3 nov. 2011

Silverforsen

Silverforsen (1924) är en av Elin Wägners stora - men bortglömda - romaner. Ett allvarligt men ändå humoristiskt och flyhänt skrivet drama som vävs samman av starka personligheter, rappa dialoger, intressanta dilemman, skickligt skissade miljöer samt några doser burleskerier och fyndiga oneliners.

Det bästa av den unga Wägners spänstiga språk och humor har helt enkelt vävts samman med den erfarna Wägners djupborrande i den enskilda individens samvete.

Gång på gång när jag omläser boken tänker jag på vilken lysande teveserie denna bok skulle kunna bli.  Persongalleriet är så elegant sammansatt och handlingen drivs hela tiden framåt till ett överraskande slut. Hon arbetar med cliffhangers, som gör det svårt att lägga ifrån sig boken.

Handlingen
Handlingen utspelar sig på en prästgård i den lilla skvallriga staden som är belägen vid Silverforsen. Bakom prästgårdens halvmetertjocka murar huserar prästen Gabriel och hans syster Virginies. Där bor också deras mor, som vill vara den första att bli begravd på den nya kyrkogården, och deras fosterdotter Gudrun, med man, samt hennes dotter.

Prästgården har tjocka väggar, och det som utspelar sig där innanför skall där vara, det gäller att hålla skenet uppe, ytan ren och fin.

Behovet av att hålla uppe en hög standard i sitt levnadssätt var för honom, som för så många andra män ett ofrånkomligt tvång, och han kände inte sättet att kasta det av sig. Han offrade den största lyx i världen, rätten att få använda sina dagar till det han helst ville, för den tämligen enkla och tvivelaktiga lyx, som kunde köpas för pengar....

När skvallret får något att ta fatt i, seglar det iväg såväl på avundsjukans och hatets som på rättvisans vingar. Där spanas på de som bedrar, och de som blir bedragna. Det dubbelspelas och utpressas.  Och så: en kvinna väljer att bryta upp från en formellt trygg tillvaro och med ett barn i handen vandra ut i det okända.

Prästgårdar är något Elin Wägner känner väl till, hon har tillbringat sina bästa stunder i två av dem; sin morfars och sin morbrors. I Den namnlösa skildras livet i prästgården kyligt och tragiskt, i Silverforsen med inslag av galghumor. Vilket är en av orsakerna till att boken verkligen skulle göra sig som teveserie. Man kan nästan likna den vid ett kammarspel.

Skriven för teater

Elin Wägner skrev först historien som en teaterföreställning - under namnet Högtidsdagen - ämnad för Dramaten. Den på den tiden välkända Gerda Lundequist (stor skådis, särskilt uppskattad för sina tolkningar av Strindberg, Ibsen och Shakespeare) hade blivit överväldigad när hon läst den. Vilket inte Dramatens litteräre rådgivare, tillika ledamoten av Svenska Akademin, Bo Bergman blev; han sågade pjäsen med fotknölarna.

Varför sågade Bergman ? För att Elin Wägner var en kvinna? För att huvudpersonen är en kvinna? För att den burleska sidopersonen är en kvinna? För att det är en kvinna som visar sig vara den som styrt utvecklingen? I marginalen kan man notera att Elin Wägner, och hennes dåvarande man Johan Landquist, hade umgåtts med Bo Bergman. Han satt för övrigt i Svenska Akademin när Elin Wägner blev invald. Vad hon tänkte om den saken framgår inte någonstans...

Dramaten tackade således nej. Innan Silverforsen kom ut som bok gick den - i något annan form - som följetong i den tidens stora kvinno- debatt och kulturtidning Idun, där Elin Wägner för övrigt varit redaktionssekreterare i början av seklet.

Silverforsen konkurrerar

Efter det att också kvinnor blivit medborgare i männens Sverige - kvinnlig rösträtt infördes först 1921 och Sverige blev därmed det sista landet i Norden att införa allmän rösträtt - hade Elin Wägner tillsammans med Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Kerstin Hesselgren bildat Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad. När man några år senare startade tidskriften Tidevarvet var trycket hårt på Elin Wägner att ta på sig ansvaret som redaktör, men det fick vänta ända tills dess att Silverforsen var färdigskriven.

Bakgrunden
Silverforsen kan man se som en fortsättning på två tidigare verk - Åsa-Hanna och Den namnlösa - eftersom den gräver i frågan om människans samvete. Grundidén till berättelsen kom från ett besök i Wien (1920) där hon mött en kvinna som berättat sitt livs historia. I en arbetsbok skriver Elin Wägner: "Fru Hajek tog mig avsides under en eftermiddagspromenad och berättade följande historia...". Hon beskriver det hon fått höra som "en medelklasstragedi" med missbrukad kärlek, kamp om barn, äktenskapsbrott, falskspel och en fostermor "vars känslor är det intressantaste i historien...".

I denna tragedi vävde Elin Wägner in motiv och upplevelser från sitt eget liv som nyskild - efter tolv års äktenskap med John Landquist - och kamp för att få vårdnaden för sin då fyraårige brorson Giovanni. I ett brev till Landquist berättar hon sakligt att det "från början främmande motivet fått beröringspunkter med mitt personliga liv".

Silverforsen utspelas i en stad som fått namnet Silverstad, där en fors brusar precis som i Nyköping där Elin bott några år som mycket ung, då faderns fått erbjudande att bli rektor där efter sina år i Lund. Fader Sven hade minsann skaffat sig en ny hustru också, en fin adelsdam vid namn Augusta Ulfsparre. Tillsammans hade de skapat ett dystert, men elegant, hem som Elin Wägner beskrivit genom att bara konstatera att det fanns ett hårt och kallt golv i hallen.

Socialt engagemang
Det är inte ovanligt att Elin Wägner kritiseras från vänster för att inte ha något klassmedvetande, att ägna sig åt borgarklassen och vara ointresserad av arbetarklassen. Det är sant så tillvida att Elin Wägner inte är någon arbetarförfattare, men även i denna bok, som i så många andra (t ex Helga Wisbeck och Släktens Jerneploogs framång) skildrar hon på ett mycket närvarande sätt motsättningarna mellan rik och fattig, mellan det fina folket och det arbetande folket. När de fattiga kränks för sin fattigdoms skull så låter inte straffet vänta på sig.

I Silverforsen är det inte minst den rullstolsbundna änkeprostinnan Coreus, som bär överklassens mantel, som reduceras till en burlesk skildring av kampen för att bli begravd ståndsmässigt med "gammal dog rangplacering".

Ulla Isaksson ch Erik Hjalmar Linder skriver i sin recension: "också i spelet mellan herrskaperna och jungfrurna och deras släkt och vänner i fattigkvarteren, i skildringen av den pigga ynglig därutifrån som får plasen som "betjänt" hos den gamla damen i rullstol, finns något av Pennskaftets ettriga vakna blick för klassamhäöllekts psykologi"

Samtiden
Silverforsen skrevs således efter det att Sverige fått kvinnlig rösträtt. I romanen cirklar händelserna kring en skilsmässa - vilket skall ses i ljuset av den nya lagstiftningen som förenklat gången vid en skilsmässa. Det var inte utan att den som läste boken vid den här tiden - och det var många - fick insyn i den nya lagstiftningen såväl som dess komplikationer.

Välfärdsstaten var långtifrån etablerad, begreppet folkhem ännu inte existerande, men dess värderingar utgör botten för denna medvetna socialpolitiska historia i romanens - eller rent av kammarspelets - form.

Trots att handlingen till stor del utspelar sin inom prästgårdens murar, så ges således en medveten och intrikat  kavalkad av hela samhället, där finns kokerska, husjungfrur, betjänt, trädgårdsmästare, golvbonare, konstapel, begravningsentreprenör, biskop, dödgrävare, fabriksarbetare, demonstranter. och

Silverforsen inleds på följande sätt: 
Prästgården i Silverstads västra församling, den så kallade doktorsgården, liknade ett gammalt skrin, alldeles som Riddarhuset, och locket var ett underbart tegeltak, som i de skönaste skiftningar upprepade alla naturens färger i grönt och brunt, här och där med en röd tegelpanna som en frukt bland lövverket.

Som vanligt är Elin Wägner noga med inledningen. Här får vi veta att det prästgården, den så kallade doktorsgården, liknade ett skrin, vars lock författaren hade i uppsåt att lyfta på. Anna Bohlin pekar i sin avhandling Röstens anatomi på ur "en röda frukten i borgerlighetens träd signalerar redan här på första sidan äpplet i kunskapens träd".

Och om historiens huvudperson kan man i inledningen  läsa:
Den höstliga förmiddagens vita ljus föll obehindrat in genom de två stora fönstren som belyste henne, och likväl var hon på något sätt oåtkomlig för granskning, som om hon haft en sagans osynlighetshätta dragen över sitt huvud.

Och som den professionella berättare Elin Wägner är låter hon inte hättan falla innan det överraskande slutet.

Betyg: WWWWW

Birger Schlaug

6 kommentarer:

Mikaela Holm sa...

Klara Johansson recenserar 1957 boken genom att bland annat skriva att det är en ”historia som inte ’skildrar’ utan är idel aktion och rörelse”. Jag tycker detta är en god beskrivning! Som vanligt, som Birger påpekar, är det dialogen som för handlingen framåt. Silverforen tillhör de böcker jag sätter allra främst bland Elins och därmed också bland svensk litteratur.

Anonym sa...

"Mästerlig balans och förbluffande teknisk perfektion", skriver Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder om Silverforsen i sin biografi över Elin Wägner. Tack för en trevlig blogg!
Danny W

Hanna F sa...

Birger! Du gör en stor kulturinsats som recenserar Elin Wägners böcker. du gör det med stor kunskap och, för att citera dig själv när du skriver om Elins sätt att skriva, elegant.

Kära vänner och läsare av denna blogg: gå till era bibliotek, fråga efter Silverforsen, låt dem plocka upp boken från källaren, där den säkert finns, och låt biblioteketes personal få veta att det är en glömd kulturskatt!

Anonym sa...

Tack för tipset, kan du föreläsa för svensklärare om Wägner? Vad kostar det?

Mikaela Holm sa...

Anonym 01:53 - Hör av dig till provoka@telia.com.

Anonym sa...

Tips till alla Silverforsen-älskare:


Röstens anatomi : Läsningar av politik i Elin Wägners Silverforsen, Selma L

Anna Bohlin

Häftad. H:ström Text & Kultur 2008-11.

ISBN 9173270784 / 91-7327-078-4
EAN 9789173270786