3 jan. 2000

"Jag har gjort så gott jag har kunnat..."


Fredagen den 7 januari 1949 dog Elin Wägner. I Dagens Nyheter kunde man på första sidan läsa:


"Författarinnan och ledamoten av Svenska akademin Elin Wägner avled på fredagseftermiddagen efter en tids sjukdom. Hon tillbringade sin sista tid hos en vän och granne, fru Flory Gate, Rösås, Bergslund i Småland. Elin Wägners minne och gärning tecknas av Olle Holmberg inuti tidningen."


Olle Holmberg inleder sin nekrolog med följande:

Budskapet om Elin Wägners plötsliga och oväntade bortgång hör till de mörka nyheterna. Män och kvinnor kommer att sörja henne. Hon kommer att vara saknad på landet och i staden. De som har känt henne kommer att minnas hennes goda och envisa blick, och de som endast läste henne kommer att vara ledsna över att inte få läsa mer av henne.

Nja, så oväntat och plötsligt kan man inte säga att Elin Wägner dog. Redan under våren 1948 hade man hemma i Berg konstaterat att Elin Wägner inte syntes till så mycket på vägarna, det hade blivit allt mer sällan med långpromenader trots att våren varit "underbart vacker".

Och vad mer: Elin Wägner hade låtit hugga ner några träd som börjat skymma utsikten från hennes fönster för att kunna följa vårens gång från insidan av Lilla Björka.


Men det var inte bara hemma i Berg som man anade att något var fel. Hennes vänner förstod att något var på tok när hon inte kom till sin vän Emilia Fogelklous 70-årsdag i juli. Till och med hennes bokförlag anade att något inte stod rätt till - trots behov av intäkter från en ny bok berättade hon för Tor Bonnier att hon inte orkade samla ihop material till den novellsamling som förlaget så gärna ville ge ut.

Nu kom den ändå ut, efter det att förlaget hjälpt henne att under sommaren samla ihop redan tryckta noveller, vilka tillsammans med en omskrivning av en tidigare radiopjäs, blev en novellsamling med kvinnotema. Boken fick namnet Spinnerskan, efter den omskrivna novellen.

Samtidigt arbetade Elin så gott hon kunde med en biografi över Fredrika Bremer. Hon skulle inte hinna fullfölja projektet, men det utkast som finns vittnar om att också denna biografi - precis som biografin över Selma Lagerlöf - skulle blivit ett mästerverk.


Sommaren 1948 blev inte bättre av att Elin tog emot många och långa besök på Lilla Björka. Linnéa Johansson, hennes ungdomsvän och allt-i-allo, orkade inte med den allt större bördan och flyttade, efter överenskommelse med Elin, till egen lägenhet i Växjö. Elin konstaterade i ett brev att "det i dagarna är 40 år sedan vi satte bo tillsammans, så det är ju rätt besynnerligt att se fram mot en upplösning, men allt har sin tid".

Kanske var Linnéa också svartsjuk av att Elin Wägner ägnade så mycket tid och kraft åt samtal och samverkan med sin jordbrukskunniga väninna Flory Gate, hos vilken hon börjat tillbringa allt mer tid i takt med att hälsan började svikta.


Under en resa till Stockholm i september blev Elin Wägner akut sjuk - magsmärtor och illamående förhindrade henne att utföra de planerade uppdragen. Och hon konstaterade lite bistert att den livränta som hon betalat för, och som skulle falla ut då hon fyllt 72 år, nog skulle "bli en rejäl förtjänst för försäkringsbolaget".

I oktober tvingades hon lägga in sig på Växjö lasarett. Väl medveten om situationen skriver hon till Barbro Alving: "Jag kanske kommer ut härifrån i genomsedd och i förbättrad upplaga. Någon ändring blir det väl i alla fall".

Betoningen av ordet kanske var väl motiverat, vilket hon själv mer än väl förstod, för hon avsade sig en rad inplanerade uppdrag som talare. Men än mer, menar Barbo
Alving senare i en in-memorian-artikel i DN, beskriver citatet så bra Elin Wägner. Hon skriver:

"Det lilla brevcitatet har kommit med här för tonfallet och minen. Alla som känner Elin Wägner kan höra och se dem: den litet otåligt kvicka turneringen, bilden vald av en yrkesförfattare, självraljeriet i det snabba leendet.

Det är kanske underligt för en vän att man denna dag tänker på Elin Wägner som hon var när hon log, eller det är inte underligt: tvärs genom den djupa aktning för diktarinnan och akademiledamoten som nu kommer henne till del vill vi se och hålla kvar vår Elin, henne som vi skulle ha till att hjälpa oss med allting inklusive att ge oss vår livsåskådning."

Såväl Flory Gate som Linnéa Johansson besökte ofta Elin under de veckor hon låg inne för undersökning på lasarettet. Man upptäckte en tumör i magen. Elin opererades på Serafimerlasarettet i Stockholm den 4 november. Vid operationen fann man att kräftan hade nått även mjälten.

Elin fick full vetskap om situationen - hon kallade sig lätt ironiskt för ett "söndersprängt kosmos" - och bad två av de män som betytt mest för henne att komma på besök så hon fick ta avsked. Det var John Landquist och Sigfrid Siwertz, det vill säga hennes f.d. man resp sin f.d. stora kärlek.

I slutet av november 1948 färdades Elin, tillsammans med sin kusin och förtrogna vän Lisa Ekedahl, "via skakig sjukvagn och ambulans" från Stockholmssjukhuset till Rösås i Småland, där Flory Gate prompt ville vårda henne i sitt hem den sista tiden. Till sin hjälp hade hon Lisa Ekedahl och så småningom också en sjuks
köterska från Dalarna som "tänkte mer på sin patient än på ledighet över helgerna".

I Isakssons-Lindérs biografi kan man läsa:


"Varje morgon bäddades Elin över från sovrummet till det stora arbetsrummet med den vida utsikten, som varit hennes andra hem under så många år. Hennes grammofon flyttades upp på övre våningen och så tändes brasor och spelades Schuberts Ofullbordade och Händels Messias.

Advent, Lucia, jul och nyår: huset lyste av levande ljus och doftade av blommor från vänner över hela landet. På en enda dag anlände sju hyacintkrukor. (-) Ada Nilsson ringde varje dag och lyckades häva Elins kräkningar med en medicin som hon provat ut mot illamående under havandeskap. Hon tålde nästan ingen mat..."


Hur illa det än var så ville Elin ändå arbeta vidare så gott hon kunde. Hon dikterade bland annat några sidor om Fredrika Bremer. Men hon blev allt svagare. Linnéa Johansson beskriver den sista dagen så här i ett brev till John Landquist:

"Det gick så fort och oväntat fast vi ju visste att hon inte kunde bli bra... Frun var så glad när vi var där, men sista dagen hon levde sa hon: jag tror jag ger upp nu, men sedan pratade hon om lite av varje och sov lite, så kom det en hjärtattack...så kom doktorn, han tog med handen på hennes hjärta, tittade på oss, då förstod vi...

Han skulle komma igen på kvällen, ny medicin kom med då var hon redan död, hon somnade, inte en suck, liten rörelsen på halsen men allt så tyst och stilla... jag hoppas att jag inte behöver leva så länge efter Frun..."

Men riktigt så ljust var det kanske ändå inte. Elin hade ångest, inte för att dö, utan inför den för henne så avgörande frågan: Hade hon varit mutlig eller omutlig? Kanske hade hon varit mutlig efter all kritik av Väckarklocka? Hade hon inte stått ut med att bli så impopulär av att skriva om det som hennes hjärta var fullt? Motståndet mot Väckarklocka borde inte hindrat henne från att fortsätta att förkunna... Kanske var det fel att skriva biografin över Selma Lagerlöf, att bli återupprättad istället för att fortsätta striden för en bättre värld - för fred på jorden och fred med jorden - in i det sista?

Men kanske fann Elin Wägner ändå till slut ro. Bara timmarna före sin död sa hon till sin vän Emilia Fogelklou: Jag har gjort så gott jag har kunnat.

Begravningen skedde en vecka senare. Dagens Nyheters förstasida dominerades av detta. Man skrev:

"Åtta svartklädda unga flickor bar den ljusa ekkistan, snickrad av en ek som vuxit i den bästa väninnans gård och med beslag smidda av bysmeden Signal, fram till katafalken framför altarringen i den stora, nyklassicistiskt ljusa kyrkan...

Det var kvinnornas och bygdens hyllning till den bortgångna; och inom den spröda lingonrisgirlanden på eklocket låg en enkel krans av julrosor och ett band i blågula svenska och rödvita polska färger - en gåva från polska flyktingar till fredskämpen.

Bredvid låg Svenska akademins stora lagerkrans, men den vackraste blomsterhyllningen nedlades nog ändå efter jordfästningsaktens slut, när sockenborna defilerade i lång, sorgmörk rad och till hälften begrov den i buketter, kransar, blommor - namnlösa och ordlösa hyllningar till kvinnan som kommit att uttrycka en hel kvinnogenerationens livsbesvikelse och sega framtidshopp och blivit symbol för en hel bygd: Elin Wägner.

Det var en kvinnohövding och på samma gång en vän som socknen och landskapet här hälsade för sista gången."

Den kista som Elin hade lagts i var snickrad av ek från Flory Gates gård. Den 13 januari - en kall men solig dag - bars kistan genom en äreport av granris ut från gården och vidare den dryga halvmilen till Bergs kyrka.

Sorgetåget gick genom flera byar, på gårdarna flaggades på halv stång. I enlighet med seden i bygden syntes inga människor till, den döda skulle vara fredad från nyfikna blickar. Istället var vägen
kantad av granar vars toppar brutits så att de pekade mot kyrkan.

När sorgetåget kommit till Lilla Björka - Elins hem - möttes det av Linnéa och hundratals begravningsgäster: biskopen, landshövdingen, släkt, vänner, grannar och bybor. Kistan
ställdes på verandan mot söder, vilket hade varit Elins älsklingsplats. Linnéa gjorde sin sista insats för Frun: hon serverade hemgjord buljong, bröd och pastejer. Ivar Harrie beskrev henne senare som "den sista trotjänarinnan i det stora formatet i svensk litteraturhistoria".

Under klockringning bars så småningom kistan "på starka män från socknen" den korta vägen från Lilla Björka till Bergs kyrka.


Märta Schlecker, som var med vid begravningen, berättar:
"I vapenhuset stod vi åtta flickor från Berg och Lädja och väntade på att få bära kistan fram till koret. Biskop Yngve Brilioth förrättade jordfästningen. Anders Östling la ner en krans från Svenska akademin och höll det första talet i en lång rad.

Till sist gick en grupp flickor från Polen, som räddats undan koncentrationsläger, fram och knäböjde vid kistan. De sjöng en katolsk hymn för en vän i ett främmande land. "Då trodde man sig förstå vad Elin Wägner levat för", skrev Ivar Harrie senare. Själv var jag så spänd, så jag minns det hela som en overklig teaterföreställning..."


Under sina sista dagar hade Elin Wägner fått uppleva h
ur hon med sin sista roman, Vinden vände bladen, återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Precis som hennes biografi över Selma Lagerlöf också fått.

Men det räckte ändå inte för Elin Wägner, som under sina sista år var djupt sorgsen, och kanske lite bitter, över hur hennes Väckarklocka hade blivit bemött. Något som också Barbro Alving tar upp i sin artikel Arvet:

"När Väckarklocka kom ut, den bok där vår främsta kvinnliga tänkare samlat hela sitt livs erfarenheter, redovisar sina forskningar, räcker kvinnorna sin visdom - vad händer? Blev boken signal till en stor självprövningens debatt, inte bara en diskussion för en kväll här och där? Tog man emot hjälpen, gick boken upp i upplagor, blev den läst?

Inte nog för att göra Elin Wägner glad, i varje fall. Nu är det försent på den punkten. Men det är tid att ta över arvet."


Barbo Alving ger oss också några minnesbilder som elegant visar Elins humor och självdistans, men också hennes blyghet bakom allt mod:

"När Åsa-Hanna skulle filmas var filmbolaget i beråd om man inte borde byta namn, till något snärtigare. Författarinnan höll på namnet och skrev till mig: "Om man ska höra på klangen i namn, så låter ju Elin Wägner heller inte så värst. Borde nog bytas mot något mer slående...".

Nå det slog som det var. Men man har för sig att kring namnet Elin Wägner som offentligt begrepp står så många besvärliga krav i klangen; kvinnorörelse, pacifism, fred med jorden, att de skymmer bort den roliga Elin Wägner...

Det finns rent av gott om folk som tror så tokigt om Elin Wägner för det att hon bara av patos också måste vara en patetisk person till vardags. Där vet bönderna i Bergs socken bättre, de som var med när hon fyllde 60 år och bjöd på kaffekask i soluppgången och stod på Lilla Björkas trappa och fnittrade mot sina fötter och tacktalade: "Många gånger har jag tagit mig vatten över huvudet - och aldrig hunnit bli riktigt torr emellan"...

Hon kunde röra vid en väns bekymmer med en ömhet så diskret att den läkte sår utan att man märkte det, och hon kunde bli så otålig på en - mot kvinnorna - dum film så hon blev komplett bångstyrig i biobänken.

Hon kunde vara så blyg eller försjunken att även vännerna teg, och så löste hon upp alltihop med att skicka en ströskrift om sina åthutade tankar, där hon på omslaget skrev sig "en häst skodd med hämskor". Hon var så mycket, men också söt....

Och hon var trött. Hur trött ibland kan väl ingen veta som inte, som hon för kvinnornas del, sänkt sitt lod sekler bakåt i tiden och varit sekler före i sin syn, och det har veterligen ingen annan. Och som strävat med att dra med sig en hoper lärjungar, av vilka ingen ung varit lika djärv som sextioåringen. Det är den beska sanning vi står med i dag...".

Elin Wägners önskan var att få vila vid sin mors sida. Därför fördes kistan till Lund, där den gravsattes på Norra kykogården. Vännen och kväkaren Emilia Fogelklou officierade där.

Och Elin Wägner är, om man får tro hennes egna prognoser, fullständigt lycklig.
Linnéa Johansson fick som hon ville, hon levde bara sex månader efter det att Frun lämnat livet.

Inga kommentarer: