31 okt. 2007

Ulrika Knutsson tycker illa om Elin Wägner - av tvivelaktiga skäl...

Kvinnor på gränsen till genombrott, heter Ulrika Knutsons bok om Fogelstad och kvinnorna på Medborgarskolan. Hon skriver bra, Knutson, lättillgängligt och med ett personligt tilltal. Hon skriver som hon pratar, jag hör hennes radioröst när jag läser.

Med snabba grepp tar hon oss igenom den feministiska rörelsens tidiga 1900-talsår. Ulrika Knutson är bevandrad i kvinnofrågan. Det märks. Men mindre bevandrad i miljöfrågan. Hon lägger inte ner mycket krut på att analysera Elin Wägners syn på naturen och de ekologiska sammanhangen. Det fladdrar bara förbi.

Kapitlet om Elin Wägner har fått namnet "Mer hårding än helgon", och inleds också mycket riktigt med att författaren konstaterar att hon tycker illa om Elin. Varför? Jo, bland annat står hon "helt enkelt inte ut med att Elin Wägner ytterst bygger en feministisk teori på sitt eget usla kärleksliv." En ganska kolerisk beskrivning, kan man tycka. Nog har Knutson respekt för Elin, och nog kan hon uppskatta hennes kamp och kraft och vilja, men sympati... Nej, där går gränsen.

Kanske stärks Knutsons ovilja av att Elin Wägner, som modig och radikal i den så kallande kvinnofrågan, vägrade falla in i fällan där kvinnor generellt beskrivs som goda och män generellt som onda. Nog såg Elin, mer än de flesta, och på god analytisk grund, hur maktstrukturerna missgynnade kvinnor - men hon hade modet att ändå i sina romaner teckna också mindre välvilliga porträtt av representanter för det kvinnliga könet. Detta tycks uppröra Knutson. Hon tar i så det brister när hon beskriver romanernas biroller: "varje kvinnsperson är ett ormbo av svek och förställning". Eller när hon menar att "kvinnor med några andra intressen än att sätta sina medsystrar på det hala är mycket blekt tecknade". Jag vet inte om vi läst samma böcker.

Jag tror helt enkelt att Knutson inte begriper sig på Wägners sammansatta världbild, som mer hör hemma i dagens moderna gröna rörelse än blott i sextiotalets kvinnorörelse. Wägner var dessutom heterosexuell, vilket tycks medföra att Knutson tappar tappar intresse - det är ju så spännande att spekulera i de övriga Fogelstadskvinnornas förhållande till varandra... Ibland gränsar det till det pubertala. Och jag känner igen en del från riksdagens bastu.

Ulrika Knutson ger förstås också Elin Wägner en del erkännanden, även om de tycks sitta hårt inne. Hon är "Fogelstadgruppens chefsideolog", konstateras. "Hon hade idéerna, de djärvaste analyserna, det största kontaktnätet och alltid den bästa plattformen som journalist [...], som uppburen romanförfattare och senare som akademiledamot". Men hon tycks ogilla Wägners integritet och ovilja att sladdra för mycket om sitt liv. Och rent förfärligt hade det varit om det varit en man skrivit att "det är via deras personligheter som vi har störst behållning av deras (Fogestadskvinnornas) verk".

Som så många andra, som beskriver Elin utifrån något som kan likna kvinnorörelsens perspektiv, uppehåller sig Knutsson mest vid de böcker som direkt berör "kvinnosaken". Pennskaftet är en sådan bok - en lysande bitsk, rolig och ironisk skildring av kampen för kvinnlig rösträtt. Knutson väljer att gå förbi Elin Wägners riktigt stora romaner. Vinden vände bladen, nämns inte. Inte Silverforsen heller. De avfärdas, utan att namnges, som "föråldrade". Hon tar sig för att skriva att Elin Wägners skönlitterära verk är "förbisprungna av tiden" och innehåller stråk som gör henne beklämd, inte minst vad gäller kvinnoskildringar. Det är som det inte vore riktigt fint att säga det som borde sägas: Elin Wägner var en lysande berättare! Väl i klass med Sverige stora och uppburna.

Kanske läser jag Elin Wägners böcker med andra ögon än en kvinna. Det är möjligt. Kanske är det så att jag har lättare att känna sympati för Elins ovilja att släppa folk inpå livet, hennes mod att mitt i knivskarp kritik av patriarkatet vägra att ens snudda vid tanken på kollektiv manlig skuld, hennes ovilja att skönmåla individer av ett kön på det andras bekostnad. För att inte tala om gemenskapen jag känner med Elin när det gäller världbild, synen på miljö, fred och något så aktuellt som energipolitik och konsumtionssamhälle. Vi har ingen rätt att kräva billiga varor om det går ut över de som framställer dem.

Och visst värmer det mitt hjärta när hon, mitt under industrialiseringens drömmar om storskalig livsmedelstillverkning som skall frigöra kvinnan, tar sig an att tycka att hög standard kan vara färskt bröd utan konserveringsmedel och mejerivaror från kor som lever goda liv. Elin Wägner var mer än före sin tid. Hon är mitt i nutid. Och förmodligen också mitt i framtiden.

En parentes, som vill göra sig gällande när jag nu än en gång tuggat i mig Ulrika Knutsons njugga inställning till Elin: nog känner jag mer värme i det anspråkslösa Lilla Björka än i Lagerlöfs påfågelbeströdda Mårbacka, Heidenstams vräkkalla Övralid eller Keys storslagna Strand. Och jag tror att det hus en människa skapar speglar henne bättre än nästan allt annat.

Ulrika Knutson redovisar sitt syfte med boken, den är att se som ett journalistisk arbete. Okej då. Men det medför att noter saknas. Vilket medför att det grävande i arkiv Knutson gjort måste göras om av andra. Synd! För nog borde boken skapat åtskillig nyfikenhet hos många att gå vidare.
/Birger Schlaug


Recensionen är tidigare recenserad på http://schlaug.blogspot.com/

3 kommentarer:

Mikaela Holm provoka@telia.com sa...

Solveig Hammarbäcks resencion finns här: http://www.vxu.se/hum/publ/humanetten/nummer15/rec0402.html

Mimmi S sa...

Kanske beror UK:s lite njugga inställning på att Elin var svår att placera in i någon fåra och att hennes ganska njugga och blyga hållning i det sociala livet skapade en bild av henne som otrevlig. Marika Stiernstedt som skrev en runa om henne påpekade ju hur Elin Wägner var svår att komma nära. Hon berättar att hon och hennes man (Ludvig Nordström) försökte bilda en "liten kvartett" tillsammans med Elin och hennes man, men att Elin inte gärna släppt in någon nära sig.

Anonym sa...

Hej. Har just läst boken och tyckte också den var bra. Kanske var det så att EW var ganska otrevlig trots att hon var så klok. Fin hemsida, jätteroligt!!
Mia