28 jan. 2005

Älskade Elin - artikel

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades min världsbild. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket var det upptäckten av Elin Wägners bok som var startpunkten på det som skulle leda mig fram till elva år som språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

Få, om ens någon, har formulerat det budskap jag brinner för skapare än Elin Wägner. Få, om ens någon, har utmanat sin samtid så modigt och välformulerat. Få, om ens någon, har vävt samman ekologi, pacifism och feminism så konsekvent. Och kanske är det detta som gjort att hennes skönlitterära kvaliteter har hamnat i skymundan.

Tyvärr – och jag måste säga: tyvärr – har jag kanske bidragit till att krama ihjäl författaren Elin Wägner av pur beundran för ideologen Elin Wägner. De i freds- miljö- eller kvinnorörelsen som nämner Elin Wägner gör det nästan alltid utifrån politiska grunder. Främst är det delar av kvinnorörelsen som lyft henne: Norrtullsligan och Pennskaftet är ju klockrena pamfletter för kvinnlig rösträtt och kvinnors rättigheter. Men skall sanningen fram så är de ju också mästerlikt komponerade och formulerade kortromaner. De känns än idag överraskade moderna, med sin knivskarpa ironi. Skulle passa utmärkt i gymnasiets nya ämne: litteraturhistoria.

När jag för ett tjugotal år sedan började läsa hennes skönlittera böcker så blev jag oerhört fascinerad. Hon behärskade ju allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Vinden vände bladen, Natten till söndag och Den namnlösa tillhör de stora i svensk litteratur. Romaner som bärs av egen kraft, i egenskap av skönlitterära verk. Alldeles oavsett budskapets karaktär.

Men det är om Elin Wägner och miljön detta skall handla. Och jag ska, i konsekvens med min uppskattning av Elin Wägner som skönlitterär författare, ta avstamp i att hon, orättfärdigt sent, blev invald i Svenska Akademin. Och en sak är säker: hon blev inte invald på grund av sina åsikter… De var snarast ett hinder. Snarare på grund av att hon legitimerade Akademin genom att skriva en biografi över dess första kvinnliga ledamot, Selma Lagerlöf.

Som akademiledamot var hon naturligtvis delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men nog tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Priset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamoten Gustav Hellström tar ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller:

”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller populärt uttryckt DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”.

Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle spridas med kemikalieduscharna. Helt i enlighet med den glatt naiva optimism som flödade efter andra världskriget. Herregud, nu skulle världen bli bättre, rikare än någonsin och det fanns inga hinder för de materiella framgångar som förväntades följa i fredens spår. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket. Industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser. Ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

I Väckarklocka, skriver hon:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur.

Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle ha haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”

Det var ord och inga visor! Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang som har likheter med många ursprungsbefolkningars syn på livets väv. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, den djupa. Hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett närmast andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör. Punkt.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Elin Wägners kritik hade snarare mötts med generad tystnad. Om man ändå kommenterade så valde man att inte förstå vad hon ville ha sagt. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag heller. Hon varnade för den eviga tillväxten och jag känner igen hennes argumentation från den senaste forskningen om människans upplevelser av välbefinnande och lycka. Elin Wägner skrev:

"Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Elin Wägner var ideolog, långt före det att begrepp som ekosof eller ekofeminist fått sin innebörd. Elin Wägners radikalitet var både bredare, djupare och mer provocerande än arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med såväl fredsarbete som ekologisk grundsyn.

Som kuriosa kan nämnas att August Strindberg hade en ”grön” period på 1880-talet. Han skrev att ”vi skövlar naturen för kortsiktig vinning skull, ju fler ångmaskiner ju mer sten och träkol går åt”. Han ville att man skulle satsa på ”naturens gratiskrafter” (sol, vind och vatten) istället för kol. Han varnade för att ”varhelst man ser en skorsten resa sig mot skyn och bolma stenkolsrök” kommer man att se bedrövade blickar och bleka kinder… Men till skillnad från Elin Wägner var Strindbergs miljöintresse ganska ytligt och av snabbt övergående karaktär. Ett manligt, kort projekt, som skiljde sig totalt från Elin Wägners ideologiska plattform där de stora frågorna vävdes in i varandra till en helgjuten sammanhållen helhet. Vilket för övrigt även speglade sig i val av samfunds- och kyrkotillhörighet. Hon valde ju att engagera sig i Kväkarna (Vännerna), vars världstillvända trosuppfattning – en bit av Gud finns i oss alla och livet här på jorden är viktigt - passade som hand i handske för henne. I den moderna miljörörelsen finns en ofta uttalad kritik av de religioner som delar upp livet i jordisk och himmelskt, det leder så lätt till att det jordiska, vår planet, blir en andrahandsfråga. Vilket det på intet sätt var för Elin Wägner.

***

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner har under decennier hamnat i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade Selma Lagerlöf som arbetarrörelsens författare. Trots att hon var pionjär på många sätt. Och hon var det på ett sätt som än idag är provocerande. Därför har hon inte anammats av de rådande eliterna, vare sig de liberala eller de socialistiska. Men vem vet, det kanske klan bli ändring.

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor, och hur hon kopplade dem till miljön. I sina romaner, artiklar och pamfletter går hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan. Hon formulerade det som är snubblande nära det som dagens unga ekofeminister försöker formulera. Utgångspunkten i ekofeminismen är att det existerar ett samband mellan patriarkatet och nedbrytningen av miljön. Därför anser ekofeminister att utvecklingen av ett ekologiskt och långsiktigt hållbart samhälle går hand i hand med ett avskaffande av rådande könsmaktordning. Den unga Elin Wägner hade säkert hållit med, men kanske hade hennes besvikelse över att kvinnor inte utnyttjade sin nyvunna rösträtt till att rösta bort militariseringen gjort att den äldre Elin Wägner hade hyst visst tvivel. Hon skrev 1944 i ett brev till Emilia Fogelklou: ”En gång trodde jag att det var kvinnorna som skulle säga från att så här går det inte längre. Nu tror jag att det blir moder natur genom sina barn djuren och växterna som kommer att tala om det.”

När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö. Elin Wägner var således globalist, till skillnad från stora delar av den framväxande svenska naturskyddsrörelsen som hade en konservativ, ibland rasistiskt präglad, syn på svensk natur och miljö. Det var först på 70-talet som den moderna miljörörelsen växte fram, och i den hade Elin Wägner känt sig betydligt mer hemma. Medan den gamla naturskyddsrörelsen talade om koloniträdgårdar, naturreservat och nationalparker så vidgade den moderna miljörörelsen perspektivet till ekologsikt hållbar livsstil, internationell solidaritet, nedrustning och globala sammanhang.

Nog intresserade sig Elin Wägner – särskilt under sina sista år – åt den egna myllan, men inte utifrån ett egoistiskt eller snävt lokalt perspektiv, utan utifrån ett globalt. Även här var hon före sin tid, det gällde att förstå värden och de drivkrafter som drev den framåt.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men hur förödande det skulle bli för vår gemensamma jord. Det skulle ju utgöra ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Det är nästan tragikomiskt – så lite har ju hänt! – att läsa vad Elin Wägner skrev om energislöseri, fossila bränslen och konsumtionshets i Tidevarvet (18 oktober 1924):

”I en allt snabbare takt förbrukas de vilande krafter som sparats från tidigare, eldigare jordskeden. Allt mer glupska blir behoven... (-) endast sällan talas det om att spara på energin, man förutsätter som självfallet en ständigt stigande ökning av behoven. Är det nödvändigt att karusellen skall snurra så fort?”

Och så ger hon ett exempel på hur ägare av en av världens största lampfabrikanter agerar:

”Den lampa fabriken tillverkar är alldeles utmärkt, men den är ohjälpligt utbränd efter låt oss säga två år och måste gå i soporna. Det vill säga det var så till dess en fattig och klyftig uppfinnare fann en metod att förnya den utbrända delen av lampan med användande av dess dugliga delar.

Det var en så enkel metod, att han för hälften av det pris fabriken tog för en ny kunde leverera en fullt jämbördig återställd lampa. Att slänga bort de utbrända lamporna är alltså lika opraktiskt som att slå sönder servisen när man ätit... Men då sa fabriken nej. Lamporna är vårt patent, vi vill tillverka och sälja dyra lampor och vi tillåter inte, att ni ger våra kortlivade lampor ett praktiskt taget evigt liv. (-) Skulle vi ruinera vår egen rörelse, göra våra 100-tals arbetare brödlösa? Tvärtom, vi ämnar förkorta våra lampors livslängd med 20 procent för att få snabbare omsättning.”

Tja, det är så ekonomismen har tagit oss i sitt grepp. Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som steg för steg, med stora våndor, växte fram 50 år senare.

***

Den bok som fick mig att upptäcka Elin Wägner, den bok vars formuleringar bultade på både hjärta och hjärna, var således Väckarklocka. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod begrep att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med… Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som kom att föra henne in i Svenska Akademin 1944. När hon tre år senare skrivit färdigt den bok jag håller högst - Vinden vände bladen - hade cancern drabbat henne. I ett brev till Emilia Fogelklou skrev hon:

”Människorna må förändras hur mycket som helst och med dem de lagar de stiftat liksom de medel de använder för att göra sig till jordens herrar. Men de kan aldrig ändra de av begynnelsen givna villkoren för sitt uppehållstillstånd på jorden. De kan kringgå dem, men till slut måste de lyda dem. I annat fall löper uppehållstillståndet ut.”

Elin Wägner avled den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon återerövrat en stor läsekrets – Vinden vände bladen såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Birger Schlaug

1 kommentar:

Anonym sa...

En känsla av vemod infinner sig, när jag läser - hur Birger skriver om Elin Wägner. Jag växte upp med kristendom, arken som Noak byggde, berättelser om Libanons cedrar som höggs ned, syndafloder som drabbade människor. Jag lämnade snart söndagsskolan, den drog, "fega slutsatser om allt."
Himmelriket i eder, ligger väl inte i mellanöstern, det är ett uppdrag som återstår att förverkliga på Jorden.
Det blev inte bättre i skolan. Historien som berättades var varken min eller Jordens historia. Det var skövlarens version.
Sedan blev det bara sämre och sämre - medan åren gick och går. Det glimtade till för många år sedan. Det ekologiska framtidssamhället var på tapeten. Något klister rördes aldrig ihop och tapeten blev liggande?
Roland Lidén