5 nov. 2006

Kväkarnas pacifism och antipatriarkaliska världsbild passade Elin Wägner

Elin Wägner hade god insyn i den svenska kristenheten, hennes morfar var präst i Svenska Kyrkan, en patriarkalisk organisation där kvinnor inte hade samma rätt som män. Kyrkan och militären var delar på samma träd. Och både det kyrkliga och och det krigiska hade satt kvinnan som en andra rangens medborgare. Hon drog sig inte för att angripa kyrkan. I Väckarklocka (1941) skrev hon:

På den tiden då kvinnorna huvudsakligen läste biblisk historia, undgick det inte en enda av dem att få höra att kvinnornas första historiska insats var att ha förverkat paradiset. Varenda barn lärde sig utantill det bud där Gud själv antagessätta kvinnan näst före oxen och åsna och övrig lös egendom som män inte fick stjäla av varandra. I den kristna epoken följde denna formulering med, och till yttermera visso fick kvinnan höra att hennes ställning till mannen var densamma som mannens till Gud. Eftersom det redan var långt från mannen till Gud, borde det ha varit betydligt längre för kvinnan...

Självfallet passade inte Svenska Kyrkans auktoritära och ojämlika organisation alls Elin Wägner, hon fann så småningom sin religiösa hemvist hos Kväkarna - en sorts anarkistiskt lagd religiös rörelse utan både präster och dogmer, som demonstrerade sin syn på jämlikhet genom att män och kvinnor hade samma rätt och tilltala alla med ordet du. Kväkarna (The Society of Friends, Vännernas samfund) bildades 1650 och grunden för deras tro är att "något av Gud" finns i varje människa. Kväkare erkänner varken katolska kyrkans auktoritetstro eller protestanternas tro på bibelns auktoritet.
Redan på 1700-talet vägrade kväkarna att "hålla slavar", till stor förtret för den vita omgivningen - än värre var att man i kväkarstaten Pennsylvania redan på 1600-talet ansåg att indianerna hade samma människovärde som de vita. Efter kriget fick kväkarna Nobels fredspris för sina sociala insatser.

Så här skrev Elin Wägner 1936, samma år som Kväkarna i en skrivelse till regeringen anhöll att få bilda eget samfund:

Jag har otaliga gånger skrivit och talat om att kväkarna anser att Gud bor i varje människa. Jag fick också för länge sedan den plötsliga ingivelsen att i så fall bor han också i mig...". (Elin Wägner i ett brev till Emilia Fogelklou, en av Fogelstadkvinnorna, som sedan länge varit Kväkare och på en konferens i Stavanger 1921 yttrat: "Stackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer....)

I samma anda hade en känd kväkare, teologen Robert Barclay, redan på 1600-talet konstaterat: "Bibeln är ett budskap om källan, inte källan själv").

Redan i den ovan nämnda skrivelsen till regeringen 1936 skrev man provocerande om sin egen författning: "Till skillnad från alla andra kyrkors och frikyrkors författningar är vår inte patriarkalisk utan demokratisk."

Självfallet passade kväkarnas provocerande ideologi, för det är väl närmast det man får kalla deras religiösa uppfattning, Elin Wägner som hand i handske.

I Harry Martinsons - för övrigt ganska magsura - inträdestal till Svenska Akademin, där han ersatte Elin Wägner på stol nr 15, sa han:

Det berättas att Elin Wägner en gång brast i gråt inför själva den meningsfulla tystnaden vid ett kväkarmöte. Det fanns i salen ingen som sade någonting emedan alla visste vad som behövdes. Efteråt bekände hon att den stunden var den största religiösa upplevelse hon haft under hela sitt liv. Där människor vill det rätta av sig själva behövdes inga ord. Det är den lugna linjens, den lugna andhämtningens evangelium.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Spännande!!! Tack för en trevlig och inspirerande blogg om Elin!!
Annelie

Anonym sa...

Att jag har ett religiöst behov och att jag ibland predikar vet jag.
Men att jag är "Kväkare" kom överaskande.
Vid ett tillfälle på en fest, steg jag upp och ritade med händerna en storcirkel och sade: "Detta är Jorden och vårt Globala medvetande!"
Därefter ritade jag en liten cirkel och sade: "Detta är den lilla bilden av Jorden; vårt samhälle och vårt samarbete med varandra och med Naturen. Dagen därpå gick jag tillbaka och frågade: "Var det OK att jag predikade igår kväll?" Svaret var: "Ingen fara."
Sen kom frågan: "Det är julafton i övermorgon, "vill du vara tomte hos oss då?"
Jesus som till slut blev JULTOMTE.