12 okt. 2009

I Elin Wägners fotspår

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd?

Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Nu har Johanna Wallin - barnbarnsbarn till Elin Wägners syster Ester, som förresten blev 103 år - skrivit en bok på samma tema. Men det handlar inte om Rhenlandet utan om Palestina. Boken heter Jag går aldrig ensam mer.

Elin Wägner är min stora insipirationskälla, skriver författaren i epilogen. Och Johanna berättar för mig:

Mormor, som jag kallade henne när jag var liten, hann tyvärr aldrig berätta för mig om sin berömda syster men jag började läsa om och av Elin redan under mitt första tonår. För mig var det en nåd att finna denna människa som jag betraktar som en tvillingsjäl.

Elins tankar påminde så mycket om mina egna och hon blev med åren min främsta förebild och inspirationskälla. Under högstadietiden skrev jag en uppsats om henne, på gymnasiet höll jag en lektion om hennes liv och verk för mina klasskamrater. Jag läste alla hennes böcker och allt jag kunde komma över som skrivit om henne.

När jag förtvivlar över tillståndet i världen och min egen maktlöshet, och det gör jag ofta, vänder jag mig till Elin som med sin kloka, uppfordrande blick säger mig: "Seså flicka lilla, ge inte upp!"


Elin har kort sagt ständigt funnits vid min sida och jag tror, hur förmätet det än må låta, att hon nu ler i sin himmel när min debutbok ges ut.

Efter att ha läst boken är jag ganska övertygad om det jag också, om man nu kan le från sin himmel.

Boken berör, men inte därför att det är en släkting till Elin Wägner som skrivit, utan för dess levande och smärtfyllda närvaro. Såväl när författaren rapporterar från Palestina som när hon berättar om jakten på sin far, som försvann när hon var fem år gammal, kvarlämnande en lapp på köksbordet där det stod: Jag är inte den jag utgett mig för att vara.

Min recension av boken finns här.

1 kommentar:

Anonym sa...

Så roligt att Johanna är så engagerad och funnit kraft i Elins mod och engagemang!
En annan Wägner