direkt till Birger: birger.schlaug@telia.com

TILL STARTSIDAN

Släkten Jerneploogs framgång

2005-02-06T01:47:00.000-08:00

Landshövdingskan Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över Stora Torget, där dammet drev i skyar med vinden.

Så inleds Släkten Jerneploogs framgång från 1916.

Det är lång tid mellan 1916 och nu... Därför kan det förstås vara svårt att förstå tyngden i de problem, och de konflikter, som Ingar Gunnarson brottas med. Hon är en driftig medelålders kvinna, som efter några år i Amerika återkommit till Sverige med sin son. Hon startar en specerihandel där hon säljer delikatesser till den burna överklassen, men när världskriget bryter ut känner hon ansvar för att även arbetarfamiljerna skall få tillgång till livsmedel. Drömmen är att starta ett kooperativ där de fattiga får möjlighet att stilla sina behov i tider av mobilisering och matbrist. Men Ingar är också pacifist, tar ställning mot mobilisering, får uppleva hur hennes son förförs till att skjuta upp studierna för att ta på sig uniform.

Överklassen reagerar surt på Ingars "förräderi" mot fosterlandet och hennes kamp för kooperativet. Överklassen leds av den konservativa och antidemokratiska landshövdingskan Jerneploog. Scenen är en småstad. Tiden är mobiliseringens. Den politiska striden är mellan konservativa och en del liberaler. Mellan militarism och pacifism. Skyttegroparna grävs i Europa, i tidningarna kan man ta del av nyheterna, som "känns bättre om de är en dag gamla".

Men striden står även mellan de som vill bygga ett gymnasium för flickor och de som anser att detta är onödigt, eller rent av skadligt. Så här talar den konservative landshövdingen:

"Därför anser jag att vi bör diskutera gymnasiet ur andra aspekter än de rent ekonomiska. Utskottet tycks ha resonerat som så, att kan man bara skaffa pengarna, så är saken klar. Men låt oss stanna och betänka vilket inflytande ett gymnasium kommer att ha på generationer av unga kvinnor, deras livsriktning och ambitioner - och genom dem på de hem, som skola bildas och på framtidens släkten. Det är av en ofantlig vikt att inte den unga kvinnans uppfostran blir snedvriden."

Citatet skulle kunna vara hämtat från Elin Wägners egen far. Hon förvägrades nämligen att gå i gymnasium, trots sina önskemål. Visserligen fanns inget gymnasium i Helsingborg, där familjen då bodde, men nog hade man haft råd med inackordering i någon annan stad. Det var viljan som fattades från fader Svens sida. Han hade tidigare förvägrat henne att studera filosofi, för vad skulle en ung kvinna med det till? Elin Wägner blev så besviken att hon hoppade av flickskolan redan i sjunde klass, istället för att gå även det sista åttonde året.

Ett tema i Släkten Jerneploogs framgång är alltså kvinnofrågan, precis som i de tidigare romanerna Norrtullsligen, Pennskaftet, Helga Wisbeck och Camillas äktenskap, men denna gång är den utökad med fredsfrågan - så småningom skulle Elin Wägner väva samman dessa två teman med miljöfrågan till det som skulle utvecklas till den wägnerska ideologiska plattform som än idag är giltig.

I Helga Wisbeck var huvudpersonen inspirerad av Elin Wägners väninna, den socialt engagerade läkaren, Ada Nilsson. Den här gången är hjältinnan inte läkare, utan en driftig specerihandlare med social patos och ledaregenskaper. I boken har hon namnet Ingar. Men i sin arbetsbok låter Elin Wägner henne, innan hon fått namnet Ingar, heta Rosika.

Vem var då Rosika i verkliga livet? Jo, det var Rosika Schwimmer, drivande rösträttskvinna, född i judisk familj i Budapest i dåtidens Österike-Ungern.

Rosika Schwimmer var radikalpacifist och Elin Wägner hade träffat henne på årsmötet för International Woman´s Suffrage Alliance, som 1911 var förlagt till Stockholm. Vilken knappast var staden där kvinnors rättigheter låg på topp; riksdagens första kammare hade just avslagit (105 röster mot 22) en motion om kvinnlig rösträtt av liberaler och socialdemokrater. De konservativa, i denna debatt under ledning av professor Rudolf Kjellén, förklarade att rörelsen för kvinnlig rösträtt redan nått sitt klimax.

Elin Wägner bevakade konferensen för DN:s räkning och kom då i kontakt med Rosika Schwimmer, som var konferensens pressekreterare. Elin skrev: "Hon är kvinnosakskvinna med en intensitet som skulle vara oroväckande om den inte genomsyrades av oemotståndlig humor och älskvärd självironi över hennes egen iver i arbetet...".

Nästa kongress hölls i Budapest 1913, Rosika Schimmers hemstad, samtidigt som kapprustningen i Europa pågick inför det som skulle bli första världskriget. Året därpå föll skottet i Sarajevo och den 2 augusti larmade kyrkklockorna i Sverige till mobilisering. Elin Wägners man, John Landquist, ålades att gräva skyttegravar i Uppland.

I Sverige hade det inte bara varit strid om rösträtten. Även frågan om försvaret delade "vänstern" och högern. Högern krävde mer pengar till försvaret, varnande för ryssen och kände gemenskap med "germanska rasfränder i söder". 1911 hade liberalen Staaf vunnit n stor seger i valet och planer på att bygga ett krigsskepp lades på is. Men bondetåg, "pansarbåtsinsamling", nyväckt kritik över unionsupplösningen med Norge och demonstrationer ledde till att Staaf fick avgå.

Allt detta drev Elin Wägner in mot liberalismen - det var ju trots allt de frisinnade som varit det bästa politiska stödet i kampen för rösträtt. Elin Wägner blev också en av dem som bildade Frisinnade kvinnor, (sedermera Svenska kvinnors vänsterförbund), vilket uppfattades som "vansinnigt impopulärt och nästan landsförrädiskt". (Elin i brev).

Mitt under kriget, 1915, samlas åter "de internationella kvinnorna". Denna gång i Haag. När mötet öppnades den 28 april fanns 1500 deltagare på plats! För att få delta på mötet måste man ansluta sig till tre krav: Mellanfolkliga tvister skall regleras med fredliga medel, kvinnor skall ha rösträtt samt att diskussionerna vid mötet inte skulle få handla om ansvarsfördelningen mellan nationerna i det pågående kriget. Elin Wägner blev åter imponerad av Rosika Schwimmer.

Det är dessa händelser och erfarenheter som utgör den plattform från vilken Elin Wägner skriver Släkten Jerneploogs framgång.

Elin Wägner hade redan i Helga Wisbeck visat att hon behärskade att skriva tyngre romaner, baserade på verkliga händelser. Då, liksom nu, handlar det om självuppoffrande kvinnor med social patos och hög grad av idealism. Denna gång skymtar dock fram en het ovilja mot överklass, blodets ära och nationalism. Handlingen drivs framåt, som så ofta hos Elin Wägner, genom dialogen.

Elin Wägner hade blivit 32 år och hennes besvikelse ligger i öppen dagar - kriget har vunnit över förnuftet, det manliga tänkandet över det kvinnliga, ja, hon kan inte ens tro på kvinnorna längre.

Boken får högt betyg, och för den som har klart för sig hur Sverige såg ut vid tiden för första världskriget ökar läsvärdet ytterligare.

Betyg: WWWWW

Kvarteret Oron

2005-02-06T01:11:00.000-08:00

Kvarteret Oron (1919) är en rapp och ironisk skröna. Överraskande, kan man tycka. Elin Wägner hade just gett ut Åsa Hanna, en allvarlig, seriös roman, så långt ifrån skröna man kan komma. Och nu visar det sig att hon behärskar även denna stil.

Skrönor förknippar jag med manliga författare och med manliga huvudrollsinnehavare. Jag tänker på så typiskt manliga berättare som Fritiof Nilsson Piraten och Torgny Lindgren. Och Stig Claesson.

Ordet skröna har jag inte hittat i någon recension av boken, men det är nog det som ändå är den rätta benämningen. Recensionerna var förresten inte så över sig, romanen uppfattades som lättviktig.

Tja, det är den kanske. Dock underhållande och kikar man lite i någon årsbok från den här tiden så inser man att man får en god inblick i de stämningar som rörde sig i samhället. Allmän rösträtt hade genomförts i landet - familjefäder från överklassen som haft 300 röster skulle nu få en röst som var likvärdig med lantarbetarens och chaufförens, spanska sjukan härjade och det var ransonering på spriten. Det sistnämna ett klart problem för dem som ville döva sin ångest i annat än religion.

Handlingen i Kvarteret Oron är enkel: Friherrinna Brita Ribing blir änka efter en alkoholiserad baron och finner sig vara utfattig. Baronen har ägnat sin tid, och sina pengar, åt att bygga upp en storartad vin- och spritkällare. Med tiotusentalet flaskor av fina märken. Skulderna är många och ägodelar går på auktion, godset - med ladugårdar, fält, skog, mejeri, hönseri, trädgård och orangeri måste säljas. Ett hårt slag för en kvinna som varit mer gift med godset än med sin man.

Friherrinnan tvingas av omständigheterna flytta in i en social miljö som är henne främmande, umgås med självförsörjande kvinnor i hyreshus och till och med söka eget jobb som kontorist. Men också för det krävs utbildning:

Trots att en av hyresgästerna kände Schartaurektorn personligen, var det likväl ingen utsikt för mig att få börja mitt i terminen med mina ringa förkunskaper. Man rådde mig att vända mig till någon av de enklare kurserna som tar in vilka analfabeter som helst.

Svartabörshajar och galoschbaroner härjar i hennes nya liv - till och med hennes före detta chaufför dyker upp med burgen plånbok, medan det fanns "en baronessa som säljer fläsk i centralsaluhallen".

Världen var inte så vacker utanför godset, och ett liv som kontorslav var inte det Brita önskade sig. Men vad göra? Ett enormt ekonomiskt värde ligger i flaskorna, som ligger kvar i källaren på Ribbinghovs Slott. Hon, som avskyr allt vad alkohol heter, hade inte haft mage att låta lagret gå på auktion för "det vore en för stor skam". Hon funderar på att hälla ut spriten i Båvern "så det blir en enda jättegrogg för gäddorna" - men ställs inför frestelsen att sälja lagret svart och olagligt till någon av alla de spekulanter, av mer eller mindre fin börd och gott rykte, som dyker upp för att i all hemlighet få tillgång till de efterlängtade varorna. Det är lätta att ramla in på brottets bana:

Först glider man lätt och angenämt nedför en lagom sluttning, så ökar lutningen, och när man upptäcker det fasansfulla guppet, avgrunden och döden, finns det inte någon återvändo mer.

Och så mitt i den värsta ångesten, mitt i guppet kunde det hända, att jag brast i skratt för mig själv vid tanken på de unga krigare, som gick till detta vågspel med så mycken eld och allvar, skicklighet och mod, som gällde det fosterlandet och inte Ribinghovs punsch.

Och här låter Elin Wägner skrönan löpa så det står härliga till. Den svarta humorn flödar med eleganta och vassa nålstick mot den skenheliga överklassen. Och självfallet är även nykteristen ute efter lagret, liksom läkaren och kommunalnämndens ordförande och ett helt regemente.

Som så ofta i de mer lättsamma och humoristiska romanerna är Elin Wägners persongalleri fyndigt sammansatt så att hon skall uppnå de effekter hon önskar. Elin Wägner fabulerar således friskt - eller som Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skriver i sin biografi över henne: "Det är som om EW i glädje över fredens inbrott för första gången på åratal vågar ge sig hän åt en fräck och stundom rentav hjärtlös fabulering. Man erinras om att hennes kvickhet har ett drag av kyla - hon kan betrakta världen i kallt blod".

För den som läst den stora, ganska tunga, roman som kom ut året före, måste denna bok varit en överraskning, med sin lätta ton och gamängiga stil. Elin Wägner kunde fortfarande vara fjäderlätt och rapp, precis som i Norrtullsligan, utan att snubbla eller låta texten bli värderingsfri eller plump. Och utan att falla för frestelsen att låta slutet bli det förväntade.

En bok för hängmattan, med ett glas rödvin och doft av syren Högtidsstund väntar! Låt mig avsluta med ett citat, som ligger väl i linje med Elin Wägners successivt framväxande syn på miljön, freden och samhällsutvecklingen:

Uppfinningsrik är sannerligen människan när det gäller att trassla till det för sig och producera det mått av lidande, som hon inte får till skänks...

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug

"En litterär gigant..." Miljömagasinet maj 2008

2005-01-29T14:40:00.000-08:00

I samband med senaste årsmötet för Elin Wägner-sällskapet (där jag förresten blev invald i styrelsen) sammanfattade professorn i litteraturvetenskap Ebba Witt-Brattström sin syn på Elin Wägners författarskap med orden "en litterär gigant".

Det var skönt att höra, för Elin Wägner har emellanåt kramats så mycket för sina värderingar (miljö, fred och kvinnors rättigheter) att hennes litterära kvalitéer har dränkts.

Dessutom har hon spelats ner av sårade män i de politiska och kulturella eliter som dominerat genom åren. De var rädda för hennes mod att ifrågasätta inte bara patriarkala strukturer, utan även sättet på vilken man hanterade miljö, fred och internationell solidaritet. Att hon dessutom mestadels skev om kvinnor på väg, kvinnor i rörelse, var på något sätt utmanande.

Dessa eliters attityd har stört mig rejält, jag menar att Elin Wägner tillhör de allra största författarna Sverige haft - även rent litterärt.

Ebba Witt-Brattström förklarade att Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademin 1949 - han efterträdde Elin Wägner på stol 15 - har legat till grund för åtminstone Akademins njugga inställning till Elin Wägner. Harry Martinsons tal var nämligen nedsättande på ett sätt som förminskade Elin Wägner på snart sagt alla plan. Trots att han i stort delade Elin Wägners engagemang för frågor som rörde jordfrågorna (som miljöfrågor kallades).

Vi som tillhör på olika sätt tillhör miljö- freds eller kvinnorörelserna får också ta på oss en del av ansvaret för att Elin Wägners litterära kvaliteter hamnat i skymundan. Men det är naturligtvis lätt hänt när hennes mod och värderingar gjort henne till något av en förgrundsgestalt i så många rörelser. Det finns ingen motsvarighet bland manliga författare!

***

"Uppfinningsrik är sannerligen människan när det gäller att trassla till det för sig och producera det mått av lidande, som hon inte får till skänks...", skrev Elin Wägner i den ironiska skrönan Kvarteret Oron som kom ut 1919. Där beskrev hon med satiriska svängar hur gulaschbaroner och andra bar sig åt för att göra sig en hacka genom att spekulera i livsmedelsbrist. Jag kommer att tänka på det i dessa dagar när åter igen spekulation i basmat förekommer, och driver upp priset på mat för de allra fattigaste på jorden.

I romanen Silverforsen, som kom ut 1924, formulerar hon elegant, i en enda mening, hur vi har förmåga att slösa bort vår utmätta tid på konsumtion och yta, istället för ta vara på den fria tiden. Hon beskriver en av männen i boken så här:

"Behovet av att hålla uppe en hög standard i sitt levnadssätt var för honom, som för så många andra män ett ofrånkomligt tvång, och han kände inte sättet att kasta det av sig. Han offrade den största lyx i världen, rätten att få använda sina dagar till det han helst ville, för den tämligen enkla och tvivelaktiga lyx, som kunde köpas för pengar..."

Gång på gång när man läser just Silverforsen så tänker jag på vilken lysande teveserie, kanske som miniserie i tre delar, denna bok skulle kunna bli. Dialogen är rapp, persongalleriet elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt. Humor, ibland ganska burlesk, vävs samman med intressanta dilemman. Dags för SVT:s kultur- och underhållningsavdelningar att ta sig en funderare på om inte miniserien julen 2009 bör vara just Silverforsen - det året är nämligen ett minnesår. Det blir 60 år sedan Elin Wägner avled. Årsmötet för Elin Wägnersällskapet kommer då att hållas i Svenska Akademins lokaler. En antologi, där vi är många som skriver om vår författare, kommer då att presenteras.

Ett bra sätt att vara med om detta, och som Wägnervänner inta Akademin, är att bli medlem i Elin Wägner-sällskapet. Att bli medlem är, förutom att vara ett stöd till en förening som vill uppmärksamma en litterär gigant, något av en protestaktion mot den kultur- och politikerelit som velat få oss att glömma den modigaste och mest genomtänkta författaren/filosofen/idébäraren i vårt land! En grön ikon!

Birger Schlaug

Birger blogg om Elin Wägner finns här: http://elinwagner.blogspot.com/
Elin Wägner-sällskapet hittar du här: http://www.elinwagner.se/
Medlem blir man genom att sätta in 100 kronor på plusgiro: 22 21 27-3

Älskade Elin - artikel

2005-01-28T10:04:00.000-08:00

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades min världsbild. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägners bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

Få, om ens någon, har formulerat det budskap jag brinner för skapare än Elin Wägner. Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism så konsekvent. Och kanske är det detta som gjort att hennes skönlitterära kvaliteter har hamnat i skymundan.

Tyvärr – och jag måste säga: tyvärr – har jag kanske bidragit till att krama ihjäl författaren Elin Wägner av pur beundran för ideologen Elin Wägner. De i freds- miljö- eller kvinnorörelsen som nämner Elin Wägner gör det nästan alltid utifrån politiska grunder. Främst är det delar av kvinnorörelsen som lyft henne: Norrtullsligan och Pennskaftet är ju klockrena pamfletter för kvinnlig rösträtt och kvinnors rättigheter. Men skall sanningen fram så är de ju också mästerlikt komponerade och formulerade kortromaner. De känns än idag överraskade moderna, med sin knivskarpa ironi. Skulle passa utmärkt i gymnasiets nya ämne: litteraturhistoria.

När jag för ett tjugotal år sedan började läsa hennes skönlittera böcker så blev jag oerhört fascinerad. Hon behärskade ju allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Vinden vände bladen, Natten till söndag och Den namnlösa tillhör de stora i svensk litteratur. Romaner som bärs av egen kraft, i egenskap av skönlitterära verk. Alldeles oavsett budskapets karaktär.

Men det är om Elin Wägner och miljön detta skall handla. Och jag ska, i konsekvens med min uppskattning av Elin Wägner som skönlitterär författare, ta avstamp i att hon, orättfärdigt sent, blev invald i Svenska Akademin. Och en sak är säker: hon blev inte invald på grund av sina åsikter… De var snarast ett hinder. Snarare på grund av att hon legitimerade Akademin genom att skriva en biografi över dess första kvinnliga ledamot, Selma Lagerlöf.

Som akademiledamot var hon naturligtvis delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men nog tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Priset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamoten Gustav Hellström tar ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller:

”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller populärt uttryckt DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”.

Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle spridas med kemikalieduscharna. Helt i enlighet med den glatt naiva optimism som flödade efter andra världskriget. Herregud, nu skulle världen bli bättre, rikare än någonsin och det fanns inga hinder för de materiella framgångar som förväntades följa i fredens spår. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket. Industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser. Ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

I Väckarklocka, skriver hon:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur.

Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle ha haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, den djupa. Hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett närmast andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör. Punkt.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Elin Wägners kritik hade snarare mötts med generad tystnad. Om man ändå kommenterade så valde man att inte förstå vad hon ville ha sagt. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag heller. Hon varnade för den eviga tillväxten och jag känner igen hennes argumentation från den senaste forskningen om människans upplevelser av välbefinnande och lycka. Elin Wägner skrev:

"Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var ideolog, långt före det att begrepp som ekosof eller ekofeminist fått sin innebörd. Elin Wägners radikalitet var både bredare, djupare och mer provocerande än arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn.

Som kuriosa kan nämnas att August Strindberg hade en ”grön” period på 1880-talet. Han skrev att ”vi skövlar naturen för kortsiktig vinning skull, ju fler ångmaskiner ju mer sten och träkol går åt”. Han ville att man skulle satsa på ”naturens gratiskrafter” (sol, vind och vatten) istället för kol. Han varnade för att ”varhelst man ser en skorsten resa sig mot skyn och bolma stenkolsrök” kommer man att se bedrövade blickar och bleka kinder… Men till skillnad från Elin Wägner var Strindbergs miljöintresse ganska ytligt och av snabbt övergående karaktär. Ett manligt, kort projekt, som skiljde sig totalt från Elin Wägners ideologiska plattform där de stora frågorna vävdes in i varandra till en helgjuten sammanhållen helhet. Vilket för övrigt även speglade sig i val av samfunds- och kyrkotillhörighet. Hon valde ju att engagera sig i Kväkarna (Vännerna), vars världstillvända trosuppfattning – en bit av Gud finns i oss alla och livet här på jorden är viktigt - passade som hand i handske för henne. I den moderna miljörörelsen finns en ofta uttalad kritik av de religioner som delar upp livet i jordisk och himmelskt, det leder så lätt till att det jordiska, vår planet, blir en andrahandsfråga. Vilket det på intet sätt var för Elin Wägner.

***

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner har under decennier hamnat i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade Selma Lagerlöf som arbetarrörelsens författare. Trots att hon var pionjär på många sätt. Och hon var det på ett sätt som än idag är provocerande. Därför har hon inte anammats av de rådande eliterna, vare sig de liberala eller de socialistiska. Men vem vet, det kanske klan bli ändring.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor, och hur hon kopplade dem till miljön. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan. Hon formulerade det som är snubblande nära det som dagens unga ekofeminister försöker formulera. Utgångspunkten i ekofeminismen är att det existerar ett samband mellan patriarkatet och nedbrytningen av miljön. Därför anser ekofeminister att utvecklingen av ett ekologiskt och långsiktigt hållbart samhälle går hand i hand med ett avskaffande av rådande könsmaktordning. Den unga Elin Wägner hade säkert hållit med, men kanske hade hennes besvikelse över att kvinnor inte utnyttjade sin nyvunna rösträtt till att rösta bort militariseringen gjort att den äldre Elin Wägner hade hyst visst tvivel. Hon skrev 1944 i ett brev till Emilia Fogelklou: ”En gång trodde jag att det var kvinnorna som skulle säga från att så här går det inte längre. Nu tror jag att det blir moder natur genom sina barn djuren och växterna som kommer att tala om det.”

När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö. Elin Wägner var således globalist, till skillnad från stora delar av den framväxande svenska naturskyddsrörelsen som hade en konservativ, ibland rasistiskt präglad, syn på svensk natur och miljö. Det var först på 70-talet som den moderna miljörörelsen växte fram, och i den hade Elin Wägner känt sig betydligt mer hemma. Medan den gamla naturskyddsrörelsen talade om koloniträdgårdar, naturreservat och nationalparker så vidgade den moderna miljörörelsen perspektivet till ekologsikt hållbar livsstil, internationell solidaritet, nedrustning och globala sammanhang.

Nog intresserade sig Elin Wägner – särskilt under sina sista år – åt den egna myllan, men inte utifrån ett egoistiskt eller snävt lokalt perspektiv, utan utifrån ett globalt. Även här var hon före sin tid, det gällde att förstå värden och de drivkrafter som drev den framåt.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men hur förödande det skulle bli för vår gemensamma jord. Det skulle ju utgöra ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Det är nästan tragikomiskt – så lite har ju hänt! – att läsa vad Elin Wägner skrev om energislöseri, fossila bränslen och konsumtionshets i Tidevarvet (18 oktober 1924):

”I en allt snabbare takt förbrukas de vilande krafter som sparats från tidigare, eldigare jordskeden. Allt mer glupska blir behoven... (-) endast sällan talas det om att spara på energin, man förutsätter som självfallet en ständigt stigande ökning av behoven. Är det nödvändigt att karusellen skall snurra så fort?”

Och så ger hon ett exempel på hur ägare av en av världens största lampfabrikanter agerar:

”Den lampa fabriken tillverkar är alldeles utmärkt, men den är ohjälpligt utbränd efter låt oss säga två år och måste gå i soporna. Det vill säga det var så till dess en fattig och klyftig uppfinnare fann en metod att förnya den utbrända delen av lampan med användande av dess dugliga delar.

Tja, det är så ekonomismen har tagit oss i sitt grepp. Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som steg för steg, med stora våndor, växte fram 50 år senare.

***

Den bok som fick mig att upptäcka Elin Wägner, den bok vars formuleringar bultade på både hjärta och hjärna, var således Väckarklocka. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod begrep att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med… Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som kom att föra henne in i Svenska Akademin 1944. När hon tre år senare skrivit färdigt den bok jag håller högst - Vinden vände bladen - hade cancern drabbat henne. I ett brev till Emilia Fogelklou skrev hon:

”Människorna må förändras hur mycket som helst och med dem de lagar de stiftat liksom de medel de använder för att göra sig till jordens herrar. Men de kan aldrig ändra de av begynnelsen givna villkoren för sitt uppehållstillstånd på jorden. De kan kringgå dem, men till slut måste de lyda dem. I annat fall löper uppehållstillståndet ut.”

Elin Wägner avled den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon återerövrat en stor läsekrets – Vinden vände bladen såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug

Fredrika Bremer

2005-01-28T07:17:00.000-08:00

"Livet är sällan meningsfullt och det är inte meningsfullt att Elin Wägner inte fick fullborda sin teckning av Fredrika Bremer."

Så skriver Olle Holmberg i sin nekrolog i DN dagen efter det att Elin Wägner gått bort. Han fortsatte:

"Hon slutade i ett ögonblick då det är tragiskt för en författare att sluta: då hon just var sysselsatt med en bok som kanske hade blivit ett mästerverk, en bok om Fredrika Bremer."

Med Elin Wägners bortgång blir en gärning avklippt. Det var en kommentar som återkom i åtskilliga tidningar när man skrev om hennes bortgång. Förväntningarna på den biografi hon påbörjat var stora, inte minst efter framgången med biografin över Selma Lagerlöf.

Elin Wägner hade lättat på förlåten kring sitt verk under midsommaren året före sin död då hon, trots sviktande hälsa, uppfyllt ett löfte att tala om Fredrika Bremer på Fogelstadförbundets årsmöte.

Honorine Hermelin, en av Fogelstadkvinnorna, skrev om detta föredrag: "Hon lät Fredrika Bremer träda fram ny, frisk och mäktig, i djupaste mening revolutionär - liksom Elin Wägner själv." Hermelin beskrev föredraget som "oförgätligt". Delar av detta föredrag utgör del 2 i skriften om Fredrika Bremer.

Fredrika Bremer (1801-1865) var den feministiska rörelsens tidigaste förgrundsgestalt i Sverige. Genom sin roman Hertha påverkade hon opinionen, och därmed riksdagen, så att kvinnor 1858 blev myndiga. Huvudpersonen Hertha för en kamp mot sin förmyndare för att slippa bli gift. Fredrika Bremer blev genom sina realistiska romaner internationellt uppmärksammad.

Föredrag för Akademien
Meningen hade varit att Elin Wägner i samband med Svenska Akademiens högtidsammanträde den 20 december 1948 skulle hålla en större föreläsning om Fredrika Bremer. Men vid denna tidpunkt hade hon redan opererats för cancer i magsäcken och dessutom fått besked om att kräftan även angripit mjälten. (Mer om Elin Wägners sista tid finns här.)

Trots detta orkade hon diktera några sidor som skulle komma att läsas upp vid högtidsammanträdet. Dessa fåtal sidor utgör del 3 av skriften och är de mest spännande om man är intresserad av Elin Wägner. Hon betonar nämligen de delar av Fredrika Bremers liv och gärning som har likheter med hennes egna, inte alltid så positiva, erfarenheter. Elin Wägner skriver bland annat:

Fredrika kunde vara mycket tystlåten om sina sorger och missräkningar, hon talade inte om sjukdomar, penningknapphet och familjesvårigheter förrän de var övervunna. Vi förstår mest på uteslutningens väg att hon vid sin död väntade på att bland skaran av unga hängivna vänner som omgav henne finna någon som kände vad hon kallar "min glädje och mina vingar".

Särskilt gåtfull är hennes förtegenhet om den välmenta tystnad som från hennes vänners sida breddes över hennes stora verk ´Lifvet i gamla verlden´, som hon dock själv betecknade som sitt viktigaste och där hon lagt fram inte bara sina reseerfarenheter utan också sin tro och livsåskådning. (-) Fredrika Bremer är lika ensam nu som för hundra år sedan.

Och nog kände Elin Wägner igen detta från sitt eget liv, den tystnad som mötte författaren när hon gjort sitt livs resa och lagt fram sin livsåskådning och samhällsanalys till öppen beskådan. Det var ju med tystnad Elin Wägner själv hade blivit bemött av sina vänner efter Väckarklocka. Ensamheten efter denna bok, som var årtionden före sin tid, hade förvisso skapat bitterhet, eller snarare sorg.

Beställningsarbete.
Det var överhuvudtaget osäkert om Elin Wägner skulle ta sig an uppgiften att skriva en biografi över Fredrika Bremer. Det hade gått mer än 80 år efter Bremers död och visst uppskattade Elin Wägner sin föregångare, på barrikaderna för kvinnors rättigheter, men hon bar trots allt på en avvaktande hållning. Denna skiner igenom i biografin över Selma Lagerlöf där Bremer omnämns lite kyligt som "mamsell Fredrika" utan någon större värme eller intresse.

Det var på uppdrag av Svenska Akademien som Elin började skriva. Hon fick förfrågan redan några månader efter sitt inträde om hon ville författa en "minnesteckning" över någon av tre författare: Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson eller Fredrika Bremer. Alla tre stora feministiska föregångare: Leffler bland annat genom sin, på den tiden, öppenhet om kvinnlig sexualitet, Benedictsson som den stora feministiska äktenskapsförfattaren (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) och Bremer som uppfattades som den feministiska modern av kvinnorörelsen.

Elin Wägner hade fullt upp med sitt stora romanprojekt Vinden vände bladen och hon tvekade därför i det längsta. Det var först när "flitiga herrar i Akademien antydde att de själva kunde lägga beslag på Bremer" (citat från biografin av I saksson/Linder) som Elin Wägner tackade ja. Det skulle ju se ut om en man gav sig på Bremer, vars mest kända verk, Hertha (1856), brukar uppfattas som den första feministiska boken i Sverige.

Vad män skulle kunna ställa till kunde Elin Wägner nog ana - hon blev förresten sedermera själv nedvärderad av Harry Martinson, när denne höll sitt installationstal i Akademien.

Arbetet med boken
Det var först i början av 1948 som Elin Wägner påbörjade arbetet genom att samla material och inleda skrivandet hemma i Berg. Men projektet tycktes henne tungt att bära rent praktiskt - ja, tiden var också tung: i januari sköts hennes stora förebild Mahatma Gandhi ihjäl.

Frågetecknen kring bokens innehåll var också tunga. Skulle hon kunna "göra något annat än en tragedi" av Bremers liv, undrar hon i ett brev.

Jodå, hon lyckades att i Bremers brevväxlingar hitta det hon sökte och blev allt mer fascinerad av ämnet. Kanske var det något av sin egen spegelbild hon häpet upptäckte: ensamheten, den orimliga bördan, kampen för kvinnans rätt... Men också urkraften. För inte var Fredrika Bremer den som "ungdomen kunde tro" att hon var: en gammal mamsell - nej, hon var "en högst mänsklig människa". Breven avslöjade det.

Elin Wägner lär nog i detta sammanhang, själv allt mer medveten om sin egen ohälsa, funderat över hur hennes egna privata anteckningar, som hon ganska konsekvent gjort under många år i form av arbetsböcker, skulle tolkas av eftervärlden. Å andra sidan: hade hon inte varit medveten om att dessa arbetsböcker skulle bli offentliga, och därmed idkat viss självcensur?

Före sin tid, och fast i den...
Fredrika Bremer var långt före sin tid i många avseenden, men i andra fast i sin tids föreställningar. Det hade Elin Wägner påpekat redan 1925 i Tidevarvet (nr 49). Där skrev hon:

Fredrika Bremer har sin tids romantiska syn på kvinnan som ett högre väsen i sig. Nu ser vi nyktrare på kvinnan. Vi vet nu åtskilligt mer än Fredrika Bremer om hur kvinnan tar sig ut i förändrade och friare yttre förhållanden och ser mycket nyktrare på henne. Så underligt det kan låta, vet vi mycket mer om svårigheterna än Fredrika Bremer, just därför, att de yttre svårigheterna har minskat.

Vi talar inte längre om det "kvinnliga samvetet som det mest sympatiska", lika lite som om kvinnans större fredskärlek, större renhet, större någonting. Vi talar inte längre om hennes innersta oförstörbara väsen, som vi inte vet något om. Vi går alltså inte direkt i Fredrika Bremers fotspår och gör inte hennes ord till våra.

Nej, inte det. För övrigt hade det varit intressant att läsa hur Elin Wägner under skrivandet av biografin skulle tagit sig an Fredrika Bremers antydan om att vissa folk var oförbätterliga och hur hon skulle förklarat hur denna koloniala tanke kunde samsas med Bremers annars så starka försoningstanke. Själv hade ju Elin Wägner farit skoningslöst fram i sin kritik av den vita mannens tro på sin överhet, inbillade civilisation och rätt att härska över kvinnor, andra folk och andra varelser.

Litterär elegans med humor
Biografin hade utan tvekan blivit ett mästerverk, för på de 50 sidorna hon hann skriva utkast till, och som utgör denna skrifts första del, skriver hon med litterär elegans. Såväl effektivt som poetiskt och humoristiskt - och med all den självsäkerhet som framgångarna med biografin över Selma Lagerlöf lagrat inom henne.

I de fragment som blev skrivna finner jag samma lustkänsla som i hennes tidigaste romaner: Norrtullsligan och Pennskaftet.

Hon inleder med att beskriva Fredrika Bremers finska släkthistoria:

En av Fredrikas kusiner, ägare till Tykö järnbruk där man gjorde de bästa grytorna i Finland, förenade en vetenskaplig begåvning med vurm för astrologi. Han förutsade en ny syndaflod över jorden år 1826 och gjorde sig stort besvär med att bygga en ark, som han ställde på en bergknalle till tröst för Åbo befolkning. Precis så omtänksam skulle Fredrika Bremer varit, om hon blivit tillräckligt tokig.

Så småningom kom den välborna familjen Bremer, med femåriga Fredrika, till Sverige och förflyttade sig mellan "en elegant stockholmsvåning och Årsta slott". Elin Wägner skriver:

Brukspatron Bremer och hans eleganta fru tycks första tiden ha funnit sig väl i den svenska miljön, de kom in i högborgerliga kretsar som roade sig och hade genom familjen Wrede förbindelser även inom högadeln. Men deras barn förde en isolerad tillvaro med tjänare, informator och guvernant, och de kände sig så främmande för far och mor att de sprang och gömde sig som Adam och Eva i lustgården då de hörde deras steg.

Det gick illa för de flesta av Fredrikas syskon - två söner och fem döttrar - vilket Elin beskriver så här:

Den yngste sonen August dog medan han ännu blott var ett löfte, men sörjdes som en sin mors och sina systrars älskling. Den äldre sörjdes endast konventionellt, han misslyckades på den diplomatiska banan, slog sig på brännvinsbranschen och dog ogift och ruinerad vid trettiofem års ålder. (-)

En av de fem döttrarna dog i fjortonårsåldern. De fyra andra borde ingå giftermål som svarade mot deras hemgift och familjens ställning. Ingen av dem hade ärvt moderns skönhet och charm, så mycket viktigare blev dressyren. Tidens ideal var den liljebleka, smärta, graciösa, talangfulla romanhjältinnan som kunde släppa på temperamentet i rätta ögonblicket, men i övrigt heroiskt dölja sina känslor under ett passande uppträdande.

Det idealet var lika mycket för högt för en vanlig flicka som hundra år senare för den yrkesarbetande, socialt intresserade makan, modern, husmodern och värdinnan som samlar alla fullkomligheter i en person.

Men Fredrika då? Ja, hon dyrkade som barn modern men kunde med bästa vilja i världen inte göra henne till lags. Hon var inte vacker, hon var oskicklig i det yttre uppträdandet, överdriven och överraskande. Modern hade stora bekymmer med henne...

Hon hungrade och stal mat, hon klippte hål i salongsmöbeln, matade brasan med fina spetsnäsdukar, blev bestraffad och gjorde samma sak igen. För den kärlek hon sökte hos sin mor, genom att vara snäll och genom att vara motsatsen, vann hon ersättning genom visioner av en skyddsängel som småleende lutade sig över hennes lilla bädd.

Religiösa grubblerier
Det är i brevväxlingen mellan Fredrika Bremer och den man som hon låg i långvarig äktenskapsförhandling med som Elin Wägner tar avstamp för en stor del av den text hon hann skriva ner.

Det är mer givande än det låter, för mannen ifråga var också den som fått i uppdrag att leda hennes studier. I breven diskuterar man religion, filosofi och livet i stort - inklusive äktenskap. Mannen hette Per Böklin, var filosofie magister och, som sagt, inställd på äktenskap.

Elin Wägner intresserar sig för Fredrika Bremers religiösa funderingar - Elin hade ju själv funnit tilltro till kväkarna - dess icke-formaliserade och världstillvända åskådning låg ju som hand i handske med hennes världsbild och engagemang - och uppfattade det nu som trösterikt att det kunde finnas en god gud som hade överblick över en förvirrad värld. Hon skriver:

Hon (Fredrika Bremer) kallar själavandringen för en sorglig promenad och tillägger mycket karaktäristiskt:

"Det första villkoret för att kunna tro på en Gud synes mig vara att kunna tänka honom God och Allsmäktig, viljande sin skapade varelses sällhet och ledande den därtill på möjligaste korta väg"

Hon påpekar att hon är en självständig ande som väl kan tillägna sig andras meningar, men gestaltar dem efter sig själv, och det får Böklin nogsamt erfara.

Så fort de kommit in på försoningsläran råkar Fredrika i fullkomligt uppror. Hon förstår ej denna kärlek som lider och försonar sig själv. Det är inte hon som söker förlåtelse för sina synder, hon vill ha hjälp till att kunna förlåta Skaparen den skuld han står i till sitt släkte som han låtit lida så mycket.

I sin föreläsning vid Fogelstadförbundets årsmöte, där Elin Wägner talade om Bremer, beskriver hon hur Bremer genom brevsamtalen med Böklin till slut kommit "ut ur den dialektiska förvirringen" och att hon en dag befanns sig på "en utsiktspunkt från vilken allt synes löst och förklarat" och utropar: "Jag vill döpas och födas på nytt till en ny människa".

Uppskattad, men stråk av besvikelse
Precis som i biografin över Selma Lagerlöf hittar jag stråk av besvikelse hos Elin Wägner, trots att hon så gärna till fullo vill uppskatta sin föregångare. Men nog finner hon hur Bremer, precis som Lagerlöf, tövar att ta ställning om det kostar på. Vid sin "studieresa" i Amerika intar Bremer "en delikat ställning mellan sydstats- och nordstatsfolket."

Alla vill få över henne på sin sida. Elin Wägner skriver:

Hon väljer som så många gånger att fördela skuggorna och dagrarna på båda parter, vilket gör att ingen blir nöjd med henne.

Och nog finns det en antydan om att hon anser Bremer varit lite naiv i sin syn på utvecklingen och kraften i industrikapitalismens strypgrepp på arbetarna. Hon skriver med anledning av att Bremer besökt England .

Varken reformisterna eller deras svenska gäst kunde förstå vad den industriella revolutionen ställt till, då den drog halva Englands befolkning från byar, jord och hantverk och samlade den omkring fabrikerna, där den under livsfarliga förhållanden måste träla ihop rikedomar åt maskinernas ägare.

Reformisterna byggde ett kvarter i London med mönsterbostäder för arbetare, satte upp en bra tvättstuga någonstans i en slum, inrättade trasskolor för gossar och flickor, ålderdomshem för tjugo gamla guvernanter av de femtusen som hade behov därav och inackorderingshem för lika många unga lärarinnor.

När allt detta visades för Fredrika, såg hon här förebud till en tid då alla skulle få bra bostäder, tvättstugor och pensionat...

Den tiden hade inte kommit ens när Elin Wägner arbetade med sin biografi,och hon suckade lite uppgivet att mot Fredrika ställdes verkligheten.

Med ett varmt, men lite bitskt, leende
I Fogelstadföredraget, del två i skriften, bävade inte Elin Wägner för att tala om den motsägelse som finns i Fredrika Bremers testamente, det som mer än något annat var kvinnorörelsens dilemma (Isaksson/Linder tar också upp detta):

De som åberopar sig på henne (Bremer) då de begär kvinnans likhet med män inför lagen, rätt till utbildning, arbete och lön, de har rätt.

De som åberopar sig på att hon lovsjöng hemmet och ansåg det vara basen för kvinnans verksamhet har också rätt.

Den som kunnat klara ur hur dessa båda linjer kunde tvinnas ihop till en syntes skulle ha mer rätt än andra.

Jag tror att Elin Wägner uttalade detta med ett lite bitskt, men samtidigt sorgset, leende i sina ögon. För det var ju just det hon hade gjort i sin Väckarklocka, den bok som till och med vännerna bland Fogelstadskvinnorna mött med tystnad. Den bok som än idag ligger i debattens framkant.

Bävan och längtan
Olle Holmberg beskrev i sin nekrolog över Elin Wägner hur han uppfattat hennes arbete med biografin, jag tror att det är på pricken:

Elin Wägner hade nalkats ämnet (Fredrika Bremer) med både bävan och längtan, kanske vetande att just hon var den som inte fick undandra sig det. Hon var själv kvinnosakskvinna, själv människo- och mänsklighetsvän, själv en blandning av romanförfattare och idealist. Hon kunde verka nyktrare än Fredrika Bremer, men att vara idealist är över huvud taget inte att vara nykter; det är att vara djärv och dra ut osjälviska konsekvenser.

Skriften är utgiven som en del av Svenska Akademins Minnesanteckningar.

Nyckelknippan

2005-01-28T05:14:00.000-08:00

Nej, något stort hade jag inte förväntat mig av Nyckelknippan (1921). Denna bok, innehållande en samling noveller, har nämligen gått nästan spårlöst förbi.

Kritiken var inget vidare, Isaksson/Linder skriver i sin biografi att det "inte precis är en bok att hurra för" och i Boel Hackmans bok om Elin tas inte ens Nyckelknippan upp i litterturförteckningen... Inte ens Elin Wägner var så förtjust, åtminstone hävdade hon det i brev till författarkollegan Marika Stiernstedt:

Jag brukar ibland skriva och skriva smörja i förtvivlan för att bringa fram trancen på mekanisk väg liksom... (-)Tidningarna pressar ner honoraren och vill tydligen helst sysselsätta sina fasta medarbetare och bokmarknaden är väl inte heller så lysande för vanliga dödliga. Jag kan vara av med en massa saker och min självaktning sitter inte i det som skaffas för pengar. Men att skära ner sina anspråk allt för mycket är svårt.

(-)Jag har gjort i ordning en samling av ett dussin små noveller att ge ut bara för att tjäna en liten slant medan jag startar en bok. Jag inbillar mig själv att om jag inte kommer att skriva en härlig roman i vinter så beror det bara på övermäktiga yttre omständigheter. (Utdrag från Isaksson/Linder)

Men överraskad blev jag. Nyckelknippan är en charmig samling noveller, som tidvis vibrerar av Elin Wägners lust att berätta, med spetsfundig humor som i sina första böcker, Norrtullsligan och Pennskaftet tio år tidigare. Efter succén med Åsa-Hanna, med ett tung tema, intensivt personporträtt och stora moraliska frågor, känns det som om inte Elin får skriva bara för att det är kul. Att bli upphöjd har sina sidor! Och att bli granskad av de som är alltför litterärt allvarliga, eller bara vill söka efter djupare budskap, kan få sina sidor...

Jag tror att Elin hade hade kul när hon skrev boken. Och jag kommer att lägga den i högen av böcker att läsa igen, antingen i sommarens hängmatta eller på höstens altan som högläsning medan brasan knastrar och rödvinet är som bäst.

I Venus finns bakom den formella berättelsen formuleringar med dubbel botten, som kanske gått kritikerna spårlöst förbi. Divan som aldrig dog är en skröna, och människoporträtt, där berättarglädjen bubblar och är väl kanske den novell som håller högsta klass.

I Lilla helgonet leker hon med formuleringarna :.

Du har blivit förbannat avslagen och jolmig på senare år, sade kammarherren och talade, som han var gift med en champagneflaska.

Sedan kriget utbröt, hade hon tagit för vana att först läsa tidningen, då den legat en dag på slottet, i den riktiga tanken att dagsgamla nyheter är mindre uppskakande.

Den första kvinnan är en lysande berättelse om våndan att komma in i beslutande församlingar, hur lätt det är att inlemmas i systemet för att bli accepterad. Huruvida den lyckliga avslutningen utgörs av en dröm eller inte får vi inte riktigt veta. Novellen borde läsas av alla miljöpartister, och andra, som tar på sig uppdrag i förhoppningen att bära med sig sina radikala, obekväma åsikter! Och nog finns det i berättelsen en spets riktad mot en och annan av hennes meningsfränder som kanske inte hållit måttet när de väl kommit in i finrummet. Den centrala meningen i berättelsen är följande, citat från huvudpersonen Joan: "Ja, men jag börjar på det nya, innan det gamla är slut ännu."

Förresten blev utgivningen av Nyckelknippan första gången just en nyckelknippa fanns på omslaget, något som sedermera återkom på Wägners böcker. Och som fått ovan nämnda Marika Stiernstedt att i De nios minnesskrift efter Elins död påpeka att det var symboliskt. Nycklar fanns där, men inte något nyckelhål. Vad var mer naturligt för Elin Wägner som så hårt höll på sin integritet att få, kanske ingen, riktigt lärde känna henne. Inte ens de som trodde att de kände henne. Jag har kommit i kontakt med en kvinna som träffat Elin Wägner, och hon berättar att Elin Wägner var oerhört restriktiv att släppa någon inpå sig ens de sista veckorna av sitt liv, när hon ändå behövde hjälp med allt.

Vad var det då Elin Wägner menade när hon skrev att hon inte skulle orka skriva en "härlig roman denna vinter"? Ja, romanen som skulle komma var Den namnlösa - en av hennes riktigt stora romaner - men nu var hon fullt upptagen med att ta hand om sin brorson (tillika halvbror till Ria Wägner) som hon tagit över ansvaret för. Hennes bror Harald hade nämligen fått barn utanför äktenskapet och pojken hade det inte så lätt. Så Elin och hennes man, Johan Landquist, tog hand pojken. Vilket åtminstone Elin uppskattade eftersom hon redan tidigare talat om att adoptera ett barn.

Betyget blir högt... Delvis beroende på att Elin Wägner, efter Åsa Hanna, vågade sig på detta mer lättsamma projekt, delvis beroende på innehållet i Den första kvinnan...

Betyg: WWWWW

Elins gröna ådra

2005-01-27T09:38:00.000-08:00

Införd i serien Litteraturens Gröna ådra i Miljömagasinet nov 07

Elin Wägner lyckades som få andra – och först av alla – väva samman det som idag brukar uppfattas som grunderna i grön ideologi: ekosofi, pacifism och verklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Det sistnämnda på ett sätt som närmast kan omfattas av dagens qeerbegrepp. Henens utmanande åsikter skulle än idag uppfattas som högst radikala.

Elin Wägner var långt före sin tid när det gäller synen på energislöseri och konsumtionstress. Hon hade säkert stått på barrikaderna med oss som är utshoppade. (Se vidare www.schlaug.blogspot.com).

I tidningen Tidevarvet (18 oktober 1924) skriver hon följande om användningen av fossila bränslen.

Och så ger hon ett exempel på hur ägare av en av världens största lampfabrikanter agerar:

Och så avslutar hon sin artikel:

”Denna historia riktar in ljuset på en liten punkt av det stora slamrande, kraftförbrukande maskineriet, vid vilket vi alla är indragna, och åt vilket vi ger våra krafter.”

Elin Wägner lyckades dessutom, till skillnad från de flesta stora manliga författare, att kombinera sitt stora författarskap med praktisk handling och ideellt arbete. Hennes internationella engagemang tog allt mer tid, och i november 1919 var hon en av de fem personer som grundare av Rädda barnen i Sverige (initiativet att bilda organisationen kom från England och Sverige). Hon var också med att bilda Internationella kvinnoförbundet för Fred och frihet. Båda organisationerna högst levande än idag.

Birger Schlaug

Elin, den modiga ekofeministen

2005-01-27T09:30:00.000-08:00

Artikel införd i Miljömagasinet feb 08

Vad som skulle kunna vara ”det kvinnliga” har under årtusenden diskuterats i såväl vetenskap som i konst och litteratur. Eller rättare sagt: män har offentligt diskuterat, funderat och analyserat vad ”det kvinnliga” skulle kunna vara. Rosa Mayreder kommenterade detta ganska bra : ”Kvinnan är en produkt av mannens hjärna”.

Elin Wägner menade att det är svårt att veta vad som skulle vara kvinnlighet. ”Hur äkta kvinnlighet skulle manifestera sig om den finge utveckla sig under gynnsamma förhållanden, i rätt klimat, det får vi som nu leva aldrig veta”. Men hon spekulerar ändå i detta och menar att ”det skulle bli en ny värdesättning av mänskliga egenskaper, gärningar och mål”. Bredvid det rastlösa, hetsiga och krigiska skulle omsorgen om livet växa. I tidskriften Idun skrev hon 1932 på temat ”Vad är kvinnlighet?”:

”Människan skulle åter bli alltings mått och livets värde skulle försvaras mot kraven från de avgudar på vilkas altare männen offrar det. Bredvid den korta lysande bragden skulle ställas gåvan av ett liv i människans tjänst. Urtidens, de färgade folkens och kvinnornas gamla visdom skulle få upprättelse.”

Helt uppenbart är att Elin Wägner har en vision om ett samhälle där Modern vunnit över Krigaren.

Samhällsmoderlighet är ett begrepp som skapades under andra hälften av 1800-talet. Det kopplas ofta samman med kvinnor som Fredrika Bremer och Ellen Kay. Och Elin Wägner sägs ofta vara en förvaltare av idén om Samhällsmodern. Trots att hon mycket sällan själv använde begreppet.Hennes förhållande till Ellen Key var nämligen minst sagt komplicerat.

När Ellen Kay menar att det kvinnliga kompletterar det manliga – och att det just därför måste bevaras – så menar Elin Wägner att den kvinnliga inriktningen måste ersätta den manliga. Det sistnämna innebär inte att män skall uteslutas, det finns också framtidens män som förstått att både man och kvinna har allt att vinna på en riktning bort från Krigarens värderingar till ett samhälle vilande på Moderns värderingar. Krigare slösar med livet, modern känner livets ömtålighet och vårdar det.

Krigarens system genomsyrar allt, men ifrågasättas inte eftersom det genomsyrar allt, det har blivit synonymt med verkligheten själv. För att motverka detta krävs en lika stor auktoritet som Krigaren. Därför söker hon i Väckarklocka (1941) gamla samhällen där modersauktoriteten var i centrum. Hon vill ge kvinnor hopp om att en ny vilje- och kulturinriktning är möjlig.

Elin Wägner menade att det handlade om maktförhållande i samhället. Med nutida språkbruk: de strukturer mannen byggt medförde att kvinnan blivit underställd mannen. Kvinnans insikt om detta fördunklades genom hennes kärlek till mannen. Den blinda lydnadens kärlek till mannen beskriver Elin bland annat i boken Åsa Hanna, där Åsa drivs in i ett liv som bygger på hennes makes värderingar. Men även mannen är offer för de manliga strukturerna, menar Elin. Hon skrev:

”Styrkan i det manliga härskarsystemet, liksom i det kapitalistiska, är att knappast någon vet om det. Partisystemets yttre apparat som undviker alla viktiga angelägenheter och den yttre anständigheten hos den härskande mannen har fört oss till en slags allmänt omedvetet tanklöst självfallet accepterande av denna underryckthet.”

Detta drabbade kvinnor såväl som natur. Elin Wägner blev därmed den första ekofeministen. På ett oerhört effektivt sätt vävde hon, allt medan åren gick, samman sin ideologi till en plattform som än idag känns aktuell.

Birger Schlaug

Selma Lagerlöf I och II

2005-01-27T09:23:00.000-08:00

I oktober 1940 fick Elin Wägner erbjudande att skriva en biografi över Selma Lagerlöf, som gått bort ett halvår tidigare.

Erbjudandet kom överraskande för Elin. Hon var mitt uppe i arbetet med en stor roman, Vinden vände bladen, som hon omedelbart lade åt sidan för att ta sig an uppgiften.

Hon hade tidigare skrivit en artikel om Selma i ett minnesalbum, som just kommit ut. Men detta var ett jätteprojekt som skulle ta henne två år.

I ett brev till Tor Bonnier, som gett henne erbjudandet, varnar hon honom för att det inte kommer att bli en vanlig biografi, utan ”en psykologisk mänsklig skildring av ett enastående mysteriöst öde, av den Selma som folk älskade och pinade och klådde på tid och pengar”.

Ingen talar om hur Elin Wägner skall skriva! Men Tor Bonnier visste i vilkens händer han lade detta projekt: en duktig hantverkare, med stora kunskaper i såväl litteratur och kulturhistoria som psykologi och historia.

Man kan inte påstå att Elin kände Selma Lagerlöf väl, även om detta påstås i såväl Isakssons/Linders som Hackmans Wägnerbiografier. Hon hade träffat Selma några gånger. Som journalist hade hon intervjuat henne vid något tillfälle. Hon hade recenserat flera av hennes böcker, ofta med en djupare analys. Men därifrån till att känna någon är vägen lång, för Selma Lagerlöf var en berättare, och en berättelse skall man vara försiktig att dra för stora personliga växlar på. Något som Elin Wägner själv påpekar. Och nog hade Wägner betonat att Selma Lagerlöf berättade snarare än förklarade.

I hennes barndomshem hade inte funnits några böcker alls av Selma Lagerlöf. Faderns intresse låg mer för Heidenstam och Gjejerstam. Men när hon själv tjänat lite pengar så var det självklart för henne att gå till bokhandlen och köpa sig en Lagerlöf, något hon minns väl:

Året 1901 hade jag börjat förtjäna egna pengar, och samma dag som Jerusalem I låg i bokhandeln störtade jag ut för att köpa den. Det var ett exemplar ur andra tusendet jag fick tag i och jag skrev genast in mitt namn med tillägget: år I. På försättsbladet utlovades en andra del, och så tänkte man: där sitter nu denna upphöjda varelse i sin diktarboning under full inspiration, medan trogna väktare håller beundrarna på avstånd, så att intet skall störa hennes ro.

Ett av de tillfällen Elin träffade Selma infann sig sjutton år senare,1928, då hon i egenskap av journalist besökte Selma inför dennas 70-årsdag. Elin minns hur det var:

Selma Lagerlöf var definitivt en gammal människa nu och mycket vacker. Hennes ansikte var genomdraget av fina fåror och genomskinligt blekt under det vita håret. Ögonen var svagt rödkantade, liksom utvakade, men de blå blicken var direkt, genomträngande, klar. (-) Hennes sätt var ovanligt dämpat, hon bedrev ekonomi med sin röst, sina rörelser, sina känslor. Däremot var hon frikostig med sin tid.

Hon hade svept hela förmiddagen fri så att vi kunde sitta ostörda under flera timmar, och detta betraktade jag som en mycket fin älskvärdhet. Däremot var jag mera osäker på hur jag skulle tyda den svarta sammetsklänningen som hon bar klockan tio på morgonen.

Själv kom jag resklädd från en natt med flera tågbyten, och inte hade jag några ordnar att iföra mig som förnämligare tyska besökare brukade göra när de närmade sig Mårbacka. (-) Under samtalet satt hon i en korgstol på loggian med ryggen åt vägen och världsberömmelsen. Jag däremot hade fri utsikt över turisterna som svärmade bakom järnkättingen och gjorde alla slags manövrer för att komma åt att fotografera den vita hårknuten som stack upp ovanför ryggstödet.

Det Elin aldrig anade när hon påbörjade detta jätteprojekt var att det skulle leda henne rakt in i Svenska Akademin, som den andra kvinnan efter just Selma Lagerlöf.

Recensionerna blev översvallande när boken kom ut. I Dagens Nyheter kunde man läsa: "Det finns de biografier som är skrivna med litterär begåvning, men saknar saklighet; det finns de som har saklighet, men saknar litterär begåvning. I denna bok finns båda dessa ting i rikt mått."

Fredrik Böök, fruktad kritiker i SvD och alls ingen vän av Elin Wägner, skrev i SvD att biografin var ”i högsta grad aktningsbjudande”. Till och med i Harry Martinson kallade, i sitt inträdestal till Svenska Akademin, biografin ett mästerverk, men kunde förstås inte låta bli att tillägga, på det djupt nedsättande sätt som kännetecknar hela hans tal, att detta blev möjligt eftersom författaren befriats från tvånget att dikta…

Själv har jag fångats av Elin Wägners suveräna sätt att hantera minnet av Selma Lagerlöf, liksom av den språkdräkt hon försett biografin med. Boken är ett eget konstverk i två volymer. Det är inte bara en litteraturhistoriker som skriver, det är en författare som skriver. Skickligt väver Elin Wägner berättelsen om Selma Lagerlöf, en väv där varp och inslag består av Selmas liv och författarskap.

Jag, som har erfarenhet från andra fält än många av dem som tidigare recenserat boken, kanske upplever berättelsen på ett lite annorlunda sätt. Vid sidan av Elin Wägners djupa och äkta uppskattning av Selma Lagerlöfs böcker, med dess levande historier, personporträtt och återkommande tema om att samvetet känner vad som är rätt, finns det finns åtskilliga stråk av kritik när det gäller Lagerlöfs ovilja att sticka ut hakan, att vilja vara del i kampen för ett bättre samhälle.

Att Elin Wägner själv var en modig och åsiktsdrivande skribent visar sig snabbt i biografin, utan att för den skull bli påträngande. Hon kan inte hålla sig borta från en och annan slagkraftig sammanfattning av världsläget. Sålunda konstaterar hon koncist:

År 1858 föddes Selma Lagerlöf på Mårbacka. Det var det året som brittiska kronan officiellt övertog väldet i Indien och USA lyckades tvinga Japan till ett handelsfördrag. Ungefär samtidigt bombade sig Frankrike till stödjepunkter i Indokina, och allt detta skedde för att skaffa arbete åt en växande befolkning, råvaror åt maskinerna och avsättning för deras produkter.

I Europa erövrade maskinerna alltmer marknaden och tryckte sin prägel på det mänskliga tänkandet. Världsbilder skapades om. Alla som följde med sin tid visste att i universums mitt satt en maskin, vars själlösa arbete var lätt att överskåda, förutse och fånga in i formler. Mönstret för människans livsstil blev den snabba, precisa, effektiva produktionen av ensartade varor…

I denna omvärldsanalys spinner hon vidare på det grundläggande temat böcker som Tusen år i Småland och Väckaklocka: den rationella och effektiva utvecklingen riskerar att gå ut över värden som utgör den verkliga välfärden, såsom hon formulerade det klassiska sista kapitlet i Väckarklocka.

Det är ingen tvekan om att Elin Wägner uppskattar Selma Lagerlöf djupt som romanförfattare. Hon skriver hur Selmas böcker har ”förmåga att sopa bort allt annat ur medvetandet så länge de varar” och att nu, när hon läst dem alla i följd, känner saknad och också funnit något som binder dem samman:

När de väl var genomlästa, då dröjde en högtidlig stämning kvar. Man satt och tänkte på alla dessa människor vilkas öden man följt. Hur olika de än varit, så kunde de dock skilja på gott och ont även om de handlade mot sin insikt. De visste att rättfärdighet och orättfärdighet skulle få sina följder i detta livet eller i nästa. (-) Selma förde talan för det mänskliga samvetet som väl kan förvirras och föras vilse till en tid, men ändå alltid vet vad de lärt genom mänsklighetens långa bana på jorden.

Ibland skymtar ett drag av vördnad för världscelebriteten på Mårbacka. Men Elin drar sig inte för att, ibland direkt och ibland via omvägar, synliggöra det som, i hennes ögon, brister hos Selma Lagerlöf. En sådan omväg är hur hon beskriver Mårbacka.

Elin Wägner sätter - och jag är övertygad om att det är ett medvetet sätt att tydliggöra sin bild av husets ägarinna - alltså ljuset på Mårbacka, som ju var Selmas föräldrahem som gått förlorat och som hon tack vara sin karriär kunnat köpa tillbaka. Selmas strategi var att Mårbacka skulle se mer ut än det var. Fasaden blev viktigare än innehållet. Det pompösa var viktigare än det bekväma och harmoniska. Elin skriver:

Världsberömdheten Selma Lagerlöf ville ha ett värdigt och ståtligt hem, och enligt sin och arkitektens mening fick hon det. Men den klena strängt arbetande Selma Lagerlöf fick för den yttre effektens skulle undvara sådana bekvämligheter som underlättar livet för en åldrande människa.

Söderväggen i hennes sovrum är död, den saknar fönster därför att fasadens utseende fodrar detta. I detta hus med de stora oanvända utrymmena blev det inte plats för ett toalettrum med rinnande vatten intill sovrummet och ej heller inreddes något badrum inomhus. Det mycket beundrade långsmala arbetsrummet ligger åt norr, och skrivbordet står alldeles för långt från kakelugnen. Selmas stora klädkammare ligger åt söder meden hennes arkiv ligger mot norr, och där finns ingen eldstad.

I detta hus vars ägarinna skrivit så underbart om den flammande elden på härden, saknas öppen spis. Hon fick heller ingen utgång mot trädgården från baksidan av huset, hur viktigt det än borde ha varit för henne att kunna försvinna osedd ut i naturen, medan turisterna belade loggian med kameraeld.

Vindskuporna på säteritaket är nog så stilenliga, men Selmas gäster måste ställa sig upp för att kunna se ut genom dem…

Det känns som om Elin Wägner hade unnat Selma ett enklare hus, ett ärligare hus. Men också att Selma själv hade varit ärligare, både gentemot sig själv och sin omgivning. Elin tycks mena att Selma blev fånge i myten om sig själv, fångad av Mårbacka.

Elin Wägner berättar, med viss sorg, att hon själv kanske bidragit en gnutta till att Selma blev fånge på Mårbacka. Vid en kort gästvisit i Selmas hotellrum 1920 hade hon nämligen fått frågan om hon ansåg det rätt att behålla det dyra Mårbacka.

I min okunnighet om situationen (Mårbacka gick då med årlig förlust på 15 000 kronor, min anm) sade jag till henne att jag inte kunde förstå att hon befann sig i samvetsnöd därför att hon bodde kvar i sitt hem. Hon försökte förklara för mig att hon skulle kunna hjälpa fler av dem som vände sig till henne om hon gjorde sig av med Mårbacka, men, sade hon, jag orkar inte det, när jag en gång fått det tillbaka.

Elin betonar gärna hur viktigt ytan var för Selma Lagerlöf, hur viktigt det var med intrycker man fick av den stora Selma. Som t ex våren 1930 när en friherrinna Coyet väntades på besök till Mårbacka. Elin suckar:

Hela huset vändes upp och ner, flygeln målades om, korna i ladugården blankades, trädgårdslanden snyggades upp och Selma lade undan sitt arbete för att hinna städa sina bokhyllor...

Jag tänker på skillnaden mellan Selma Lagerlöfs Mårbacka och den trevnad och förfinade anspråkslöshet som präglar Elin Wägners eget Lilla Björka. Där kunde man sitta i det lilla rummet framför köket, samtala om all världens stora frågor, med en stor Europakarta hängande på väggen och sedan inta kaffet framför den öppna brasan medan Elin själv underhöll elden. Så långt från Mårbacka en känd författare kan komma!

Nog var Selma Lagerlöf en stor författare och berättare. Detta bedyrar Elin Wägner gång på gång i sin gedigna genomgång av Selmas författarskap.

Men i biografin skymtar också, ofta inlindat men ibland ganska öppet, att det fanns drag av feghet i Selmas ovilja att ta offentlig ställning, att hon aktade sig för att hamna i konflikt och för att "ikläda sig rollen som samhällsförbättrare".

Elin skriver att Selma ”avpassade sin ton efter den hon hade med att göra”, och att hon sökte ”undvika allt som kunde riva upp ett extra bråk vars omfång hon inte kunde förutse”. Selma erkände förresten själv att det fanns tre saker som hennes nerver inte tålde: huggormar, tandläkare och tidningspolemik...

Rent pinsamt blir det när Selma, för att inte mista läsare i Tyskland, försöker bortförklara varför hon skänkt en novell för att stödja hjälpen till de ”judar och andra obekväma personer” som börjat fly från Tyskland där ”det småborgerliga skiktet omvändes till nazismen”. Elin berättar:

Selma Lagerlöf syns inte ha tvekat att säga ja, men fick svårt att värja sig när kritiken från Tyskland kom: Den hyggligaste tolkningen av hennes uppförande var att ´den i stillhet på Mårbacka levande författarinnan måste vara felunderrättad, eftersom hon lämnat sitt namn åt en mot Tyskland riktad pamflett’. Andra skrev att ´hon understödde en folkfientlig bolsjevikisk politik och hjälpte Tyskland och den europeiska kulturens notoriske fiende´. Illa hade hon lönat tyskarna för deras kärlek till henne, menade man.

Frankfurter Zeitung vägrade att tro att ryktet var sant och begärde Selmas egen bekräftelse. På sitt tyska förlags böner svarade hon då att gåvan av legenden var en barmhärtighetsgärning utan politisk mening.

Jag riktigt känner hur Elin känner ett bittert förakt för detta. Hur tragiskt hon upplever att en så stor författare inte har modet att tala klarspråk.

Det är ingen tvekan om att Elin Wägner ansåg Selma Lagerlöf vara feg, rädd om sina inkomster och sin förmåga att kunna behålla det dyrbara Mårbacka. Elin hade själv riskerat både sin ställning och sin ekonomi för att få uttrycka sitt hjärtas mening. Ja, med Väckarklocka hade hon riskerat hela sin karriär och stora delar av sitt umgänge. Selma hade inte ens stått upp för Gustav Fröding när denne åtalats för Stänk och flikar, trots att Fröding varit den som stått upp för henne redan när Gösta Berling kom ut första gången.

Elin Wägner slår fast att Selma Lagerlöf skrev för att bli en stor svensk författare. Inte för att förändra samhället, inte för att påverka eller för att ta ställning.

Hon ville nog, som hon sade, skriva åt sig själv för att rädda åt sig vad som ännu kunde räddas av hemmet (Mårbacka). Men hon ville också bli klassisk i svensk litteratur. Hon trodde mellan tvivlen att det skulle gå.

Dock ser Elin en ljusglimt även i detta, för hon vill ju så gärna tolka gott när det går att med hennes måttstock tolka gott: ”Den ärelystnad Selma hyste för egen del hade tidigt smält ihop med en önskan att visa världen vad kvinnor dugde till.” Och det var något som låg Elin varmt om hjärtat. Hon hade ju själv, inte minst i Väckarklocka, sökt sig bakåt i världshistorien och funnit att den historiebeskrivning som existerade utelämnade kvinnorna, trots att dessa hade minst lika stor roll som männen. Att Selma nu var en stor, erkänd, kvinnlig författare bland de erkända männen var, trots allt, en tillgång.

Men någon rösträttsroman skrev Selma förstås inte. Trots att hon tidigt sattes i förbindelse med den tidens svenska kvinnorörelse i form av friherrinnan Sophie Adlersparre – redaktör för Dagny, Fredrika Bremerförbundets tidning, (som sedermera Elin själv skulle komma att ljudligt kritisera för dess avståndstagande från de engelska suffragetternas kamp).

Elin skriver:

Friherrinnan Adlersparre bodde i ett örnnäste uppe på Söders höjder. Dit hade även Ellen Key och Ernst Ahlgren på kallelse klättrat upp för att bli granskade, vägda och beskyddade. Nu var det Selma Lagerlöfs tur. Hon gjorde den mödosamma trappvandringen upp till Fjällgatan som kunnat anstränga även en person med friska ben.

Hösten 1890 skulle Fredrika Bremerförbundet och dess tidning Dagny högtidlighålla 25 årsdagen av Fredrika Bremers död. Till detta beställde så Sophie Adlersparre ett bidrag av Selma. Elin var inte så nöjd med det där bidraget, och klagar lite på att Selma, lika lite som andra, hade förstått Fredrika Bremer som bara de ogifta kvinnorns vapendragare i kampen för rätten till yrkesutbildning. Men de "gamla mamsellernas bekymmer tog inte slut när deras arbete flyttades från hemmen till banker, kontor och kommunikationsverk...", skriver Elin.

Selma stod inte på barrikaderna, på det sätt som Elin Wägner hade önskat och själv gjort, när det gäller kvinnors rösträtt, men vid några tillfällen lät hon sig ändå användas. Och hon gjorde det säkert med glädje. Elin Wägner berättar bland annat om hur Selma, som hedersledamot, åtagit sig att hålla ett tal vid ett stort möte under Internationella Rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911.

Elin, som själv var närvarande, berömmer talet och dess retorik – kvinnorna som skapat hemmen måste får rätt att göra staten till sitt hem – och berättar hur stolta man var över att en världsberömd författarinna anslutit sig.

Tjugotvå nationers rösträttsföreningar hade sänt delegerade, och alla kände till Selma Lagerlöf, antingen de kom från Island eller Australien. När hon gick fram genom mittgången till sin hedersplats på podiet i Grand Hotells spegelsal, då bugade sig alla som säven vid stranden när en ångbåt går förbi.

Vi andra, som inte särskilt deltog i kongressen för att beundra Selma, vilket vi kunde göra då vi hade mer tid, tyckte det var underbart att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön.

Men någon världsförbättrare blev hon inte, Selma. Och valet var medvetet. Elin berättar om ett brev Selma skrev 1917 (till Ida Bäckström) i vilket hon berättar ”att hon fick sig världsförbättrarböcker påskickade från alla håll, och att hon läste dem och blev uppbyggd men efter en vecka återföll i det gamla”. Selma skrev i brevet:

Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker.

Jag känner hur Elin suckar och är medveten om att en av de böcker som Selma fått sig ”påskickade” var hennes egen Släkten Jerneploogs framgång, som kommit ut året innan och som knöt samman kvinnans rättigheter med kampen mot militarisering.

Men till slut så hittar Elin, under sitt arbete med biografin, ett utkast till en outgiven dikt som Selma skrivit under första världskriget, en dikt som ”har en mäktig och upprörd klang”. Som får Elin att utbrista: ”Selma Lagerlöf från krigsåren träder oss här till mötes utan förklädnad.”

Selmas diktutkast är långt och skoningslöst i sitt angrepp mot sin egen oförmögenhet att ta del av kampen för en bättre värld. Hon sitter ensam i sitt rum, utan vilja och förmåga, när hennes själ kommer på besök till henne och ”med en röst full av harm” frågar henne: ”Vad har du varit med dina tankar och intressen sedan år och år tillbaka?” Ser du inte världen som brinner, människor som plågas i skyttegravarna och ”de mordiska undervattensbåtarna som ligger på havets botten och väntat på rov” medan granaterna regnar över städerna. Allt medan de höga talarna talar i sina församlingars salar.

Elin Wägner tycks mig dra en suck av lättnad över det upphittade utkastet. Selma bryr sig i alla fall! Det finns en glöd. Men varför skriver då inte Selma offentligt? Är det återigen rädslan att stöta sig, att tappa läsare och förlora Mårbacka…? Eller är det av ointresse? Redan 1914 skrev Selma till Valborg Olander:

Jag överger att tänka på politik. Det går ändå illa. Jag har två stora romaner under arbete...

Elin kommenterar:

Citatet är betecknande för Selmas inställning till den politiska strid som upprörde Sverige efter Sven Hedins mot Ryssland riktade Varningsord och schismen mellan konung och regering i försvarsfrågan. Själv avhöll hon sig att ta parti i striden om flottprogrammet... (-) Hon var led vid den valkampanj som följde på den liberala ministärens avgång och riksdagsupplösning.

En av de böcker Selma skrev på just då var för övrigt Kejsaren av Portugallien, en bok Elin ägnat stort och kärleksfullt utrymme:

Selma Lagerlöf har gjort en utomordentlig skildring av hur Jan skapar om allt som händer honom till bud och tecken från kejsarinnan, och hur han omtyder människornas sätt mot honom. Småleendet över hans dårskap är sammantvinnat med respekt inför hans visdom. En femti sexti år har gått sedan Gösta Berling vandrade samma vägar som Jan och såg ut över samma långa sjö vars vågar skall bära kejsarinnan hem på besök, så fort hon får tid för alla regeringsbestyr i Portugallien.

Elin Wägner ser hur Selma väver in sitt eget liv i Jans, särskilt i skildringen av hur Jan uppför sig sedan Äran och Härligheten placerat honom på hans kejsartron, nu gäller det att vara vaksam, att inte låta högmodet få insteg hos sig.

Han måste jämt komma ihåg att vi människor vi äro alla gjorda av en och samma materia, och från ett och samma föräldrapar härstamma vi, och svaga och syndiga äro vi alla, så att i grund och botten har den ena ingenting att berömma sig av framför den andra. Men han märkte att det inte var så lätt att hålls sig vid den rätta ödmjukheten för en som hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i hela socknen som var hans like…

Javisst, var det just det som också var Selmas roll, upphöjd så att det inte fanns någon i hela socknen som var hennes like.

Elin Wägner, som själv fått kritik för att ha avslöjat ett och annat ofördelaktigt om människor i sin småländska hembygd (t ex i romanen Åsa Hanna) känner det nog ganska tillfredsställande att kunna berätta att också människor i Selmas hembygd tagit illa upp, tolkat in och tagit avstånd. För visst hade hon hämtat ett och annat från sin bygd.

Skildringen av hur Jan i Kejsaren av Portugallien sjunger sin kejsarvisa i Mårbacka toddykontor medan herrarna roar sig med att underdånigast behandla honom som kejsare, bär alla spår av att vara tagen ur verkligheten, skriver Elin och fortsätter: ”Därvid spelar det ingen roll att det högtidliga tillfället inte var en födelsedag utan Anna Lagerlöfs bröllop 1875.”

På samma tema skriver Elin när hon berättar om Selmas stora förstlingsverk Gösta Berlings Saga:

När en bok liksom när ett barn kommer till världen, brukar släkt och vänner roa sig med att leta fram likheter och arvsanlag. Det visar sig då ofta att omgivningens omdömen är mycket tvärsäkrare än modernas eller författarens.

Vid Gösta Berlings födelse var det i alla fall påtagligt så. Jämförelsen mellan boken och verkligheten började redan tidigt inom den trängre kretsen av Lagerlöfar och värmlänningar. Barnet liknade släkten, men liknande den dock icke. Selmas faster, prostinnan Hammargen, hörde till dem som tog bestämt avstånd från varje antydan…

En annan auktoritet, nämligen Eva Fryxell, var av den meningen att värmlänningarna blivit skildrade i groteska och bålstora former. Hon såg strax hur riktigt landskapet och gårdarna var skildrade, men tog avstånd från händelser och människor.

Den bok Elin Wägner ägnar mest utrymme och mest kärlek är just Gösta Berlings Saga. Och nog känns det lite befriande, så här när Elin själv just blivit åthutad för sin Väckarklocka, att till och med Selmas världsberömda bok om Gösta Berling mötts med skepticism när den kom ut. Gustav Fröding hade visserligen lovordat den, men kritikerna i Stockholm ”såg mest glitter och bjäfs i den”. Nåja den slutade som succé, kanske just därför att den var ”en värmländsk variation på evigt mänskliga melodier och kunde därför bli läst och älskad överallt.”

Visst känner Elin också en viss gemenskap med Selma när hon skriver om perioden mellan hösten 1908, då Selma fyllde femti år, och hösten 1914, då hon blev invald i Svenska Akademin:

Selma Lagerlöf hade en expansiv själ som ville spränga gränser, i vilken riktning den än kastade in sin kraft. Hon hörde dock inte till dem som vinner personliga segrar utan ansträngning. Hennes stora offentliga uppträdanden fordrade under detta skede noggranna förberedelser, övning och en väldig viljeansträngning.

Just så uppfattar jag också att Elin Wägner kände. Hennes styrka låg i det skrivna ordet, mindre i det talade. Och hennes egenkrav på integritet kunde förmedla en känsla av kyla och kanske till och med avståndstagande. Hon hade svårt för att sitta i ett sällskap och prata skit, att skvallra eller lägga sig ut. Hon bar en inre sfär som var hennes egen. Kanske var det insikten om allas behov av ett inre rum som gör att hon behandlar Selma Lagerlöfs mer intima relationer till kvinnor på det sätt hon gör.

Elin Wägner hade läst tusentals brev som skickats mellan Selma Lagerlöf och dennas väninnor. Självfallet hade hon vid åtskilliga tillfällen också kunnat ta del av brev som tydligt visar, eller åtminstone antyder, vilka känslor Selma hyste för sina väninnor. Men i biografin lägger Elin Wägner inte ut detta pussel, man får pussla själv – vilket naturligtvis är lättare efter det att vi sedan 1990 fått tidigare icke-offentligt material tillgängligt för forskning. Det är uppenbart så att Selma Lagerlöf var ointresserad av män, men intresserad av kvinnor.

Frisläppandet av dokumenten ledde förstås till stort intresse från massmedierna för Selmas intima brev till de nära väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander. Var Selma Lagerlöf lesbisk eller inte? (Ordet fanns inte på Selmas tid).

Efter några år gjorde Umeåhistorikern Svante Norrheim en undersökning av hur forskarna närmat sig frågan. Där visar han hur många av de etablerade Lagerlöf-forskarna använde olika strategier för att ta sig runt ämnet, som de uppenbarligen upplevt som problematiskt.

När man läser Elin Wägners biografi, så här med facit i handen, kan man mellan raderna förstå att Elin visste mer än hon satte på pränt. Hon skriver:

Det var alltid kvinnor som hittade det där uttrycket i Selmas ögon. Män hittade det aldrig förr än hon blev världsberömd, men då var det ju ingen konst. Den kontakt Selma hade i sitt intellektuella liv bestod i kontakt med män i deras mästerverk och med kvinnor i det dagliga livet. Via böckerna spelade män en roll i hennes känslovärld, men kvinnorna spelade en roll genom den vänskap de hyste för henne och framkallade hos henne.

Detta faktum är ingenting vare sig att viska om eller att gå förbi.

Sophie Elkan hade Selma träffat redan 1893. Sophie var författarinna med judisk börd, världsvan och änka - hade förlorat såväl man som sitt enda barn i tuberkulos. Selma Lagerlöf blev förälskad i henne. Eller som Elin Wägner uttrycker det: ”Från nyåret 94 och framåt har vi att i högsta grad räkna med Sophie Elkan i allt som rör Selmas tillvaro.” Hon redovisar att Sophie gjorde sig hemmastadd i gavelrummet på Mårbacka och att Selma var ivrig att ”få tillfredsställa sin reslust under obruten samvaro med sin nya vän”. Hon låter författaren inom sig tala:

Det är inte svårt att se för sig de två vännerna på den första stora resan (till Rom). Där har vi Sophie med burrigt hår, feminint och fladdrande klädd, med livliga mörka ögon som iakttar allt och en flödande tunga som gör snabba reflexioner däröver. (-) Bredvid henne har vi Selma som söker rätta sina steg efter Sophies. Hennes ansikte har då ännu kvar något av sin ungdomliga kantighet och friskhet, fast hon just fyllt de trettiosju. Denna Selma kan göra ett stolt kast på nacken när italienarna stirrar på hennes tafatta klädsel och på det korta håret som angav att här gick en nyss frigiven straffånge.

Elin Wägner redovisar emellertid, pliktskyldigt och återkommande, att Sophie ”underhöll en erotiskt färgad vänskapsförbindelse med en gift man” i Belgien men nämner ingenting om de brev som mer oblygt avslöjade Selmas längtan: ”Du ska få vara så kär som du vill, endast hands off”, skrev Sophie till henne. Och själv hade Selma funderat en del över det hon sett i Köpenhamn, där det förekom ”så många förhållanden mellan kvinnor att jag måste försöka komma till klarhet med vad naturen vill med det (-) varför skulle man ej kunna älska vem som helst av människor lika högt?”

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra långvariga kärlek. Hon hette Valborg Olander, bosatt i Falun och engagerad i frågan om kvinnors rösträtt. ”Det smyger något varmt och ljuvt över mig då jag läser dina kärleksbrev. Och varje natt tror jag, att du kommer smygande”, skrev Selma sommaren 1904 utan att någon liknande anslag återfinns i biografin.

Selmas relation till sina två väninnor byggde till viss del på dubbelspel. Detta roande förhållande drar sig Elin Wägner inte för att redovisa. Selma försäkrar i breven till Valborg att denna är hennes stora kärlek, men i breven till Sophie skriver hon att det är denna som är hennes stora kärlek.

Selma berör i sina brev till Valborg Olander kastningarna i Sophis lynne och återkommer ständigt till att hon längtar efter trygghet. Och Valborg för sin del har fortfarande svårt att känna trygghet, när Selma är ute på månadslånga resor med Sophie.

Återigen måste Selma vädja till Valborg att vara tålig och förstå hennes svåra läge. Hon måste ju skona den äldre vännens känslor, och hon måste för sitt eget arbetes skulle undvika bråk. ’Du får lov att alltid vara mig trogen, du får aldrig bli ond på mig och aldrig tvivla på mig och framför allt får du inte flytta ifrån mig, skrev hon under resan…’”

Nog låter detta som vilken äktenskapskris som helst: Mannen som till sin älskarinna förklarar att han inte kan överge sin fru, och att arbetat tar så mycket kraft…

I arbetet som författare betydde båda väninnorna mycket för Selma Lagerlöf. Med båda förde hon samtal – såväl muntligt som brevledes – om sitt skrivande. Elin Wägner berättar livligt om hur Valborg hjälpte henne med allt från korrektur och renskrivning till bankaffärer - hon var som en riktigt författarhustru... Sophie tog henne med på resor som gav inspiration till flera böcker – men också, enligt Wägner, var ett tidvis neurotiskt och krävande påhäng.

Man kan konstatera att Selma Lagerlöfs sexuella läggning var av underordnat intresse för Elin Wägner. Hennes tid med Fogelstakvinnorna, liksom hennes generella attityd till människor, lär snarast fått henne att vid ett påstående att Selma var homosexuell svara: So what?

I många äldre analyser av Selma Lagerlöf har det hävdats att hon förblev ogift därför att hon var halt – och att hon ägnat sig åt författarskap i brist på äktenskap. Det var så jag själv blev presenterad Selma Lagerlöf i skolan… Ett manligt perspektiv tycks det mig, det där med att kvinnor skall relateras till män. Elin Wägner antyder förstås inte att Selmas författarframgångar skulle berott på karlbrist. Möjligen kan man fundera över vad som hänt om Selma gift sig med en manlig författare, hade hon då tvingats stå tillbaka, som t ex Karin Larsson (Carl Larssons hustru).

Elin faller förstås inte heller i den fälla som senare litteraturkritiker har gjort, nämligen att Selma huvudsakligen skall ses som förmedlare av en folklig berättarskatt. För Elin Wägner var Selma Lagerlöf en skapande konstnär, och som sådan var hon värd all respekt, kärlek och vördnad. Sådant som Elin nog kände att hon inte själv fått, även om hon blivit nog så stor författare hon också. Men, i ljuset av reaktionerna på Väckarklocka, var det mesta svart... Och förresten fick hon skylla sig själv, hon skrev ju om kvinnor. Selma hade förstått att framgång kräver att man låter männen bära huvudrollen i sina böcker.

Resultatet av biografin över Selma Lagerlöf blev att Elin Wägner blev invald i Svenska Akademin. Biografin var ju ett biografiskt mästerverk, blev hyllad i tidningarna och minsann var det inte också så, att ett inval av en kvinna, som skrivit en god biografi över den första kvinnan som kloka män valt in i akademin, också skänkte lite glans åt dessa män.

Det finns naturligtvis mängder med kopplingar att göra mellan Selma Lagerlöfs författarskap och Elin Wägners. Och sådan har också gjorts, mer eller mindre krystat, genom åren. Känslan för det goda, för moral, om än ej moralism, pekar några på. Andra funderar i banor som berör det mystiska, det hemliga, det icke-materiella.

Biografin består av två delar: Selma Lagerlöf I – Från Mårbacka till Jerusalem (1942) och Selma Lagerlöf II – från Jerusalem till Mårbacka (1943).

Betyg: WWWWW
Birger Schlaug

Väckarklocka

2005-01-26T10:46:00.000-08:00

Elin Wägner skrev Väckarklocka mitt under brinnande krig. Den kom ut 1941. Hon känner ångest över kriget och djup besvikelse över att kvinnor inte var ett dugg bättre än män på att förhindra vare sig militarismens vanvett eller den våldtäkt på miljön som hon redan då insåg skulle komma.

Ur denna känsla växer ett manifest fram där fred, miljö och kvinnokamp flätas samman till en ideologisk skrift som bränner.

Väckarklocka blev illa omtyckt av etablissemanget när den kom ut, och är radikal än idag. Boken var väckarklocka för mig, och förändrade hela mitt liv.

I fråga efter fråga bär Elin Wägner fram idéer och slutsatser som var långt före sin tid. I några avsnitt ska jag skriva om denna klassiker.

Hon inleder med fyra ganska tunga kapitel, en gedigen genomgång över vad myter, religioner, sagor och tro har att säga om en forntida moderålder, hon berättar hur kvinnors roll i samhället kunde vara innan patriarkat tog över. Hennes engagemang hade lett henne ner till bland annat Kreta och Delfi.

Från den stolta tempelruinen vid Kap Sunion på Attika hade jag en afton spanat över det solnedgångsfärgade havet bort mot det osynliga Kreta. Mina grekiskt bildade ciceroner erinrade om att vi stod just på den plats varifrån de svarta selgen på Teseus skpp blivit synliga vid horisonten...

Bokens inledande kapitel måste man sätta in i den tid de skrevs, kvinnorna hade inte lyckats förhindra vare sig krigen i Europa eller kriget mot naturen. Trots rösträtt och ökade rättigheter hade de drabbats av det manliga samhälles oöverstigliga murar och blivit del av det gamla, av män uppbyggda, systemet. Nu pekar Elin Wägner bakåt och hävdar att historieförvrängning drabbat kvinnorna, fått dem att tvivla på sin egen förmåga och ställning. Kvinnor hade ju varit de starka!

Hur har historieskrivningen kunnat negligera kvinnors roll genom historien? Hur kan en ensidigt manlig utgångspunkt fått gälla som objektiv?

Varför har man bara bara sett männen, varför har man inte velat se att mäns och kvinnors historia är sammanflätad som varp och inslag, att kvinnor varit starka, att matriarkat funnits. Finns objektiv vetenskap, hur påverkar värderingar och normer det man ser och upplever? (En debatt som åtskilliga decennier senare upptog debatten!).

Elin Wägner skriver:

Flertalet människor nu för tiden dricker vatten från sjöar de aldrig sett. Det har runnit lång väg genom rör, det har förändrats genom de filter de passerat. (-) De historiska lärdomar på vilka vi formar vårt öde, liknar sådant vattenledningsvatten. Endast ett fåtal specialister har tillgång till historiens källor.

Naturligtvis måste vetenskapen ge en sovrad, förenklad och fattbar bild av vad som hänt. Fråga är om den urvalsmetod som nu tillämpas vid förenklingen är rättvis och om förklaringarna förklarar det som skett. (-) Hur skulle historien se ut om man betraktade den från kvinnornas synpunkt? Jag vet att det är förbjudet, men ställa frågan kan man åtminstone få göra... (-) Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätad som varp och inslag i en väv. Men de har lyckats göra en historia enbart av inslaget.

(För den som inte vet vad varp och inslag är skall sägas att varpen är den osynliga del i väven som det synliga inslaget flätas samman med).

Hennes besvikelse är således stor över att kvinnorna, trots år av både rösträtt och talan, inte betett sig bättre än männen. Hennes eget kamp, tillsammans med all andra rösträttskvinnor, har inte lett till mer än att de fått rösta, inte ett i grunden bättre samhälle.

Elin Wägner har modet att också rannsaka sig själv, och sina bästa vänner, för att de inte redan efter första världskriget förstått de ekologiska sammahangen. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - men nu har hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att "om alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl".

Men det var det inte för Elin Wägner längre - hon hade under de senare åren allt tydligare vävt samman feminism, pacifism och ekologi till ett. Och det var mycket mer än samtiden kunde acceptera. Ja, mer än nutiden också kan accetpera...

Men, visst, hon förklarar hur svårt det är att bryta gamla tankemönster, invanda normer, ifrågasätta det som de många uppfattar som självklart och naturligt:

En fågel värjer sig i sin bur. Det är det enda de kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet någon annan uppehållsort. Det öppna dörren är då inte en utgång till friheten utan ingång för katten.

Och historiebeskrivning, normer och attityder har i årtusende satt mest fängsel på kvinnans uppfattning om sig själv. Elin Wägner drar sig inte för att också angripa kyrkan för detta fängsel:

På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antages sätta kvinnan näst före oxen och åsnan och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Inte nog med att hon ifrågasatte historiebeskrivningen, nu ifrågasatt hon också kyrkan och bibliska texter... Vad höll Wägner på med? Redan i detta inledande skede av boken kan jag tänka mig att den tidens etablissemang hukade under frågan: Ska vi råskälla på henne, eller ska vi låta vår tystnad tala?

Elin Wägner anade att hon öppnade sig för kritik. Diplomatisk är hon inte, Elin. Inte nu längre. Hon låter sig inte stillas av de olika råd hon får från både vänner och förläggare att tona ner, vara mjukare, inte dra på... Man varnar henne för att de läsare, som hon vill nå, är så främmande inför detta att de kan uppfatta det som fria fantasier. Men vi som kunnat följa hennes utveckling, så här med facit i handen, kan förstå att denna bok var omöjlig att skriva på något annat sätt.

***

Elin Wägner var villig att ta skott, till och med bli skadeskjuten av sina kritiker. Men kanske trodde hon inte att även hennes gamla vänner från Fogelstadtiden skulle möta henne med tystnad. Även om hon kanske anade att hon gav sig ut på känsliga områden när hon så öppet visade besvikelse över kvinnorörelsens reslutat.

I Sverige infördes, som det sista landet i Norden, kvinnlig rösträtt först 1921. Elin Wägner hade stått på barrikaderna, både som journalist och som aktivist. Hon var övertygad om att kvinnorna, som "sedan urminnes tider haft vana att akta, vårda, samla och laga" skulle inse att männens "sätt att möblera världen inte duger."

Men det föll dem inte in att de kunde ha någon talan. De gör varken till eller från. Detta låter orättvist och hårt i betänkande av alla deras ansträngningar Men deras insatser för kriget på båda sidor av frontlinjen tar ut varandra. Tiotusen arbetskor i en tysk ammunitionsfabrik uppvägs av lika många i en engelsk.

Elin Wägner är bitter. Besviken. Ledsen. Kvinnor har gått in i de system som män byggt upp, blivit systemets fångar utan att påverka. Militärism, skövling och en mekanisk syn på världen är det system man byggt upp. Ingenting hade ju hänt sedan första världskriget. Då hade kvinnor samlats till världsomfattande protester, men nu satt man med sin rösträtt och teg, begravda i partiernas kvinnoförbund där de fått leka utan inflytande. De skulle förändra världen, men nu stoppar de strumpor åt armén, tillverkar ammunition, klipper gardiner för mörkläggning. Understödjande de patriarkaliska principer som styr världen...

Men hon är noga med att skilja på dessa principer och de enskilda människorna - något som för övrigt genomsyrar alla hennes böcker. Det är samhällets ensidighet hon angriper. Hon skriver i en arbetsbok: "Samhällesliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa. Och perversitetens kulmen är det moderna totalkriget."

Människans frihet och lycka har kommit att betyda herravälde över jorden. Detta erövringsmål, som allt mer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålt att några gränser bestod för människan.

Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte helt behärskar. Den älskar att bryta lagar och motstånd. Den är krigisk och medbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste äldre kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hetsigt, nervöst drag.

Det är inte inom det nuvarande systemet som kvinnorörelsen har sin uppgift som den trodde, dess uppgift är att finna en punkt utanför det samma från vilken den kan, inte rubba världen, ty den är redan rubbad, utan återställa dess jämvikt igen.

Vad är nu de erbjudna alternativen för världen? Ja, visst finns det skillnader mellan det goda och det onda. Men deras plan efter det att kriget avslutats är på en punkt exakt densamma. Hur mycket dödsfiender de än är, "så befinner de sig vid yttersta polerna av samma system, med samma härskartanke som ledstjärna...".

Vi återupprepar: på en punkt visar sig tvärs över den väldiga klyftan en gemenskap i de stridandes planer och förhoppningar. Båda parter ser framåt mot en utveckling av tekniken som skall göra människan till jodens herre och förslava resten av skapelsen. Båda parterna underlåter att diskutera den saken med kvinnorna och fråga dem om deras mening...

Men det är inte bara kvinnor som underställs den vita mannens härskarmentalitet, det är också "framtidens män". Hon skriver:

Bland dem är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."

Fred på jorden och fred med jorden, blev något av Elin Wägners signum. I Väckarklocka drar hon sig inte för att också ställa sig själv till svars utifrån just detta signum. Hon hade själv varit med på den internationella fredskonferensen i Haag 1915, varit djupt engagerad och trott på dess slutsatser. Men nu, drygt 20 år senare, ser hon en rad brister. Bland annat hade man begärt att "naturtillgångarna skall fördelas rättvist" - nu hade hennes ekologiska medvetande vuxit och hon skriver upprört att det betyder att om "alla bara får vara med om den hänsynslösa och planmässiga utsugningen av jorden så är allt gott och väl". Men det är det inte för Elin Wägner längre, hon har under åren vävt samman feminism, pacifism och ekologiskt tänkande till ett. Och det var mer än samtiden kunde acceptera...

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan. Hon gick emot stora namn i kvinnorörelsen som Ellen Key, som ansåg att kvinnor hade sådana biologiska förutsättningar att de bara skulle arbeta i samhället med vård och omsorg. Elin Wägner fnös åt detta och menade att då kunde aldrig rättvisa uppstå. Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Hon såg redan då faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan övertas av krafter med onda syften. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tdigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov.

***

Boken avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandard. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest.

Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad har reglerat levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen.

Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser.

Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter.

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda.

Vi hade alla serverat den härliga, billiga kalifornska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång.

Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockren.

Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem.

Naturen, människorna och djuren. Där finns de solidariteter som De gröna byggde sin ideologi på redan i det första partiprogrammet. Solidaritet med naturen, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med utsatta i andra länder.

Men Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men de saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsuerma mest kan bara leda till mental förnedrning och ekologisk förödelse. Boendet var däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Visst känns det ännu dagsaktuellt när hon avslutar listan med möjlighet att kunna studera under hela sitt liv. Det skulle inte begränsas till barn- och ungdomsår. Hennes erfarenheter av tiden på Fogelstad hade förstås förstärkt denna uppfattning. Även om hon nu, med stänk av sorg, kunde se brister också i den utbildningen.

Självfallet märker man, när man läser boken idag, att den har mer än 75 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar och straffpredikningar har snarare blivit mer aktuella än förr.

Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens paraister och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas.

Jag vet inte om det kan sägas bättre. Elin Wägner vävde samman fred, miljö och demokrati på ett sätt som ingen gjort före henne. Väckarklocka var väckarklockan för mig, utan den hade jag förmodligen aldrig blivit politiker.

Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon utan diplomatiska formuleringar sammafattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.

De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang. Mest besviken var hon över tystanden från de gamla vännerna i Fogelstadgruppen.

Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.

Elin Wägner har i Väckarklocka gjort upp med såväl sig själv som sin samtid och historien. Känslosamt, men ändå med intellektuell stingens. Personligt färgad, men ändå allmängiltigt. Praktiskt men ändå visionärt.

Väckarklocka är en klassiker, en bok som än idag bränner.

Betyg: WWWWW

Harry Martinsons inträdestal

2005-01-24T03:12:00.000-08:00

När Harry Martinson 1949 höll sitt inträdestal i Svenska Akademien så handlade det om Elin Wägner, vars plats han intog. Talet var ingen översvallande hyllning till sin föregångare på stol nummer 15.

Han inleder på följande sätt:

Bakgrunden till den Elin Wägnerska protesten mot manssamhället är given i det personliga faktum att hon själv i stället för att få studier vidare, sattes att hjälpa till på faderns rektorexpedition, medan bröderna fick ta studenten.(-) Elin Wägners bittra och ofta omvittnade reaktion mot en sådan studieordning kom att bli avgörande för hennes liv. Den förde henne till den ställning hon kom att inta, det rappa pennskaftets, det käcka stridande kvinnliga kåsörens....

Visserligen konstatera han också att "hon blev yrkeskvinnans första och främsta litterära sakförare i vårt land" och "blev med tiden alltmer betydande som författarinna" men han döljer inte sitt främlingskap inför sin företrädare. Snarare kan man mellan raderna finna en rädsla.

Väckarklocka har han svårt för:

Det gripande i hennes företag att famla efter bevis för mödrarnas välde i forntiden ligger ju i att hon så gott som inga bevis finner. (-) Vad hon velat komma åt är kriget och våldet, men verkligheten tycks motsäga henne i allt, vilket måste ha varit så mycket mer smärtsamt för henne eftersom hon i grunden är rationalist.

Tanken att Elin Wägner, genom att hänvisa till sagor, myter och religiösa föreställningar ville ge kvinnor mod att stig upp från mannens skugga tycks Martinson inte vilja förstå. Däremot tycker jag att han beskriver Elin Wägners person på ett sätt som liknar det intryck jag själv fått, även om jag skulle vilja använda ordet "integritet" som komplement till ordet "blyg" - jämfört med den bild som t ex Ulrica Knutsson levererar kan dessa ord också omfatta värme.

Ofta får man intrycket av att Elin Wägner mer än allt annat älskade ensamheten, emedan den aldrig kan korrumperas och emedan den är fri från de halvmesyrernas blamager som nästan allt umgänge innebär så snart som inte förtroligheten är hel och fullständig. Elin Wägner var en blyg människa, och den blyges enda verkliga frihetsvalv är ensamheten. I talarstolen plågades hon av frysningar och rampfeber. Hon verkade rädd och utställd och på något sätt övergiven av sig själv. Ibland såg det ut som om hon ville fly och söka skydd. Hela sitt liv behöll hon skygghetens oroande charm.

Kanske är det så att sympati växer med den man känner igen sig i, funderar jag när jag känner mer sympati för Elin Wägner än för Harry Martinson när jag läser hans rader. Jag finner Martinson räddhågsen och missunsam när han inte ids ta upp Elin Wägners författarskap för dess litterära kvaliteter.

Han konstaterar att hon skrivit tankeromaner snarare än handlingsromaner, men det är bara för att han inte ser att kvinnorna i böckerna är på väg, att de handlar. Dialogerna har visserligen ett idébärande syfte, som han menar, men dialogerna för också handlingen framåt. Han menar också att scenen ofta försummas om den skulle göra idén otydligare, jag delar inte heller den uppfattningen även om scenerierna inte rent fysiskt tillåts dominera. Men att som Martinsson hävda att "det ligger en viss verklighetsfobi i detta" och att replikerna reduceras till att bli "hantlangare åt idén" känns övermaga.

Men, naturligtvis, måste den nye akademieledamoten ändå finna ett mästerverk i hennes författarskap. Och det gör han, naturligtvis, i hennes biografi över Selma Lagerlöf.

Hennes lagerlöfsbiografi är ett mästerverk av en art som Selma Lagerlöf själv aldrig skulle kunna skriva om någon annan lika berömd och i motsvarande situation.

Att lyfta fram denna biografi är ju liksom att också lyfta fram Akademin som i all sin manliga glans valde in just Selma Lagerlöf som den första kvinnan i sin illustra samling. Det är också att reducera hennes romaner, på ett snyggt sätt. Därmed inte sagt att biografin inte är ett mästerverk!

Martinsson känner sig i viss mån hemma i Elin Wägners inställning i jordfrågan (miljöfrågan hette så på den tiden). De delar på något sätt sin övertygelse om att "maskincivilisationen" har en baksida som kan vara förfärande om den får löpa amok.

Man förstår Elin Wägners förtvivlan när hon upptäckte att våra krigs fartmodeller är vår freds fartmodell. Då talar hon i Vinden vände bladen om den moderna människans missbruk av de skapade tingens tjänst. (-) Där är hon hemma hos sig i djupare mening.

Martinsons avslutning är märklig, han kan inte tåla henne som författare, hon har uppenbarligen trampat på för många ömma tår och dessutom målat alltför lite med romantikens pensel för att han skall finna henne behaglig... Han skriver:

I själv verket var hon en tänkerska, som led under tvånget att skriva många böcker. Det bästa hon gav ligger i den mängd av visa tankar hon tänkte och som hon smugglad in i sina arbeten. En bok med "Ord av Elin Wägner" skulle kunna bli en tänkebok av rang.

Men så var det slut med vänligheten:

Och hon låter sina hjältinnor tänka. Ibland låter hon två hjältinnor tänka nästan samma saker trots att de står mitt emot varandra i dialog.

Tja, så kan man ju också uttrycka det... Man anar att Harry Martinson kan vara sur därför att Elin Wägner stöttat, och varit vän med, hans tidigare hustru, Moa Martinson. Även litterära giganter kan vara små...