Den odödliga gärningen

Skillnaden mellan vuxet folk och dem som är små är inte så avgörande. Den består mest i det att de stora har blivit så förbehållsamma. De håller sina munnar så slutna när de går på gatan i den klara marssolens sken...

Så inledes novellsamlingen Den odödliga gärningen kom ut 1928. Låt oss säga att inom dessa pärmar finns en samling noveller varav de flesta är att se som bagateller, trots det som nog skall föreställa knorrar på slutet. Den här novellsamlingen omnämns ibland inte ens i biografierna, t ex Boel Hackmans.

Den som grävt i andra stora författarens verksamling vet att det läsaren uppfattar som bagateller förekommer hos dem alla. Förhoppningsvis gav boken Elin Wägner en och annan krona. Kanske lite tröst i så fall under en omtumlande tid.

Elin Wägner hade nämligen flyttat in - tillsammans med sin trotjänare Linnéa Johansson och sin brorson Vanni - i Lilla Björka, det hus i i Berg som hon köpt sedan hon fått De Nios stora pris. Hon hade flyttat dit i februari 1927, med halva manuskriptet till De fem pärlorna i sin koffert. Hon hade just genomgått en känslomässigt svår relation med Sigfrid Siwerts.

I Den odödliga gärningen finns för första gången novellen Drottningen, vilken Elin Wägner sedermera plockade in i sin novellsamling Spinnerskan (1948). Novellen handlar om en blivande drottning som just står inför sin kröning. Föga imponerad av att vara utsedd till drottning redan i sin moders livmoder konstaterar hon att en av hennes främsta uppdrag egentligen är att avsluta dynastin och istället försöka bli folkvald president.

Novellen Karin på vinden inleds på ett sådant där wägnerskt sätt att man blir nyfiken:

I en gammal gård på landet bodde ett åldrande par, vårdat av dess äldsta dotter. De två sönerna var gifta och hade egna barn. En midsommar stämde de möte och kom med sina familjer på besök i föräldrahemmet. De skickade också efter den yngsta systern Eva om arbetade på kontor i Stockholm.

Hela midsommardagen hade de två bröderna med sina fruar ägnat sig åt att bildligen och bokstavligen med ena handen stödja ålderdomen , med den andra barnen. Det hade förstärt hos dem medvetandet om att just nu vara den bärande generationen. De befann sig på högsta punkten av livets halvcirkel, som likt en bro välver sig mellan födelse och död. Det var gott att vara där, det gav utsikt, det gav en känsla av makt.

Man hade så nyss varit barn, att man njöt av att vara stor och få sitta uppe...

Novellsamlingen är tyvärr inte odödlig.

Betyg: wwwww