24 jan. 2005

Harry Martinsons inträdestal

När Harry Martinson 1949 höll sitt inträdestal i Svenska Akademien så handlade det om Elin Wägner, vars plats han intog. Talet var ingen översvallande hyllning till sin föregångare på stol nummer 15.

Han inleder på följande sätt:

Bakgrunden till den Elin Wägnerska protesten mot manssamhället är given i det personliga faktum att hon själv i stället för att få studier vidare, sattes att hjälpa till på faderns rektorexpedition, medan bröderna fick ta studenten.(-) Elin Wägners bittra och ofta omvittnade reaktion mot en sådan studieordning kom att bli avgörande för hennes liv. Den förde henne till den ställning hon kom att inta, det rappa pennskaftets, det käcka stridande kvinnliga kåsörens....

Visserligen konstatera han också att "hon blev yrkeskvinnans första och främsta litterära sakförare i vårt land" och "blev med tiden alltmer betydande som författarinna" men han döljer inte sitt främlingskap inför sin företrädare. Snarare kan man mellan raderna finna en rädsla.

Väckarklocka har han svårt för:

Det gripande i hennes företag att famla efter bevis för mödrarnas välde i forntiden ligger ju i att hon så gott som inga bevis finner. (-) Vad hon velat komma åt är kriget och våldet, men verkligheten tycks motsäga henne i allt, vilket måste ha varit så mycket mer smärtsamt för henne eftersom hon i grunden är rationalist.

Tanken att Elin Wägner, genom att hänvisa till sagor, myter och religiösa föreställningar ville ge kvinnor mod att stig upp från mannens skugga tycks Martinson inte vilja förstå. Däremot tycker jag att han beskriver Elin Wägners person på ett sätt som liknar det intryck jag själv fått, även om jag skulle vilja använda ordet "integritet" som komplement till ordet "blyg" - jämfört med den bild som t ex Ulrica Knutsson levererar kan dessa ord också omfatta värme.

Ofta får man intrycket av att Elin Wägner mer än allt annat älskade ensamheten, emedan den aldrig kan korrumperas och emedan den är fri från de halvmesyrernas blamager som nästan allt umgänge innebär så snart som inte förtroligheten är hel och fullständig. Elin Wägner var en blyg människa, och den blyges enda verkliga frihetsvalv är ensamheten. I talarstolen plågades hon av frysningar och rampfeber. Hon verkade rädd och utställd och på något sätt övergiven av sig själv. Ibland såg det ut som om hon ville fly och söka skydd. Hela sitt liv behöll hon skygghetens oroande charm.

Kanske är det så att sympati växer med den man känner igen sig i, funderar jag när jag känner mer sympati för Elin Wägner än för Harry Martinson när jag läser hans rader. Jag finner Martinson räddhågsen och missunsam när han inte ids ta upp Elin Wägners författarskap för dess litterära kvaliteter.

Han konstaterar att hon skrivit tankeromaner snarare än handlingsromaner, men det är bara för att han inte ser att kvinnorna i böckerna är på väg, att de handlar. Dialogerna har visserligen ett idébärande syfte, som han menar, men dialogerna för också handlingen framåt. Han menar också att scenen ofta försummas om den skulle göra idén otydligare, jag delar inte heller den uppfattningen även om scenerierna inte rent fysiskt tillåts dominera. Men att som Martinsson hävda att "det ligger en viss verklighetsfobi i detta" och att replikerna reduceras till att bli "hantlangare åt idén" känns övermaga.

Men, naturligtvis, måste den nye akademieledamoten ändå finna ett mästerverk i hennes författarskap. Och det gör han, naturligtvis, i hennes biografi över Selma Lagerlöf.

Hennes lagerlöfsbiografi är ett mästerverk av en art som Selma Lagerlöf själv aldrig skulle kunna skriva om någon annan lika berömd och i motsvarande situation.

Att lyfta fram denna biografi är ju liksom att också lyfta fram Akademin som i all sin manliga glans valde in just Selma Lagerlöf som den första kvinnan i sin illustra samling. Det är också att reducera hennes romaner, på ett snyggt sätt. Därmed inte sagt att biografin inte är ett mästerverk!

Martinsson känner sig i viss mån hemma i Elin Wägners inställning i jordfrågan (miljöfrågan hette så på den tiden). De delar på något sätt sin övertygelse om att "maskincivilisationen" har en baksida som kan vara förfärande om den får löpa amok.

Man förstår Elin Wägners förtvivlan när hon upptäckte att våra krigs fartmodeller är vår freds fartmodell. Då talar hon i Vinden vände bladen om den moderna människans missbruk av de skapade tingens tjänst. (-) Där är hon hemma hos sig i djupare mening.

Martinsons avslutning är märklig, han kan inte tåla henne som författare, hon har uppenbarligen trampat på för många ömma tår och dessutom målat alltför lite med romantikens pensel för att han skall finna henne behaglig... Han skriver:

I själv verket var hon en tänkerska, som led under tvånget att skriva många böcker. Det bästa hon gav ligger i den mängd av visa tankar hon tänkte och som hon smugglad in i sina arbeten. En bok med "Ord av Elin Wägner" skulle kunna bli en tänkebok av rang.

Men så var det slut med vänligheten:

Och hon låter sina hjältinnor tänka. Ibland låter hon två hjältinnor tänka nästan samma saker trots att de står mitt emot varandra i dialog.

Tja, så kan man ju också uttrycka det... Man anar att Harry Martinson kan vara sur därför att Elin Wägner stöttat, och varit vän med, hans tidigare hustru, Moa Martinson. Även litterära giganter kan vara små...


3 kommentarer:

Anonym sa...

Är det någon som har lust att sälja sitt ex av Harry Martinssons inträdestal? Mejla till annelie31@passagen.se

Ester sa...

Hej! Lånade inträdestalet på bibliotek via fjärrlån. Så besviken jag blir på Harry Martinson, som jag annars älskar!

Petra C sa...

Förskräckligt! Så besviken på Martinson!