"Så länge det klibbar nöd och tårar vid kaffet och apelsinerna vi serverar ligger vi djupt under hög levnadsstandard."Så skriver Elin Wägner i Väckarklocka, som kom ut 1941. Boken avslutas med en diskussion om vad levnadsstandard är. Vad är ett gott liv i en anständig värld?
Elin Wägners svar är uppkäftigt, en haksmäll på alla de som drömde om att lägga under sig naturen, utnyttja människor för att få billiga varor och skynda på den materiella tillväxten utan hänsyn till jorden, skogarna och sjöarna.
Elin Wägner såg in i framtiden, hennes lista över vad som är välfärd är en förlaga av det som gröna politiker många decennier senare skulle göra till grundbultar i sina radikalaste partiprogram.
Detta är sista delen i en essä om Väckarklocka.
Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna alla värden i kronor. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.
Vad har reglerat levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen.
Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser.
Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter.
Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT... Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som skulle leda till billigt kött till folket, uppfattades som något nästan reaktionärt.
Elin Wägners kosmopolitiska världbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna välfärden. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda.
Vi hade alla serverat den härliga, billiga kalifornska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång.
Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockren.
Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem.
Naturen, människorna och djuren. Där finns de solidariteter som De gröna byggde sin ideologi på redan i det första partiprogrammet. Solidaritet med naturen, solidaritet med kommande generationer, solidaritet med utsatta i andra länder.
Men Elin Wägner blundar inte för att materiella önskemål också måste tillgodeses. Men de saker man köper skall vara"få, förstklassiga och hålla länge". Tävlingen om att konsumera mest kan bara leda till mental och ekologisk kollaps. Boendet är däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...".
Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.
Visst känns det ännu dagsaktuellt när hon avslutar listan med möjlighet att kunna studera under hela sitt liv. Det skulle inte begränsas till barn- och ungdomsår. Hennes erfarenheter av tiden på Fogelstad hade förstås förstärkt denna uppfattning. Även om hon nu, med stänk av sorg, kunde se brister också i den utbildningen.
Självfallet märker man, när man läser boken idag, att den har mer än 75 år på nacken. Och de första kapitlen kan tyckas tunga, och krävande. Men så småningom blir hon åter wägnersk, med beska kommentarer, lysande analyser och flytande språk. Gammal är boken. Men formuleringar, analyser, diagnoser, spådomar och straffpredikningar har snarare blivit mer aktuella än förr.
Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens paraister och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.
Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.
Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakerna stillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas.
Jag vet inte om det kan sägas bättre. Elin Wägner vävde samman fred, miljö och demokrati på ett sätt som ingen gjort före henne. Väckarklocka var väckarklockan för mig, utan den hade jag förmodligen aldrig blivit politiker.
Hur möttes då boken när den kom? Ja, Elin Wägner hade med åren blivit en välkänd och ärad författare. Välkänd som journalist hade hon varit. Provocerande, javisst, men inte på det sätt hon var i Väckarklocka där hon med skarpa formuleringar sammafattar vad hon kommit fram till. Boken blev bemött med hård kritik av de som iddes säga något offentligt, men framför allt bemött med tystnad.
De som delade hennes uppfattning vågade inte meddela världen detta. Det skulle utesluta dem från karriär, fina uppdrag och glans under kristallkronor var helst de fanns: hos politikerna, hos arbetarrörelsen, hos näringslivet och hos kulturens eget etablissemang.
Det dröjde flera år innan hon upprättades, då genom en lysande biografi över Selma Lagerlöf. Hon fick plats i Svenska Akademin. När hon 1949 avled ersattes hon där av Harry Martinson, som med ett magsurt inträdestal över Elin Wägner avslöjade sitt främlingskap och manliga rädsla för Elins tänkande. Det dröjde nästan tio år innan han skrev Aniara.
Elin Wägner gav ut cirka 30 böcker, skrev otaliga artiklar i tidningar, var en av stiftarna när svenska Rädda Barnen bildades. Kort före sin död fick hon uppleva hur hennes sista roman - Vinden vände bladen - blev en succé. Med rätta.
Hon är begravd på Norra kyrkogården i Lund och är enligt egen prognos fullständigt lycklig.
Till startsidan - klicka här!
Fler bokrecensioner hittar du här!
Till SCHLAUG.SE - klicka här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar