Tusen år i Småland

Det tog många år innan jag öppnade Tusen år i Småland (1939). Dels kändes namnet ointressant, dels hade jag läst i biografier att det var en "hembygdsbok". Och i litteraturhistoriska handböcker omnämns sällan boken.

När jag väl öppnade den första gången var jag drygt 40 år. Det blev inte många sidor. Jag hade inte ro. Det var först när jag var gammal nog att ha sett en skog både växa upp och avverkas som jag hade fått ro nog att fastna.

Hembygdsbok är det förvisso, men det är också en allmängiltig berättelse om historiens gång, om hur människor förändras när miljön förändras, när skogarna skövlas och vägar byggs så att avstånden krymper.

Det är berättelsen om hur modernitet och snabb utveckling i alla tider leder till att grannar kan leva i olika tidsåldrar.

Medan en del radikaler gick in i bronsåldern, torde flertalet smålänningar ha levat kvar i flintaåldern utan att ana något om brons förr än bronsåldern var på dekadans. Och när järnåldern kom med vassare vapen och fattigdom och sjunkande kultur var det säkert många patetiska smålänningar som försökte hålla sig kvar i sina städade bronsåldersvanor och internationella illusioner....

Att Småland utgör scenen är naturligt, Elin Wägner hade ju sina rötter där, hade levt goda delar av ungdomsåren i småländska prästgårdar, hos morfar prästen och morbror prästen. Hon väver på ett naturligt sätt in berättelser ur sitt eget liv.

Småland hade hon skrivit om tidigare, bland annat i den stora genombrottsromanen Åsa Hanna (1918). Småland var också scenen för böcker som Den namnlösa (1922), Svalorna flyga högt (1929) och Vändkorset (1935).

Så när bokförlaget Wahlström & Widstrand börjat ge ut en serie hembygdsböcker/landskapsböcker var det naturligt att Smålandsboken fick skrivas av Elin Wägner.

Nu fick hon skäl att både studera Smålands - eller rättare sagt sitt eget Smålands, det vill säga Kronobergs läns - historia, geografi, myter och människor. Det är detta avgränsade område som kallades Sankte Pers Småland för att det var så fattigt och magert att det näppeligen kunnat vara Guds skapelse...

Sättet att berätta är förvisso seriöst, men ändå fjäderlätt, kryddat med skrönor som inte inte ens skulle sitta fel i en Piraten-bok. Som t ex när Elin Wägner berättar hur det kunde se ut i prästgårdarna i Småland:

Prästerna hade hårda skolor att gå igenom innan de blev färdiga för sitt ämbete. När de hade studierna bakom sig, vilket betytt bistra vedermödor, måste de mycket ofta underkasta sig att konservera företrädarens hus genom att gifta sig med änkan eller en dotter och ta hand om hela den faderlösa familjen. Hävderna berättar om prästfruar som varit gifta med tre präster i rad i samma pastorat, en ganska fruktansvärd lott för båda parter.

Elin Wägner berättar vidare i samma Piraten-anda om hur prästänkorna kunde klösa sina döttrar i ansiktet för att de ville ha den nye unga prästen för sig själva - så att döttrarna "inte skulle kunna gå ner och visa sig för spekulanten till ämbetet".

Tusen år i Småland är också en skriande röst för naturen. Wilhelm Moberg jämförde boken med Rachel Carsons Tyst Vår, när han skrev i en artikel i Expressen i samband med att en andra upplaga kom ut 1968. "Det väsentligaste som sades i Tyst Vår hade sagts redan 25 år tidigare av en svensk kollega till Rachel Carson: Elin Wägner. Hon hade redan för 25 år sedan den ohyggliga framtidsvisionen av ett dött landskap med tysta vårar utan fågelsång, majkvällar utan taltrast, bofink och gök i skogarna...".

Men mest av allt är nog boken ändå en hyllning till de kvinnor som slitit och släpat, och som historien glömt av. Elin Wägner ville, som hon sedan skulle fullfölja i Väckarklocka, visa för kvinnor att de har en historisk grund att stå på, innan männen skrev sin historia utifrån sitt perspektiv, med kvinnor som obefintliga, obetydliga eller ytliga. Trots att Värendskvinnorna hade stort inflytande och skaffat sig lika arvsrätt till skillnad från övriga landet, där syster ärvde hälften av vad brodern ärvde. Och trots att kvinnorna, under ledning av mytens Blenda, lurade de anfallande danskarna i döden när männen var på på krigståg...

Det har hävdats att boken skulle präglas av utvecklingsfientlig hembygdsromantik och bakåtsträvande. Detta är i grunden en grov misstolkning. Det finns i Elin Wägners texter inte något generellt motstånd mot nya idéer, ny teknik eller modernisering - men det krav hon ställer är att utvecklingen skall främja den lilla människan i vardagen utan att det kränker naturen. Hon skriver:

När naturens rytm ansågs för långsam, måste landet sätta upp sin fart, även om alla regler för hur lång tid en bonde behöver för att ändra vanor, säd behöver för att växa upp, virke för att torka och sjöar för att grunda upp, måste ställas på huvudet.

Här stod sekunden mot evigheten, hjärntrusten mot den mångtusenåriga erfarenheten, reservdelen mot kroppen. Och sekunden, hjärnan, kuggen segrade. Resultatet var på sitt sätt och på kort sikt storartat. Kraftbesparing och produktionsökning över hela linjen... Det är så lätt att bli imponerad.

Men Elin Wägner varnar redan nu för rationaliseringar, övergödning och den produktion som slår över i rovdrift av naturens resurser. Utvecklingen måste anpassas till naturen, den måste vara varsam, förhålla sig till den verkliga verkligheten.

Elin Wägner skrev, och levde under årtionden, efter innehållet i det uttryck som många år senare blev miljörörelsens slagord: tänka globalt, handla lokalt. Samtidigt som hon engagerade sig i globala frågor, spred Mahatma Ghandis budskap och tog kamp krigets offer tog hon sitt lokala ansvar genom att, för ett fristående lokalt parti, sitta i kommunfullmäktige och bilda Bergs hembygdsförening.

Recensionerna av boken var, när den kom ut, ganska svala. I en recension (Gabriel Jönsson 1939) klagas på att den inte duger som reseguide för turister. Ett år senare påpekas i en annan (Andreas Lindholm) att Tusen år i Småland som en "hybrid av hembygdsforskning, skönlitteratur och sociologi", vilket nog bidragit till "att denna märkliga bok blivit påfallande föga uppmärksammad".

Förmodligen ett helt relevant konstaterande.

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug