Camillas äktenskap

Jag har räknat lyktorna längs kajen, där jag går, och de är trettio, lika många som de minuter jag har att vänta, innan jag ska få veta mitt öde.

I åratal har jag tränat mig till att vänta, därpå ge mig till tåls, och sedan vänta igen. Men denna fattiga halvtimme tycktes mig olidlig...

Så inleds Camillas äktenskap, som var Elin Wägners femte roman. Den kom ut 1914 och temat från hennes tidigare böcker drivs vidare: kvinnan ska inte bara kräva respekt på sin arbetsplats och ta kamp för rösträtt och rätten att kunna ha både yrkesutbildning och familj - äktenskapet måste bygga på jämlikhet och respekt. Det symboliseras genom bland annat följande rader:

Straxt därpå var vi framför vår dörr och i samma tempo sträckte vi bägge fram våra nycklar för att öppna.

Men mannen har så mycket svårare att förstå att avsaknaden av jämlikhet kan vara skäl nog för kvinnan att begära skiljsmässa, trots alla normer. Texten fortsätter:

- Jag undrar hur länge våra nycklar skall passa i samma lås, sade jag.
- Ingen vet hur länge man skall leva, svarade han.

Romanen hade gått som följetong i Dagens Nyheter, och hade förstås väckt en del debatt, när den kom ut i bokform. Den har en del likheter i språket med hennes första följetongsbok, Norrtullsligan, som också gick som följetong i DN innan den kom ut i bokform. Men nu var Elin Wägner en erkänd författare, hon hade klarat av det stora genombrottet (Pennskaftet) och följt upp detta med den tyngre romanen Helga Wisbeck, så hon tillåter sig inte att vara lika luftig som i sin första bok. Lite allvarligare är det, färre oneliners men absolut inte fritt från humor och wägnerskt spetsig dialog som för handligen framåt.

Som med de flesta av Elin Wägners böcker kan man tolka även Camillas Äktenskap utifrån såväl kvinnliga erfarenheter som manliga. Jag menar att kritiken mot mäns uppträdande i boken blir så mycket tyngre genom att hon inte drar sig för att även beskriva kvinnor på ett mindre fördelaktigt sätt. Hon utgår från sina värderingar om att inte kollektivt skuldbelägga, vilket gör boken trovärdig - jag kan tänka mig att åtskilliga män tog till sig det budskap som författaren ville torgföra just genom detta sätt att berätta.

Erik, som är Camillas man, är en ärlig själ, som minsann inte väjer för att motvilligt uppmuntra Camilla att skaffa sig ett lönearbete och medverka till försörjningen. "Ja, det är ditt eget bästa jag tänker på", säger han. Och trots att han är djupt sårad över att Camilla sagt att hon minsann skulle kunna leva ett eget liv, och till och med försökt väcka intresse för en annan man, så tycks han full av omsorger.

Boken är lättläst, lättsam, men man skall inte låta sig luras. Budskapet finns där, den vassa pennan ristar i samhällskroppen som en kirurgkniv. Jämlikhet mellan man och kvinna är inte bara nödvändigt på arbetsmarknaden och samhället i stort, utan också i äktenskapet. Och det är bra för bägge parter.

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug