Fredagen den 7 januari 1949 dog Elin Wägner. En vecka senare begravdes hon och Dagens Nyheter berättade:
"Åtta svartklädda unga flickor bar den ljusa ekkistan, snickrad av en ek som vuxit i den bästa väninnans gård och med beslag smidda av bysmeden Signal fram till katafalken framför altarringen i den stora, nyklassicitiskt ljusa kyrka...
Det var kvinnornas och bygdens hyllning till den bortgångna; och inom den spröda lingonrisgirlanden på eklocket låg en enkel krans av julrosor och ett band i blågula svenska och rödvita polska färger - en gåva från polska flyktingar till fredskämpen.
Bredvid låg Svenska akademins stora lagerkrans, men den vackraste blomsterhyllningen nedlades nog ändå efter jordfästningsaktens slut, när sockenborna defilerade i lång, sorgmörk rad och till hälften begrov den i buketter, kransar, blommor - namnlösa och ordlösa hyllningar till kvinnan som kommit att uttrycka en hel kvinnogenerationens livsbesvikelse och sega framtidshopp och blivit symbol för en hel bygd: Elin Wägner.
Det var en kvinnohövding och på samma gång en vän som socknen och landskapet här hälsade för sista gången."
Här finns mer om Elins sista tid, och om vad som skrev i tidningarna med anledning av hennes död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar