Kvinnan som kom före Arne Naess och Sigmund Kvalöj...

(Publicerad i Norge) 

Det är många norrmän som gett inspiration till den ekologiska rörelsen i Sverige, sådana som Erik Dammann, Harvig Saetra, Sigmund Kvalöj och Arne Naess. Men före alla dessa fanns faktiskt en svensk kvinna som redan på 1940-talet formulerade det som senare skulle utvecklas till ekosofi och ekofeminism. Hon hette Elin Wägner och hon vävde en stark ideologisk väv av feminism, ekologi och pacifism.

Elin Wägner, som föddes 1882, gjorde kometkarriär som författare och ung skribent i Sveriges största tidning, Dagens Nyheter, där hon i början av 1900 talet som enda medieröst försvarade den engelska suffragetternas våldsamma kamp för kvinnlig rösträtt. Hon skrev den bok (Pennskaftet, 1911), som mer än någon annan, inspirerade kvinnorna i Sverige till kamp för sin rösträtt.

Hon engagerade sig också i den internationella kvinnorörelsen och under första världskriget tog hon starkt ideologisk ställning för pacifism. Hon skrev:

”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än man funnit vägen till samförstånd med honom.”

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och mer pengar till militären. Vid mobiliseringen inför andra världskriget startade hon en namninsamling för ett vapenlöst kvinnligt uppror som gick ut på att kvinnor helt enkelt skulle vägra använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är inte något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår av den, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev personligen under uppropet! Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning. Samtidigt som hon gjorde detta tog hon fortare än de flesta svenskar avstånd från både nazism och kommunism. Hon skrev om dessa ideologier:

De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Bättre kan det inte sägas. Och det sades för 70 år sedan. Mitt under kriget kom hennes bok Väckarklocka ut och den var som en storm. Det var i den hon formulerade det som idag kallas ekofeminism och ekosofi. All den respekt hon vunnit som författare till 30 romaner vändes genom denna bok till avsky från det manliga etablissemanget i Sverige. Nu, mitt under kriget och mitt under det att hela det svenska etablissemanget såg fram emot efterkrigssamhället med ekonomisk tillväxt, kemikaliserat industrijordbruk, djurfabriker och ständigt ökad konsumtion knyter Elin Wägner samman sin gröna ideologi så att också miljö och naturvärn vävs in i den gedigna gröna väven. Hon skriver:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur.

Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem."

Denna ”civilisationskritik” formuleras således när andra världskriget är på väg att avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Hon hade till och med, trots sitt mycket tidiga och kraftiga avståndstagande från nazismen, konstaterat att de stridande parterna var poler på samma utvecklingstänkande: att lägga under sig naturen, våldföra sig på djuren, bygga upp ett konsumtions- och tillväxtsamhälle som skulle göra människan till fånge i sitt eget ekonomiska system. Elin Wägner utmanade också frihandelsfundamentalisterna genom att hävda att ”vi kan inte känna välfärd när nöd och tårar är klibbade vid vårt billiga kaffe och billiga apelsiner”. Redan då krävde Elin Wägner rättvis handel och ansvarstagande för människor på andra sidan jorden.

Etablissemangets tro var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”. Hon konstaterade:

"Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademin 1944. När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade den cancer, som skulle leda till hennes död, drabbat henne.

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek. Hon ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Jag brukar avsluta mina föreläsningar om miljö och samhälle med följande rader, som är hämtade ur Väckarklocka. Jag tycker dessa rader sammanfattar hur vi människor idag är insnärjda i normer som vi tror är naturliga men som utgör ett fängelse:

”En fågel värjer sin bur.Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjlighet, att klara sig utanför vet den ingenting.”

Birger Schlaug

Samhällsdebattör, föreläsare och f.d. riksdagsledamot.

(Publicerad i norsk press)