För att tillfredsställa en viss nyfikenhet i min egen trakt och lugna dem som inte fick de topografiska förhållandena i en av mina böcker att stämma med verkligheten, kom denna bekännelse till, ett svar i klump på flera frågor. Svaret kom att vidga sig till en redogörelse för den inte topografins, ovisst är dock fortfarande om den kan ha mera än lokalt intresse.En roman som kom ut i fjor under titeln: Vinden vände bladen är förlagd till södra delen av den autentiska sjön Stråken som bryter gränsen mellan Kronobergs och Jönköpings län. Sådana trakter bevarar som minne av sin forna isolering en viss ursprunglighet, men författarinnan hade från början alls ingen tanke på att fördjupa sig i de mysterier den döljer.
Min avsikt var att skriva en roman från sekelskiftet om en banvakt med romannamnet Värdig som mot Statens järnvägars ledning kämpade för den lägre personalens rätt att organisera sig och tvinga fram anständiga anställningsvillkor. Dessutom stod han på SJ:s bästa och såg med djup indignation hur ett tjuvband sammansatt av personal i olika grader stal material vilket skulle använts vid banans underhåll. En dag inträffade en olycka på grund av att de ruttna sliprarna inte blivit utbytta, han for då iväg till en advokat med en skriftlig anmälan som skulle ge offentlighet åt den undansmusslade sanningen men kom aldrig tillbaka. Han hittades massakrerad på sin hjuling och polisförhöret antydde att han somnat rörd av starka drycker. Men hans änka och barn var övertygade om att han blivit röjd ur vägen emedan han visste för mycket. Eftersom de aldrig kunnat nå fram till sanningen överlämnade de till mig alla banvaktens papper, med rätt att använda dem som underlag för en roman. Vi hade varit vänner i många år och de litade på mig.
Medan jag studerade dessa papper, hände att två attentatsförsök gjordes på stambanan inte alltför långt från min station. En kväll nalkades jag attentatplatsen och funderade över hur attentatorn kunnat undgå upptäckt. I samma ögonblick fick jag höra hur en stationskarl frågade en annan om han visste vem som gjort det. Den andre svarade, att det visste alla på hans station, men de förmedlade inte denna upplysning till myndigheterna. Jag knöt då genast ihop detta attentatsförsök med banvaktsmordet några och trettio år tidigare. Något hade förstås hänt, fantiserade jag, som gjorde mördaren rädd för upptäckt och tvang honom till att förnya sitt brott. Restaurangkyparen hade nyss ropat: ”sista middagen serveras”, ja visst tänkte jag, det är klart att det är sista middagen, för i dag försöker attentatorn för tredje gången. Men jag kom lyckligt hem från min tågresa och satte mig att skriva ett inledningskapitel med titeln: sista middagen serveras. Det gick i papperskorgen.
Allting svävade i luften tills romanfigurerna flyttade till en trakt i närheten som jag kände. Oändliga gånger har jag på resor strukit förbi sjön Stråken eftersom stambanan går utmed östra stranden. Jag visste precis hur banvakten bodde och hur mörk bergskärningen var där Värdig lidit döden. Alltså placerade jag mig figurligt talat i Moheda socken under två år utan att någon märkte mig. Jag kände också västra stranden, en gång boplats för backstugfolk som levde på jakt, fiske, kvastbindning och böndernas barmhärtighet. Det var helt naturligt att min banvakt härstammande från denna avfolkade trakt, ty järnvägen hade verkligen givit arbeta åt många karlar därifrån. Och nu blev Genius loci så mäktig att den trängde in i romanen och gjorde om den till historien om en trakt på sydsluttningen av småländska höglandet där familjen Värdig levat i århundraden och genomgått många öden, av vilka banvaktens blott var ett.
Vid sydspetsen av sjön Stråken hade en gång legat ett säteri vid namn Ölsåkra. Det är nu rivet, men dess historia hade bevarats av smålandsforskaren dr P.G. Vejde och genom honom kände jag den tragedi som utspeltas där på 1700-talet och i vilket även min morfars farfars farfar som ung präst haft en roll. En av Karl XII:s officerare hade efter hemkomsten gift sig, bosatt sig där, och dött under omständigheter som blev orsak till fem års rättegång mot hans hustru. Frun hade haft en piga till medhjälperska och herrn en dräng på vars utsago släkten reste anklagelse för giftmord. Naturligtvis hette denne dräng Värdig och härstammade från sjöns västra strand, troligen gjorde pigan så också. Herrgårdssläktens och bakstugusläktens öden hade knutits samman.
Jag reste till Jönköping för att studera Hovrättens protokoll och såg inte utan skräck den snirklande namnteckningen som underskrivit herrgårdsfruns frikännande och pigans dödsdom. Och jag fick en enda liten men mycket viktig upplysning: drängen och pigan var man och hustru, när drängen på den dödes order red i väg för att berätta hur husbonden dött vållade han sin egen hustrus öde att dö i stupstocken.
Under denna tid föll mina blickar över allt på ordet karolin. Jag hittade en artikel om de fångna karolinerna i Sibirien, och fastän Ölsåkrakarolinens namn inte fanns i någon förteckning på de svenska officerarna i Sibirien, beslöt jag ändå att han varit med där med sin dräng.
Sedan läste jag många tjocka böcker om svenskarna i Sibirien ensam under bistra vinterdagar på Växjö stiftbibliotek med officerarna i den svenska skolan i Tobolsk och en termoflaska med kaffe.
När historien om karolinens öden i Tobolsk var skriven och jag fört hem honom till Ölsåkra, mötte jag där den historiske ägaren, och hur gick det nu ihop? Herrn till Ölsåkra hade låtit sin hustru tvinga i sig två förgiftade supar mitt på dagen, han hade skickat drängen att varsko hans släkt om att han blivit mördad, men han hade också på dödsbädden i prästens härvaro tackat hustrun för de dagar de levat tillhopa och bett henne tänka på sin salighet, samt förlåtit pigan då hon rusade in och bekände. Hos honom fanns alltså spår av den pietetiska väckelsen som han fått genom sitt liv på skolan i Tobolsk, men också karaktärsdrag som han måste ha haft, innan väckelsen nådde honom. Det tragiska med honom var alltså mindre hans död än detta att han utan stöd av skolans anda inte kunde leva på dess höga plan.
Historien om Karolinen var så komplicerad att den måste göras till ett särskilt avsnitt i boken i stället för som jag först tänkt till en återblick, insprängd i banvaktshistorien.
Jag skall här inte uppehålla mig vid de svårigheter som säteriets romannamn Aneholm, bildat av jättemön Ana, drog över den stackars författaren. Alltnog boken måste börja med en omtolkning av den urgamla sägnen att det var jättar som byggde de första kyrkorna. Sedan måste jag från 5000 år efter världens skapelse arbeta mig fram på nytt genom hela materialet genom medeltiden, frihetstiden, järnvägsbyggets tid som också var den tid då den sista autentiska kloka gumman i stor stil levde, fram över banvaktens död och till det sista attentatet som också kom att få stor betydelse för banvaktens dotter, huvudpersonen i bokens sista avsnitt.
Jag är medveten om att denna redogörelse kan ge uttrycket att en bok är resultatet av tillfälligheter plus vad författaren kan göra av dem. Men när jag närmare granskar alla tillfälligheter, även sådana här icke nämnda som fört in drag i boken, hämtade från Polen under andra världskriget eller från Gabriella Mistrals hemland Chile, så försvinner det tillfälliga och visar sig vara resultat av ett omedvetet urval.
Slutligen är det ingen tillfällighet att denna oformliga roman är skriven av en gammal människa. I ungdomen bryter man oförskräckt in i nuet och bryr sig inte om vad som ligger bakom den episod varmed man börjar en bok. Men när man blir äldre och överblickar sitt eget liv och den kedja av händelser som innan man föddes bestämde så mycket därav , då blir det så naturligt att följa de anvisningar som leder från det ursprungliga motivet bakåt genom århundraden.
Det är osäkert om författare kan lära läsarna något med sina romaner, men de lär sig en hel hop själva genom att skriva dem.
Elin Wägner i Svensk Litteraturtidskrift 1948
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar