2 jan. 2005

Norrtullsligan

Norrtullsligan skrevs för mer än 100 år sedan men känns ändå förvånansvärt modern, med ett mestadels både rappt och provocerande språk. Det var Elin Wägners första roman.

Boken är en samhällssatir, med åtskillig galghumor och jargong, som handlar om några fattiga, självförsörjande, kontorister i Stockholm. Elin Wägner driver friskt och bitskt med dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatser där "chefer vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin familjebok".

Men Elin Wägner skapar också en ny litterära bild av staden: Visserligen utspelas drygt 60 procent av romanens sidor i bostaden på Norrtullsgatan 4 trappor upp utan hiss, men resten är i stort förlagt till det offentliga rummet. Det Stockholm som beskrivs är journalistiskt fulländat: den skramlande röda spårvagnen, den långa stenöknen mellan Centralen och Odenplan och hela Norrtullsgatan som "liknar ett möbelmagasin och ger de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv".

Kvinnors aktiva närvaro och rörlighet i gatuvimmel och stadsbild är ett tecken på "moderniseringens sociala omvandling" (citat från Kristina Fjelkestams doktorsavhandling: Ungkarlsflickor, kamrathustrur och manhaftiga lesbianer).

Här finns således yrkesarbetande kvinnor som skyndar hem på gatorna efter det att spårvagnarna slutat gå, kvinnor som går på krogen för att få sig en matbit eller föra en diskussion med något kollega. Som vore de män... Elin Wägner fullföljer detta litterära nyskapande i sin följande roman, Pennskaftet, där förövrigt än mer utspelas i det offentliga rummet.

Rappt får den som läser boken också en lättsam historielektion som heter duga när det gäller vardagspladder och vardagsbekymmer.

Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarett.


Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten. När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt: "Nu går överklassen på Operakällaren".

Och så somnade vi.

Journalisten som blev författare
Elin Wägner hade några år innan boken kom ut flyttat till Stockholm (från Helsingborg, där hon bland annat arbetat som journalist) för att arbeta på veckotidningen Idun och frilansa på Dagens Nyheter under signaturen Devinez. Hon fick spelrum för skämt och satir i sina kåserier och utvecklade den stil som blev så kännetecknande för den unga Wägner.

Från november 1907 till februari 1908 skrev hon följetongen Norrtullsligans könika. Den kom ut som bok, under namnet Norrtullsligan, några månader senare.

Självfallet var det provocerande att som ung kvinna skriva om självförsörjande kvinnor som tog sig friheter som ärofyllda kvinnor inte skulle göra. Mycket riktigt dyker det upp insändare i tidningar som kritiserade Wägner. Hon utmålades som symbol för kvinnolitteratur präglad av vanvett. En insändare manade till skydd för "våra söner" som drabbas av de omoraliska unga kvinnor som tar sig för att umgås, med sexuella inslag, med män före äktenskapet. Det visade sig att bakom den insändaren stod en före detta fästman...

Själv bodde Elin Wägner inte på Norrtullsgatan, men väl på Upplandsgatan 54 - 4 trappor över gården. Ganska nära Odenplan.

Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan.

Lättsamt, men med udd
När Harry Martinson i sitt inträdestal i Svenska Akademien talade om Elin Wägner så antydde han ganska nedsättande att hennes tidiga böcker var av flickboksnatur. Möjligen kan man hävda detta utifrån den fjäderlätta stilen och den jargong som ligans medlemmar har, men Martinson tycks ha gått förbi att romanen alls inte är politisk oskuldsfull.

Sålunda kan man ta del av hur Pegg, när hon köar i kylan för att betala sin skatt, funderar på att vägra betala så länge kvinnor saknar rösträtt (Elin Wägner skulle några år senare, som ganska ensam röst i Sverige, försvara de engelska sufragetternas skattevägran på grund av samma orsak.)

Eva berättar andfådd hur hon träffat en gammal studiekamrat som hon gick på handelsinstitutet tillsammans med:

Vi var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4 600 i månaden i fast lön och jag har 1000, är inte det eget?

Och Pegg går Drottninggatan fram en kväll och antastas sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan och konstaterade att den sjunde som antastade henne var chefen. Så visst är redan Elin Wägners första roman fylld med politiska ställningstaganden, klädd i wägnersk ungdomlig språkdräkt.

Filmades med "lyckligt slut"

Boken är en av Elin Wägners mest omtalade och tillhör skaran som åter utgivits på senare tid. Personligen tycker jag att hon skrivit bättre böcker, men det säger mer om de övriga böckerna än om Norrtullsligan.

Boken blev film 1923, det vill säga 15 år efter utgivningen, vilket visar hur illa det fortfarande var ställt för underbetalda kontorsflickor. Manus skrevs av Hjalmar Bergman och han valde att ändra slutet: flickorna blev lyckligt gifta med män. I Elin Wägners roman monterades däremot de traditionellt romantiska klichéerna ner, ofta med en humoristisk effektiv klackspark. Sålunda kunde Baby konstatera att "de verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan", snarare än att just blivit av med sin notarie. Och den enda av Norrtullsligans medlemmar som gifter sig drabbas av en man som visserligen är redig, men "obehaglig som att tappa kjolen".

Jag nämnde att språket i boken är rappt - dialogerna ger mig ibland en känsla av att det kunnat vara Slas som skrivit dem... Vilket gör att boken med fördel kan läsas högt, vilket även för med sig att den mångfald av bisatser som Elin Wägner vid några tillfällen spränger in blir lättare att bena ut.

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug

Bilden är från stumfilmen som utkom 1923, huvudrollen spelas av Tora Teje, som var stor aktris på Dramaten.

1 kommentar:

Mikaela Holm provoka@telia.com sa...

Boel Hackman recenserar så här i sin bok om Elin:

"Berättaren talar intimt, personligt och vardagligt till läsaren. Språket är rakt och rappt, och den ofta vitsiga dialogen har behållit en viss fräschör. (-) Det finns släktskap mellan de kvinnliga bohemerna på Norrtullsgatan med bohemerna i August Strindbergs Röda rummet. Båda romanerna kritiserar sin samtida borgerlighet..."