6 jan. 2005

Från Seine, Rhen och Ruhr


När jag vid tiden för fredens ratificering äntligen lämnade Sverige och kom ut på kontinenten liknade jag ungefär en individ som efter ett luftangrepp kryper ur sin källare och finner omgivningen nedbränd och sönderslagen.


Så skriver Elin om sitt möte med Europa efter första världskriget. Mötet med detta Europa skulle hon skriva om i en bok som, till skillnad från alla andra hennes böcker, fått ett riktigt fantasilöst namn: Från Seine, Rhen och Ruhr. Ingen kan klaga på att titeln lockar till läsning, vilket är synd. Förlaget ville ha något häftigare, men hon var noga med att det av titeln skulle framgå att detta var något annat, ett journalistiskt reportage från ett förnedrat Europa. Ingen roman, inte något påhittat. Inte ens en tendensroman – de romaner som hade ett budskap kallades så på den tiden.


Det här var allvar på ett nytt plan för Elin Wägner, det blev personligt på ett annat sätt. Hennes liv var tilltrasslat, med ångest för både vardag och framtid. Äktenskapet hade sedan flera år inte varit ett äktenskap, oförmågan att få barn skavde i henne. Var hennes uppgift att leva i ensamhet utan kärlek – vem kunde väl älska henne som var barnlös, ful och tråkig?


Och så var det religiösa grubblerier, med tvivel och skärvor av hänförelse i en salig blandning.


Resan till ett massakrerat Europa hade säkert skett även utan ångest och grubbel i bagaget, men nu fanns de där som ett skäl att fly, ett skäl att vara i rörelse. Kanske var det denna resa, med uppdrag att skapa försoning och fred, som var den gudomliga meningen med hennes liv…? Nog fladdrade den tanken förbi ibland. Om den landade någon längre tid vet vi inte. Men det fladdrade nog förbi, kanske satte den sig på axeln en stund.


Hur allvarligt menat allt var som hon skrev i brev, dagböcker och arbetsböcker vet vi inte. En del dagböcker försvann, förmodligen kastade av henne själv. Vissa sidor är bortrivna, kanske censurerade, kanske är texter tillrättalagda. Elin prövade sitt liv, sin identitet, genom att skriva, det blev en självterapi så god som någon. Hon släppte inte in så många genom sitt skal, integriteten var något heligt. Få kom henne nära. Kanske är det därför Ulrika Knutsson i sin bok om Fogelstadkvinnorna slår fast att hon respekterar och beundrar henne, men att hon inte tycker om henne. Hon får inte fatt i Elin Wägner. Kommer inte åt henne. Elin var ingens. Fast jag önskar att hon blir allas.


Boken – Från Seine, Rhen och Ruhr - är ett välskrivet och brännande dokument från en period efter första världskriget som fallit i glömska. Tyskarna hade förlorat kriget, skulden för kriget var deras. Fransmännen hade genom Versaillesfreden tilldelats rätten att under 15 år ockupera ett stort område väster om Rhen. I de franska soldaternas uppdrag ingick inte att visa respekt för den individ som tillhörde ett folk som var skyldigt.


Vad som händer med individer tillhörande ett folk som är skyldigt var ju inte så noga. Oavsett om de är barn, kvinnor eller motståndare till de ledare som fött kriget. Därför var det få utanför Tyskland som brydde sig om hur fransmännen bar sig åt i det ockuperade Rhenlandet. För Elin blev det en hjärtesak att berätta, för hon var övertygad om att den vinnare som förolämpar, förnedrar och terroriserar den som förlorat föder ett nytt krig. Segrarens hårdhet sår nya krig.


Är segraren här ett högre väsen, frågar man sig, eftersom han på alla områden skall intill överflöd få ta för sig av allt, som de besegrade får umbära? Varför skall han ha sviter av rum som en furste, våningar utrustade med en största lyx i ett land, där fattigdom och bostadsbrist härskar? Varför skall han ha mångdubbelt större bränsletilldelning, mat och dryck och kläder i överflöd, de bästa platserna på konserten? Varför rörs det upp himmel och jord, varför gråts det tårar i press och vid banketter och avdömes miljoner i bötesbelopp, om en eller två män av den segrande nationen faller offer för de risker som inträngande i ett främmande land medför, medan det är alldeles i sin ordning om mot var och en av dem tio, tjugo av det inringade landets söner faller i kampen… Det är något konstlat och onaturligt i en sådan klasskillnad.


I den franska ockupationsstyrkan ingick också soldater från kolonierna. Det vill säga färgade, svarta. Historier spreds om hur färgade soldater våldtog vita kvinnor – en dubbel kränkning… Att vinnande länders soldater missbrukade det förlorade landets kvinnor har alltid ingått i krigets logik, men att nu, mitt i Europa, det ryktades att svarta män missbrukade vita kvinnor var något oerhört. Ryktet spreds med glädje av tyskarna, som såg en möjlighet att få uppmärksamhet för den förnedring de utsattes för av ockupationsmakten.


I Sverige växte sakta en opinion fram som krävde utredning av de förhållanden som rådde för civilbefolkningen. Elisabeth Tamm, godsägare på Fogelstad i Sörmland och sedermera en av Fogelstadkvinnorna, tog initiativ till en kommission som fick formellt uppdrag av Förbundet för kristet samhällsliv att resa till de ockuperade områdena. Man utsåg författaren och journalisten Elin Wägner, som ju varit aktiv i den internationella kvinnorörelsen och hade kontakter i Europa, att tillsammans med kyrkoherden Gunnar Vall från Vingåker utgöra kommissionen.


Den rapport som hon skrev blev inte någon seger för dem som velat hänga ut de svarta som speciella missdådare. Tvärtom var de svarta bara några hundra bland tusentals fransmän, de var dessutom väl disciplinerade i sina kaserner. Frågan gäller inte de svartas närvaro, skriver Elin Wägner, utan Frankrikes närvaro, den franska militärens behandling av civilbefolkningen. Rapporten om förhållanden i det ockuperade området beskrev en ockupationsmakt som förnedrar och trakasserar de redan slagna. Rapporten talade om bostadsbrist, fattigdom, tvångsinackorderingar, soldatbordeller, könssjukdomar och det moraliska förfall som blivit följden av krigets vanvett.


Elin skriver att det visserligen rent propagandistiskt skulle vare en fördel om Frankrike valde att byta ut de svarta soldaterna eftersom deras närvaro medvetet och fräckt utnyttjades av tyskarnas propagandamaskineri, men det hade egentligen inte med saken att göra. Och hon ställer krav på människor att tänka själva: ”Man blir knappast ett propagandaoffer utan en viss medgörlighet och tankelättja…” Hon skriver: ”Först om Frankrike från grunden ändrar sin taktik mot det besegrade Tyskland och de ockuperade områdena, finns det hopp om att den växande spänningen skall avspännas och folkförsoning träda i folkhatets ställe…”.


Nu skulle rapporten om ockupationsmaktens sätt att hantera människor spridas över världen. Det skedde genom arbetarrörelsen - Hjalmar Branting var själv engagerad – och via kyrkliga och andra utomparlamentariska organisationer. Elin Wägner ägande månader åt att redovisa sin rapport, inte minst i England. Hon talade med biskopar, med radikala kvinnogrupper, med partier, med medier. Hon skrev egna artiklar till DN, de flesta kom aldrig in därför att chefredaktören var rädd för att de skulle uppfattas som ”tyskvänliga”. Men det var inte det artiklarna handlade om: det var försoningstanken de handlade om, och den befann sig på ett djupare plan än frågan om vems skulden var, vems hämnden var. Det handlade om hur oändligt viktigt det var för Europa att inte föda fram en hatisk drake genom att förnedra, trakassera och skuldbelägga.



Elins bok är uppbyggd av ett 40-tal korta minnesbilder. Den inleds överraskande med följande:

”Man kan inte läsa allt, som står i tidningarna, men det är bestämt orätt, att alltid hoppa över sportavdelningarna…” Och så berättar honom om två boxare, varav den ene fått order att lägga sig, men i ringen blir så upphetsad att han glömmer bort detta och utklassar sin fiende. Men domaren, som är med i det falska spelet, dömer ändå enligt det fastställda programmet. Publiken reagerar våldsamt, så våldsamt att domaren får ändra sig. Elin skriver:


Medge, att detta är en märklig historia! En boxningspublik, som fäller sin hand mot skranket och tvingar fram en dom efter den måttstock som säger att rätt skall vara rätt.


Och så fortsätter hon: Om franska folket satt i ring på åskådarplats och med egna ögon såg hur deras egna söner på regeringens befallning ägnar sig åt skräckregemente, såg dem ta bröd från små fattiga gummor och livet av arbetare, vad skulle det säga då? Hade de accepterat vad de såg? Hade de inte reagerat som boxningspubliken? Men nu sitter inte franska folket i ring utan får se händelserna genom den nationella pressens glasögon och tillrättalagda genom politikernas retorik. De som sitter i ring är militären, och den säger ingenting, den uppfattar det som sker som militär logik. Har någon sett militärmakter opponera sig mot egna illdåd, frågar Elin Wägner.


Så fortsätter Elin genom att sätta sig in i den enskilde soldatens verklighet. Hur den enskilde militären är utsatt för risker.


Under krig är soldaten utsatt för två risker, den att lyda och den att inte lyda. Här, i ockuperat område, har den franske soldaten bara att räkna med en risk, den att inte lyda. Det är för resten mer än en risk, det är den fullkomliga vissheten om en skoningslös bestraffning… Man får inte glömma vilka kval och svårigheter av rent moralisk art, som värnpliktsvägraren ställs inför… Hans karikatyr är desertören, den mest förlamande anklagelsen mot honom är att han handlar av feghet, av rädsla att förlora livet.


Men att vägra bära vapen är mod, att vägra delta i krigets slaktande är den enda rimliga hållningen om vi skall få en värld att leva i. Elin träffar pacifister i Frankrike, inte minst de som grundar sin pacifism på budet ”du skall icke döda”. De har ofta funnit sin naturliga plats hos kväkarna. Elin blir djupt berörd av deras mod, deras inställning. Är inte denna tilltro till kärleken, till icke-våldet, den enda vägen för att skapa fred och försoning?


Hon citerar en engelsk kväkare på besök i Frankrike:


Av kärlek till Kristus och på grund av Hans kärlek till mig, måste jag i mitt förhållande till mina medmänniskor alltid och allenast använda kärlekens vapen. Sen må jag på denna min väg möta vad som helst, ja man må dra vilka fördelar som helt av min vapenlöshet. Jag bryr mig inte om att ängsligt fråga efter konsekvenserna… Men jag vet att kärlek aldrig är förgäves. Och jag vet att inte något lidande för kärlekens skull är bortkastat. Det är inte sant att de som har dött eller lidit i fängelser för att de vägrade bära vapen i kriget gjort det förgäves. Och om det idag funnits män i Frankrike som haft modet att stå upp för sin övertygelse mot den härskande opinionen, mot regering och stat, då skulle inte heller det vara förgäves…


Detta är Elin Wägners första riktiga närkontakt med kväkarna, som genom sin pacifistiska linje stod i skarp kontrast till det budskap som predikades i den svenska statskyrkan. De nationella kyrkorna hade fullkomligt tappat blicken för den ursprungliga kristendomens bud när de såväl tolererade som välsignade ”den oförsvarliga styggelse som kallas krig”. Elin Wägner talar inte just någonting om livet efter detta, eller himmelens fröjder, hon tycks främst se kristendomen som ett verktyg för försoning. Använder inte religionen det verktyget är den inte mycket värd. Det är så jag tolkar hennes inställning.


Elin Wägner vädrar sin ovilja, som gränsar till förakt, för överheten när hon beskriver hur den fattiga arbetande befolkningen, oavsett om det är i Frankrike eller Tyskland, får ta de verkliga smällarna av krigets och efterdyningarnas vanvett. Så här skriver hon i ett kapitel som fått namnet Grönsakerna:


En dag i höstas, närmare bestämt i november 1922, kom min reskamrat och jag under vår rundresa i de besatta områdena före Haagkongressen in i ett tyskt hem, som verkade som ett slags dött minnesmärke över en död tid. Först en väldig tambur, men iskall, så två stora salonger. När vi skulle göra oss i ordning efter resan, ställdes två toalettrum till vår disposition. Vår värdinna, en vacker vithårig dam med blå, ständigt tårfyllda ögon, var en av de ledande damerna i denna stad, och vi hade blivit uppmanade att besöka henne för att få veta något om förhållandena under främmande besittning. Vi lydde, för det var ju vår uppgift att samla så mycket material som möjligt från de besatta områdena för att lägga fram för kongressen för en ny fred i Haag. Den som vill ha reda på stämningen och orsaken till stämningen inom olika samhällslager, får heller inte undvika salongerna…


Det berodde väl på många omständigheter att vår träff blev en sådan besvikelse för vår värdinna. Vad hade hon väntat av oss? Att vi skulle gråta med henne, att vi tillsammans med henne skulle skymfa förtryckaren? Först trodde hon, att vi inte hörde, när vi inte reagerade synbart för vad hon hade att berätta och skruvade upp en förut kraftig stämma än högre. Jag visste, att detta var ungefär det dummaste hon kunde göra… Situationen försämrades också oavbrutet, inom kort visste vår värdinna, att hon hade två omöjliga och hårdhjärtade personer framför sig, på vilka hon bara förspillde sin tid. Men hon fortsatte i alla fall att tala, sedan hon väl kommit igång, med ett slags förtvivlad envishet.


Hon hade en belgisk familj i sin vindsvåning, hon undrade om vi förstod, vad det ville säga. Det gjorde vi inte, vi tyckte att hon hade gott om rum ändå. Dessutom kom vi direkt från en rond i fattigkvarteren, vi hade sett hur stora familjer finge rota ihop sig i usla fuktiga kyffen, och vi hade sett så många halvdöda småbarn. Med inställningen nedifrån de fattigas värld, betraktade vi schematiskt vår änkefru i det jättelika mottagningsrummet som en lycklig person, vilket hon säkert också var.


Den belgiska familjens dotter tog emot herrbesök i alltför stor utsträckning. ”Mitt hus har blivit en bordell...”.


Ord för ord hade många lika fina damer med inkvarteringar sagt likadant förut, med samma bitterhet, med lika vitt uppspärrade ögon inför en oerhörd upptäckt; den att lösaktigheten i världen kunde våga sig in i deras grannskap. Ingen av dem hade förstås vetat något närmare om den, förrän de fick främmande trupper i landet.

Det var engelsmän, fransmän, amerikaner och belgier som fört lösa seder in i Tyskland… Så hade det inte varit förut…


Dessa damer ur societeten trodde lika litet, att det bedrivits bordellväsen i Tyskland före 1918 som att deras män, söner och bröder någonsin uppträtt eller kunnat uppträda på minsta vis brutalt under kriget. Ibland brukade jag få en mycket genant fråga: ”Skulle inte ni kunna gå i borgen för de svenska männen, att de aldrig skulle kunna begå sådana handlingar som fransmännen nu gör i Tyskland? En svår fråga för den, som väl inte vill kasta någon skugga över sitt land, men som är innerligt övertygad om att krig demoraliserar alla, och inte vill gå i borgen för att svenskarna har större motståndskraft än andra.


Man berättar om den avlidna tyska kejsarinnan, att hon höll på att få slag av häpnad, då hon, genom ett slarv av omgivningen, under ett besök på ett barnbördshus upptäckte en moder utan vigselring, gjorde sig underrättad om orsaken och kom underfund med, att det i Tyskland fanns ogifta mödrar. En avgrund öppnades för hennes plikttrogna fötter på hennes eviga sjukhus- basars- och utställningsrond genom livet.


Det är möjligt, att det ligger något rörande i denna okunnighet, med denna godtrogenhet eller detta hyckleri hos damer som vuxit upp i den skyddade världen. Men jag kan inte hjälpa, så snart jag möter denna livsuppfattning, blir jag lika omöjlig att göra intryck på som en uppspänd paraply.


Vår värdinna, som inte visste detta, grep till sitt sista medel.


– Får jag be damerna, sade hon, att res på sig, gå in genom den där dörren, passera genom nästa rum, och öppna dörren mittemot. Hennes ton var hemlighetsfull, ja, nästan skräckinjagande. Vi ryckte verkligen upp oss en smula. Jag tänkte på en amerikansk journalist, som, när man ville ge honom statistiskt material över barnadödligheten i Tyskland, svepte undan pappren, lade handen på bordet och sade: ”Det där intresserar mig inte, jag vill se barnlik”. Kanske vi nu skulle få se barnlik, om vi öppnade alla de där dörrarna som vår värdinna föreskrev.


- Jag säger ingenting på förhand, sade hon, anblicken talar för sig själv.


Vi reste oss hastigt, gick genom en stor iskall salong och öppnade nästa dörr. Vad vi såg var detta: en matsal med buffé och hela den övriga utrustningen, som blivit förvandlad till visthusbod. Parkettgolvet täcktes av praktfulla rotsaker av alla slag, på bord och stolar låg vinterförrådet av stora guldfärgade äpplen, i ett hörn stod en tunna med ägg och så vidare.


Min reskamrat och jag, som ingen av oss ägde en rotsak på denna jord, beskådade med intresse vår värdinnas stolta vinterförråd, det imponerande djupt, både på grund av sin utsökta beskaffenhet och sin storlek. Ingen av oss hade minsta sinne för den tragedi, som låg i att matsalen behövde användas som visthusbod, därför att den belgiska familjen satt i vindsrummet, där annars äpplena brukade förvaras…


Jag vet inte var vi hade våra tankar den dagen, som inte förstod, att vi skulle krossa den vithåriga damens hjärta genom att oberörda och leende återvända in till henne, där hon väntade oss i förhoppning, att vi äntligen skulle begripa, hur världen råkat på sned och hur hårda Versaillesfördragets konsekvenser var.


Först när det var för sent, när den förväntansfulla blicken redan förvandlats i djup besvikelse, förstod jag hur illa vi burit sig åt.


Vid avskedet grep hon till en glosa för att träffa oss, inte så illa vald för ändamålet: Damerna reser till fredskongress, sade hon, tala då om, att här i Rhenlandet blir den ärligaste pacifist krigsvän.


Vi frågade inte ens: Å, har ni varit en ärlig pacifist? För vi visste utan att fråga, att hon aldrig haft en tanke åt det hållet.


Boken avslutas med en betraktelse över de två floderna, Rhen och Main, symboliserande två av de krigförande länderna:


Det var en tidig vintermorgon i slutet av 1922.


Närmaste jordytan var luften bemängd med ett silvergrått stoff, men därovan anade man rena luftlager och klara solen.


Jag satt ensam i en kupé och såg ut över Rhen, som med strida vågor ilade norrut mellan bruna stränder. Allteftersom solen trängde igenom, blev flodens yta alltmer levande och skimrande, och en reflex av denna naturens förvandling nådde mig. (-)


Nu skedde något. Rhen fick syn på Main, Main fick syn på Rhen, och de skyndade med snabba vågor mot varandra.


Ensam i kupén roade jag mig med det oskyldiga nöjet att tänka att jag i denna tidigare morgon var den enda at bevittna en blygsamt och högtidligt möte. Jag fällde fönstret och blev stående där, medan jag såg hur de två floderna gled in mot varandra i fröjdefullt och fullkomlig förening för att så med en ökad kraft och bredd fortsätta vägen fram till vägens slut.


Det var precis som om jag för första gången upptäckt de två flodernas hemlighet, och för första gången fann jag en enkel och lätt fattad förebildighet däri.(-) Det är inte alls meningen, att de skall pina varandra och såra varandra och hata varandra. Denna motsägelse mellan naturen och människan, den måste lösas med att människan ger vika…

1 kommentar:

Anonym sa...

TACK!!!!!!
Ruth D.