1 jan. 2005

Från det jordiska museet

Elin Wägner är 25 år när hon gör sin sin litterära debut. Hon är redan etablerad som en av Sveriges första kvinnliga journalister, har skaffat sig ett rappt språk och i veckotidningen Idun skrivit noveller under signaturen The Laughing Water.

Berättelserna samlades, och blev också huvudinnehållet, i hennes debutbok Från det jordiska museet som kom ut 1907. Några av de 22 novellerna är hämtade från hennes tid i England, där hon en kort tid försökt försörja sig som frilans, eller som hon uttryckt det: "självständig telegramkorrespondent" med målet att sälja artiklar till tidningar i nordiska länder.

Boken återutgavs exakt hundra år senare i en faksimilutgåva med ett förord av Elsie Johansson och en avslutande kommentar av litteraturforskaren Boel Hackman. Genom detta tilltag så är det förstås lättare för en nutida läsare att sätta sig in i tiden och bättre förstå innehållet - även om det skulle hålla gott även utan dessa bonusar.


Elin Wägner beskriver provocerande, ironiskt, roligt, kränkt och bitsk sin omvärld, och då framför allt ur ett kvinnoperspektiv. Även om hon redan här vägrar falla i fällan att utmåla könskampen som svart och vit - det finns ju blinda hönor för både sprättar och unga, trista filosofie kandidater. Nästan alla noveller handlar om unga kvinnor, dock är det ont om gifta familjekvinnor även om moderslyckan skildras i Cecilias brev. Den kanske roligaste är Glädjeliket, där Elin Wägner berättar om några småländska kvinnor som beslutar sig för kärleksstrejk mot en nybliven änkling.

Redan här finns ett typiskt wägnerska sättet att skriva, men ibland ganska långa meningar, med många bisatser, en del som tillägg till den förra, och kryddat med någon ironisk släng.

Han hade de sista minuterna varit svagt medveten om närvaron av ett svartgrönt bylte på bänken bredvid honom, nu upptäckte han, att byltet var något slags kvinnlig varelse, begåvad med en mycket robust kroppshydda, möjligen också med själ, i varje fall med ett par farliga ögon i ett kopparbrunt och avskräckande ansikte.

Detta sätta att snabbt beskriva en person, i en enda mening, hade hon utvecklat under sin tid på Helsingborgs Posten  där hon gjort sin första tid som journalist och skribent - bland annat skrev hon korta kåserier där effektivt språk var en nödvändighet.

Boken är förvånande välskriven, och det jag uppfattar som det typiskt wägnerskt provocerande innehållet är en historielektion i novellform så god som någon. Ibland får jag vibbar av att Elin Wägner i sina tidiga år hade ett visst verbalt släktskap med Stig Claesson. Några av novellerna fungerar lysande som högläsning vid brasan, trots att de är hundra år gamla. Högläsaren kan ju faktiskt ta sig friheten att ömsint modernisera språket. Det behövs inte speciellt mycket modernisering, Elins språk är så rappt att det uppväger de eventuella svårigheter en läsare kan ha mer än 100 år efter det att det skrevs.

Som så ofta annars när jag läser Elin Wägners böcker så undrar jag ändå vad som skulle hända om man "nyöversätter" dem på ett försiktigt sätt - skulle de inte då kunna nå en ny läsekrets? Och vore inte det ett värde i sig? Kulturmöten bör ju också ske i en tidsaxel.


Betyg: WWWWW
/ Birger Schlaug

2 kommentarer:

Mikaela Holm provoka@telia.com sa...

Boel Hackman skriver om boken i sin biografi om Elin: "Under sin sista tid (i England) bodde Elin Wägner inackorderad i en gammal prästgård på landet. Kyrkohedern underhöll sällskapet med roliga historier som enligt Wägner själv gav en 'grotesk belysning på mänskliga löjligheter'.(-) Av kyrkohedern lärde hon sig ett sätt att se, och hur man kunde utvinna en poäng ur mycket uddlösa händelser.

Kyrkohederns bästa berättelser blev så, tillsammans med några av Elin Wägners egna, till debutbokens "snapshots". (-) Samlingens gemensdamma nämnare var satiriska och anekdotiska porträtt av människor och mänskliga beteenden... resultatet är snbba bilder levererade på träffande, levande och snärtig prosa".

Anonym sa...

Birger, intressanat och roligt att du på detta sätt uppmärksammar Elin Wägner. Jag tror att man kan lägga till att ganska många av Elins berättelser bottnar i hennes egna erfarnheter och egen bitterhet. Elin skrev ju, som du påpekar, mest i detta skede av sitt liv om unga flickor. Lite desillusionerade, men självstänida och med viss styrka, så var det nog också hon såg på sig själv.
Elisabeth