5 nov. 2006

Tog avstånd från såväl nazism som kommunism

Elin Wägner skrev apeller och upprop mot krig och militarisering, hon krävde human flyktingpolitik, kritiserade nazister och kommunister. Även när det inte var så självklart. Som när hon måste ta avstånd från gamla vänner och deras vurm för Sovjetstaten.

Ada Nilsson, läkaren som var en av de fem i Fogelstadgruppen, var vän med Alexandra Kollontaj, Sovjets ambassadör i Sverige. Ada Nilsson - som förresten var modell för huvudpersonen i boken Helga Wisbeck - hade tagit intryck av den kommunistiska drömmen, även om hon inte skulle sätta stämpeln "kommunist" i pannan. Vänskapen med Alexandra Kollintay gjorde sitt till. Även andra i Fogelstadgruppen föll för Sovjets lockrop och såg vad de ville se i Stalin.

Frisinnade Kvinnors Riksförbund, där flera av Fogelstadkvinnorna var medlemmar, hade 1931 bytt namn till Svenska Kvinnors Vänsterförbund – men när de 1945 gick med i det internationella Kvinnornas Demokratiska Världsförbund, där Sovjet dominerade, lämnade Elin Wägner organisationen
Elisabeth Tamm skrev emellertid, så liberal hon var: "såvitt jag förstår är hatet mot kommunisterna - vilka fel de än har - vår tids största och farligaste misstag". Kanske ska man förstå det som så att det nya Ryssland bar en dröm om en bättre värld, med social välfärd och jämlikhet mellan man och kvinna. Tamm var för övrigt långt ifrån ensam. Den 7 november 1947 hyllade 31 kända svenska författare Sovjet i ett brev till Kreml på 30-årsdagen av Oktoberrevolutionen - bland författarna fanns Lars Ahlin, Werner Aspenström, Jan Fridegård och Ivar Lo-Johansson.

Redan under tidigt 30-tal hade Elin Wägner tagit avstånd från nazismen. Hon var djupt bedrövad över att hennes f.d. man John Landquist, filosof och ständigt skrivande litteraturkritiker, valt att bli nazivänlig. Hon skrev upprörda brev till honom, bland annat efter det att han skrivit en mycket positiv recension av Fredriks Bööks bok "Hitlers Tyskland". Elin Wägner skrev:


"Ja, naturligtvis är jag orolig för att du går in för Hitler och fast jag känner igen din impulsivitet däri kan jag ändå inte riktigt begripa det. Förutsatt att han vore sådan som Böök skildrar honom, så ger han ju även i denna skildring tydligt intryck av att vara en tredje klassens diktator. Endast tyskarna, fallande till föga i sin jämmer, ger honom tragik och betydelse. Om hans premisser äro felaktiga (rasläran), hans metoder felaktiga (judeförföljelserna), hans mål suddiga och lätt ombytta, hans inspiration hatet och lidandet, så förstår jag inte, att enbart hans skicklighet i propaganda kan göra honom till ett geni."


Några dagar senare skrev hon: "--- det är ett lidande för mig att du hyllar honom."


Elin Wägner hade således tagit tydlig ställning mot både kommunism och nazism. 1938 slog hon ihop dem med följande ord: ”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran…”.

Att Elin Wägner var motståndare till raslära och diktatorer var oändligt tydligt. Hon hyste tvivel mot social ingenjörkonst - oasvett om den skedde med goda eller onda förtecken - där man missade "det osynliga" och det personliga. För att inte tala om hennes skeptiska inställning till kollektiva tankesystem och hierarkier.


Det var förstås också detta som bidrag till att hon, så prästdotter hon var, lämnade prästerskapens kyrka, med sina ritualer och fördömanden, för att söka sig andra vägar - till det samfund som utifrån hennes toleranta inställning och dragning mot det anarkistiska (hon talade gott om Peter Kropotkin) var det mest naturliga: kväkarna, som 1947 fick Nobels Fredspris för sitt engagemang för flyktingar och människor i nöd under andra världskriget.

(Jag har medvetet valt att stava den ryska ambassadens namn på båda de sätt som är gängse: Kollontaj och Kollontay. Skälet är att man vid sökning på hennes namn skall hitta denna artikel).

Inga kommentarer: