"Sjön Smalen rispar en djup skåra i det småländska höglandets fårade gamla ansikte. Nära sydspetsen ligger en ö som till formen liknar en mångflikig blomma. De smala och djupa vikar, som skiljer blombladen åt, har använts till båthamnar ända sedan den första ekstocken brändes ut och sattes i sjön".
Så inleds Vinden vände bladen som kom ut 1947. Elin Wägner hade blivit 65 år och cancern hade satt sina spår när hon arbetade med detta väldiga verk på 500 sidor där vi får följa två släkter - en rik och en fattig, och hur deras liv flätas samman. Boken blev en succé. Vilket författaren hann få uppleva. Det måtte ha glatt henne, för det kan inte ha varit ett lätt arbete att färdigställa romanen.
"Jag önskar att jag aldrig kommit in i Svenska Akademin", skriver Elin Wägner i ett brev till sin väninna Emilia Fogelklou i början av 1945. Akademin tar för mycket tid. Även om det naturligtvis är ett erkännande att blivit invald, efter den kritik - och tystnad - hon dragit på sig genom den utmanande Väckarklocka som utkommit sex år tidigare.
Romanen är en lysande berättelse som spänner över drygt ett tusen år. Historien grundas på en verklig händelse som utspelats vid sekelskiftet. En banvakt dör när han är på väg att rapportera om hur såväl höga som låga inom järnvägsbolaget stjäl material som bland annat skall användas för banans underhåll och säkerhet. Banmannens familj är övertygade om att han mördats. De överlät allt sitt samlade material till Elin Wägner, som på nära håll får uppleva fler märkliga händelser som tycks vare en fortsättning på banvaktens död.
Romanen inleds, på liknande sätt som Väckarklocka, med en en tillbakablick till forntid, denna gång genom en legend om den trakt - Aneholm - där stora delar av berättelsen utspelar sig. Berättelsen rör sig från modergudinnans Anas forntid till andra världskriget. Vi får följa släkterna Värdig och Stiernborg, via Poltava och fångläger i Sibirien med religiös väckelse till tiden då järnvägen dras och Livia Värdigs far, banvakten Oscar Värdig, under märkliga förhållanden omkommer. De avslutande 120 sidorna handlar om en enda vecka, kring påsken 1939. Här vävs hennes tre teman - kvinnors rätt, fred och miljö - en sista gång samman. Väckarklockas budskap tar sig in i romanen. Nog kan man tolka in uppgivenhet, åtminstone var gäller politikens roll för dessa frågor.
Elin Wägner fullföljer sitt författarskap genom att låta två kvinnor ta kamp för kvinnors rätt - förutom att de var och en engagerar sig för fred resp miljö - den ena är stadens och bildningens kvinna (Roda) , den andra en landsbygdens och naturkraftens kvinna (Livia).
Elin Wägner har från vänsterhåll ofta kritiserats för att ha snöat in på kvinnokampen utan att förstå konflikterna mellan de olika samhällsklasserna. Hon ger oss ingenting för framtiden, ropar t ex vänsterikonen Beckenberger ut på DN:s kultursida sommaren 1979. Men så enkelt är det inte alls, i Vinden vände bladen värker ojämlikheten mellan rika och fattiga, mellan överklass och underklass lika väl som mellan män och kvinnor, mellan de som har moral och de som saknar den. Inga nya teman för författaren, hon tog upp dem redan i böcker som Helga Wisbeck och Åsa Hanna.
Man känner raseriet hos författaren här hon låter prästen på palmsöndagen omtolka berättelsen som leder fram till Jesus korsfästning: Jesus avskydde kommers och köpslående i templen, vilket hotade den lönsamma handeln med de tiotusentals djur som skulle offras. Det var därför Jesus måste röjas ur vägen, precis på samma sätt som banvakten Oscar Värdig hade måst röjas ur vägen. Elin Wägner står på kroppsarbetarens sida och låter i denna sin sista roman kravet på rättvisa väga nästan lika starkt som kravet på barmhärtighet - det sistnämnda hade ju tidigare varit hennes signum.
Jag uppfattar denna 500-sidiga roman som något av ett mästerstycke, till stora delar jämförbar med de stora ryska författarna. Återigen finns skäl att fundera över Elin Wägners frånvaro från listan över de stora svenska författarna. Kan det beror på något så simpelt som att hon var kvinna som skrev om kvinnor? Medan August Strindberg var man som skrev om män. Och Selma Lagerlöf var kvinna som skrev om... män.
I ett brev till sin väninna Emilia Fogelklou resonerar hon kring sin roman: "Människorna må förändras hur mycket som helst och med dem de lagar de stiftat liksom de medel de använder för att göra sig till jordens herrar. Men de kan aldrig ända de av begynnelsen givna villkoren för sitt uppehållstillstånd på jorden. De kan kringgå dem, men till slut måste de lyda dem. I annat fall löper uppehållstillståndet ut."
I 1954 års upplaga av boken ger Holger Ahlenius en noggrann analys över hur Elin Wägner använt det verklighetsstoff hon utgått från, vilket ger just den upplagan ett extra värde.
I Svensk Litteraturtidskrift 1948 , utgiven av Samfundet De Nio, beskriver Elin Wägner hur boken kom till. Hennes artikel finns här.
Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar