Den omöjliga intervjun med Elin Wägner

Intervjun genomförd i Elin Wägners arbetsrum i Lilla Björka.
Huvuddelen av intervjun är publicerad i Syre, som har en intervjuserie på temat Omöjliga intervjuer:
 
-        Hej Elin, kul att ses!
-        Kanske det, du får ursäkta men jag är känd för att vara lite kort av mig. För övrigt undrar jag vad du gör vid mitt skrivbord.
-        Jag har övernattat i Lilla Björka och sitter faktiskt här och skriver om ditt liv…
-        Jaha, ja, det blev ju en del gjort mellan tårarna… Och nog fanns det en del roliga passager också..
-        Som när du gick genom isen i Siljan?
-        Har du läst mina gamla brev? Jo, släden gick genom isen. Och nog blev jag förälskad. Jag var gammal, 42 år.  Det var som en vårflod i september… Men han var gift han. Författaren Sigfrid Siwertz. Och gick tillbaka till hustrun. Kanske lika bra det. Jag hade inte tid med romantik på heltid i alla fall.
-        Världsförbättrare som du var hade du väl inte tid för det lilla… Du stod på barrikaderna för kvinnlig rösträtt.
-        Javisst.  Präster predikade mot kvinnlig rösträtt på söndagarna. Och på vardagarna skred kulturens män till deras sida. Är Hjalmar Söderberg bekant?
-        Jodå, han var ju stor redan på 1910-talet, nästan som en blandning av Lars Norén, Björn Randelid och Lars Winnerbäck
-        Vafalls? Vilka är det?
-        Förlåt, de levde förstås inte när du levde…
-        Söderberg lät meddela att det bara var fula, bittra och misslyckade kvinnor som var anhängare av kvinnlig rösträtt. Som svar på det skrev jag en roman. Pennskaftet.
-        Fredrik Böök, som nog var den vassaste kritikern på den tiden skrev i Svenska Dagbladet ”Det är inte dåligt att kunna göra något så tråkigt som rösträtten till något så pass läsvärt… Varför ägna sina goda talanger till något så suspekt?”
-        Suspekt! Jag vet nog vilka som var suspekta. Och rädda! Förresten ansåg han att jag var för kvinnlig för att skriva om kvinnosaken. Men vad är kvinnlighet? Vanor och ovanor som uppfunnits av männen!
-        Men ni vann rösträttskampen till slut…
-        På ett sätt. På ett annat sätt förlorade vi. När kvinnor väl fått rösträtt röstade de som män. Inte för fred, utan för upprustning. Så härskarideologin kunde fortsätta.
-        Härskarideologin?
-        Javisst. Det var den som rådde. Mannen härskar över kvinnan. Den vite mannen över den svarte. Människan över jorden. Det är likadant idag har jag förstått. Långt har ni inte kommit!
-        Kanske inte det…
-        Vapen använder ni fortfarande, krigsretoriken ser jag i era tidningar, som om ni inte förstått att kriget bara behöver dumhet, medan freden behöver klokhet. Åkte jag inte runt i Europa och talade om Gandhis lära?
-        Jo, men berätta om…   
-        Dessutom ser jag att ni fortfarande lägger påsaskit på jorden och sprutar gifter på åkrarna som om ni tror att ni inte skadar själva livet! Redovisade jag inte hur jorden skulle bli sjuk och att jordens barn, dit vi människor och alla andra levande varelser räknas, därmed råkar i sådana följder att vi inte kan överblicka dem? Varnade jag inte för hur girigheten skulle uppfylla begär för fåtalet på bekostnad av att värna behov för de många?
-        Är du bitter?
-        Kalla det vad du vill. Ni tror att människans frihet och lycka kan vinnas genom att ni blir herrar över jorden. Men för att civilisationen skall bli jordens herre måste människan bli slav under sitt eget system. Somliga slavar vet det. Andra inte.
-        Du blir så upprörd, Elin. Vet du om att Horace Engdahl sagt att din första roman, Norrtullsligan, är den första bok där kvinnor intagit staden på samma sätt som män alltid i gjort i litteraturen.
-        Horace vem?
-        Engdahl. Han var ständig sekreterare i Svenska Akademien och gift med Ebba Witt Bergström. De är skilda nu.
-        Ja, Akademien känner jag ju till. Jag hamnade där still slut. Som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf. Jaså, de är skilda... Ja, det är inte lätt att vara gift.
-        Du skilde dig också…
-        Ja.
-        Varför det?
-        John Landgren var välkänd kritiker och debattör. Men vi behövde inte varandra i hushållet. Avstånd var att anbefalla även på annat sätt. Han hade sympatier för Hitler. En tredje klassens diktator.
-        Och många av dina kvinnliga vänner beundrade Stalin…
-        Du tänker på kvinnorna i Fogelstad? Den medborgarskola vi byggt upp för att kvinnor från alla klasser skulle kunna ta för sig i politiken…
-        Jo, just det…
-        Elisabeth Tham, Ada Nilsson, Honorine… De var liberala på många sätt, men deras vänskap med Stalins ambassadör i Stockholm, Alexandra Kollontay, gjorde dem blinda. Stalin var samma sort som Hitler. Jag blev tämligen ensam. Men mellan tårarna kan man få mycket gjort.
-        Ett trettiotal romaner… Och böckernas bok: Väckarklocka. Där du vävde samman kvinnors rättighet med såväl freds- som miljöfrågan… Den boken förändrade hela mitt liv.
-        Hoppas till det bättre.
-        Ja, så är det. 
-     Så bra. 
-     Vad tycker du om den där minnesgrejen som Växjö kommun avser att placera ut till ditt minne?
-     Menar du Pissed Elin? 
-     Ja.
-     Vet du vad... Ibland är det bästa att vara död.