Europa liknade under de där julidagarna 1914 mest av allt en sjudande häxkittel, ur vilken rök och dunster stiger. Osynliga alkemister kastade ständigt nya ingredienser ner i brygden och pressen, det offentliga ordet, som övertog rollen av bulvan åt Överledaren, brassade på i ugnen. Så beskriver Elin Wägner, i Den kinesiska muren – Rosika Schwimmers kamp för rätten och hennes krig mot kriget (1917), det europeiska sammanbrott som kom att gå under namnet Första världskriget. En ohygglig fasa, där 60 miljoner människor formligen slaktades.
Elin Wägner vräker ut sin ilska över dumhet och prestige som leder fram till kriget. Hennes kritik av medierna sjuder av indignation. Och hon konstaterar harmset hur nationalismen, den inkrökta nationalismen, vinner gehör när Den andre målas ut som Den onde. Europa förvandlas till en häxkittel, en degel där det bubblade av fientliga ämnen. Hon skriver:
” När till sist det våldsamma rökomtöcknade upproret av fientliga ämnens strid lagt sig visade det sig, att den bubblande, flytande massan kondenserats i fasta kroppar. Alla de miljoner och åter miljoner hjärtan, som legat i degelns ångestbad hade klumpat ihop sig kring sitt nationalmedvetandes kärna. Europas känsloliv hade stelnat i förblivande formationer, omöjliga att sammanfoga till något helt.”
Den kinesiska muren är en försvarsskrift, en hyllning, till en kvinna som under denna tid fått löpa gatlopp i medierna och bland de härskande etablissemangen: Rosika Schwimmer (bilden ovan).
Med totalt mod går Elin Wägner och ett antal andra kvinnor till hennes försvar och de berättar en historia som numera är glömd. En historia som rymmer starka kvinnors envetna kamp för fred och demokrati, Henry Fords engagemang för medling och nedrustning, hopplösa möten med Förenta Staternas president Wilson och den nästan sanslösa fredskonferensen på Grand Hotell i Stockholm 1916, som saboterades av ammunitionsfabrikanters och Wall Streets öppna och dolda motstånd mot medling och nedrustning.
Men framförallt rymmer boken berättelsen om en judisk kvinnas enorma mod, starka engagemang och brinnande förmåga att väcka människor. Elin Wägner skriver:
Några få människor hade inte reagerat som mängden under denna (ångestbadens) process. De hade inte ingått som delar i de nya formationerna. De var fortfarande fria, de hade kvar sitt eget blodomlopp, som försåg deras egen hjärna med näring, de andades alltjämt med egna lungor.
Även detta fåtal kunde man dela upp: i de protesterande och de passiva, de ropande och de tigande, de ögonblickligen handlande och de förbidande.
Rosika Schwimmer kommer då att tillhöra en ännu mycket mindre kategori, en som kan räknas på fingrarna. Denna lilla grupp har under krigsåren farit mycket illa, och i ju vidare kretsar de varit kända, i dess vidare har de blivit smädade. Rosika Schwimmer hade förut världsrykte, nu har hon (tillsvidare) världsvanrykte.
Det var detta ”världsvanrykte” Elin Wägner och medförfattaren Anna Lenah Elgström. Frida Stéenhof och Naima Sahlbom ville vända. Kosta vad det kosta ville. Det var därför de, mitt under brinnande krig, tog initiativ till en försvarsskrift.
Rosika föddes, som familjen Schwimmers första barn, i Budapest år 1877. Som barn var hon ständigt utsatt för sjukdomar, med difteri och hjärtfel som värsta plågor. Hon fick gå i klosterskola, så judinna hon var. Men någon religiös person blev hon aldrig – hon hade svårt att hitta någon vis och gudomlig världsordning. Hon var en medelmåttig elev, berättas det. Hon fick privatlektioner i hemmet för att lära sig tyska och franska. Hon sökte till lärarinneseminariet, men föll igenom. Så det blev arbete på kontor, där hon, mest av en slump, blev aktiv i en nästan avsomnad intresseförening för kontorister. Hon lyckades få sådan fart på föreningen att den blev föregångare till hela den ungerska kvinnorörelsen.
Vi är nu vid sekelskiftet och Rosika Schwimmer närmar sig försiktigt och avvaktande den socialdemokratiska rörelsen, som var ganska obetydlig i Ungern vid denna tid. Hon blev inte medlem, nöjde sig med att arbeta för den, hon förklarade varför: ”Jag är motståndare till dogmen om klasshatet!”
Hennes besvikelse blev stor när hon märkte att den ungerska socialdemokratin med alla medel försökte tvinga kvinnorna att lägga ner sin kamp för rösträtt. Man ansåg att man hade nog med kamp för männens rösträtt… Denna kamp tog man genom stora folkmöten i städer och på landsbygd. Rosika Schwimmer följde männen i spåren och tvingade till sig ordet och uppmanade folkmassorna att inte glömma vad kvinnorna utförde för landet. Att utesluta kvinnor från rösträtten vore att frånsäga dem deras samhällsansvar.
Hennes uppträdande kallades av mötesarrangörerna för ”störande” och hon blev mer hatad än älskad och utsattes för mobbing av grövsta slag. Rosika Schwimmer väckte känslor – antingen älskade man henne, eller hatade henne.
Hon deltog i sin första internationella kvinnokongress 1904, när den Internationella rösträttsalliansen konstituerades. Hon var inbjuden dels som observatör från Ungern, dels som journalist för några Budapesttidningar. Hon kunde inte engelska, så grannarna vid journalistborden måste översätta för henne.
När alliansen 1906 sammanträdde för första gången (i Köpenhamn) var hon med som formell deltagare. Hon tog initiativ till grundandet av en internationell tidskrift och blev mycket snart välkänd för sin idérikedom och sina skarpa, och ofta humoristiska, inlägg. Hon växte till en oöverträffad talare och blev ständigt anlitad som sådan, inte minst talade hon över ämnen som barnaskydd och kvinnans rättigheter. Hon reste månadsvis kors och tvärs över Europa på föredragsturnéer – till Danmark, Tyskland, England, Finland, Holland, Italien, Norge, Ryssland, Sverige och Schweiz… Hon lärde sig det utomparlamentariska demokratiska hantverket.
Hennes närmande till socialdemokraterna fick sig ytterligare en törn 1907. Hennes besvikelse blev total när hon förstod att socialdemokraterna på sin stora internationella kongress i Stuttgart detta år inte kunde enas om att driva krav på en internationell antimilitärisk strejk i händelse av akut krigshot. Hon förstod alltmer att den partipolitiska vägen inte var något för henne, hon ville skapa opinion, sätta igång tankarna för nedrustning och kvinnors rättigheter, utan att ha munkavle och handklovar.
När den kvinnliga Världsalliansen samlades i London 1909 presenterades hon av dess president Carrie Chapman Catt som rösträttsrörelsens starkaste hopp. Elin Wägner var på plats, bland annat skrev hon för Dagens Nyheter. Men hon deltog också i de engelska suffragetternas demonstrationer och hon började känna alltmer frustration över att den svenska kvinnorörelsen var så avvisade mot sina engelska systrar. Denna frustration skulle leda till en konfrontation några år senare, där Wägner ställde sig helt på de mer hårdföra suffragetternas sida.
Två år senare, när man samlades i Stockholm, var Schwimmer en ledargestalt för den internationella rösträttsrörelsen. Allmänheten kunde höra henne både i Operasalongen och i Folkets hus, på Skansen, i Musikaliska Akademien och på Grand Hotel när hon lanserade begreppet ”vi internationella kvinnor”. Elin Wägner skrev för Idun och (osignerat) för Dagens Nyheter. Och Rosika Schwimmer, då 34 år, framtonar ofta i hennes artiklar från konferensen. Hon skriver bland annat:
Än skriver Rosika Schwimmer med svindlande fart på sina referat för Gud vet hur många ungerska tidningar, än anstränger hon sig att tyda en ledare i Social-Demokraten, än har hon obeskrivligt roligt åt sin egen bild i någon annan stockholmstidning. Hon är kvinnosakskvinna med en intensitet som skulle vara oroväckande om den inte genomsyrades av den oemotståndliga humor och älskvärda självironi över hennes egen iver i arbetet, som utgör hennes säregna charm.
Och på ett möte i Stockholms folkpark, utanför kongressprogrammet, talar hon: ”Vi kvinnor, som känner alla livets smärtor och missförhållanden lika starkt, ja kanske starkare än männen, vi ber, vi fordrar rösträtt i rättfärdighetens, humanitetens namn! Mödrar som säger nej till detta krav uppför sig som styvmödrar mot sina döttrar… Den rörelse vi internationella kvinnor företräder är tidens viktigaste politiska fråga…”
I oktober 1912 samlades medlemmar av Männens förbund för kvinnans politiska rösträtt (Mens League for Woman Suffrage) till kongress i London. Rosika Schwimmer tog sig dit, och blev inbjuden till det engelska parlamentet, som tidigare varit stängt för kvinnor. Hon blev uppmanad att hålla tal och gjorde det på en blandning av engelska, franska och tyska. Enligt utsagorna ”skördade hon livliga bifall!”
Efter denna kongress reste hon till bland annat Sverige, rykten om krig hade tagit fart, och hon blev alltmer involverad i fredsrörelsen. Hon arbetade för bildandet av ett europeiskt statsförbund för att förhindra militära utbrott. För denna sak arbetade hon även som representant för den internationella kvinnorösträttsalliansen på den stora fredskongressen som hölls i Haag 1913. Hon var ganska kontroversiell, och nöjde sig inte med vackert tal. Wilma Glücklich skriver i Den kinesiska muren:
Där förverkade hon de flesta deltagarnas sympati, då hon fordrade, att kongressen inte skulle befatta sig med teoretiska detaljfrågor, utan istället tänka ut vägar och medel, varigenom fredstanken kunde spridas bland folkens massa, så att de skulle kunna överbrygga den fasa som i första hand kommer att gå ut över dem själva: hon fordrade massornas upplysning. Man blev ond på henne, emedan hon anklagade pacifisterna för att icke uträtta tillräckligt, emedan hon framförde åsikten, att en fredsvän aldrig borde ge sin röst åt sådana folkrepresentanter, som beviljat en rustningsbudget, emedan hon uttalade att kvinnorna måste inrikta alla sina krafter på att uppnå politisk makt, så att militarismen såsom institution kan bekämpas.
När kriget brutit ut skriver Elin Wägner i boken:
Världskriget är för henne i dubbel mening en personlig katastrof... Tyngdpunkten i hennes liv, drivkraften i hennes arbete har hittills varit tron på möjligheten att forma världen efter vårt hjärtas önskan till en mindre hård och orättvis, men lyckligare värld. Orättvisor och lidanden, som frätte mänskligheten, var levande i hennes medvetande. Nu såg hon världen själv villigt sänka sig så djupt ned i lidandets hav att den under generationer inte skulle kunna återvinna ens ett mått av dräglighet…
Och i hennes hjärta – många känner igen erfarenheten - smög sig frestelsen att förtvivla om världen, om sanningen och det godas inneboende kraft i striden mot de onda makterna. Men – här upphör likheten med det stora flertalet – denna frestelse, denna oerhörda besvikelse inverkade inte på hennes handlingssätt annat än möjligen genom att egga henne att göra sitt yttersta.
Rosika Schwimmer var övertygad om att när nu rösträttsarbetet uppslukades av kriget i de krigförande länderna, skulle kampen för rösträtt i de neutrala länderna uppslukas av fredsarbete. Elin Wägner skriver:
I ensamma ögonblick, under sömnlösa nätter måste hon ha känt sig i förbindelse med alla dem som dömts till tystnad, dem som hon någon tid senare skrev till president Wilson om som de som förgås i hopplöshet.
Rosika Schwimmer tog sig till ”det hittills för henne fullständigt okända landet Amerika” utan andra planer än att, som språkrör för miljontals europeiska kvinnor överlämna ett förslag till medling, en vädjan till president Wilson att ta initiativ. Elin Wägner frågar sig om hon verkligen hade en samlad fredsvilja bakom sig. Och svarar själv:
Knappast. Det var inte massan som bar upp henne, det var hon som försökte sätta massan i rörelse. Nominellt hade hon emellertid instämmande av 18 kvinnoorganisationer från 13 länder – krigförande som neutrala – och från en del privatpersoner. Det har sagts att hon väl hårt pressade fram de fullmakter hon fick, och att det senare kom protester från rösträttsförbund, som menade att hon överskridit sin befogenhet att tala i deras namn. Om så var måste det i denna situation dock betraktas som ett mera sympatiskt fel att gå för långt än att gå för kort. Och man har mer tålamod med Rosika Schwimmers överilning än med de damer, som satt på neutrala sommarnöjen, och hindrade sina styrelser att bli beslutsmässiga…
Schwimmer skriver själv i brev – hon skrev hundratals brev till tidningar, organisationer och privatpersoner under sin resa ända fram till minuterna före det att den sista postlägenheten avgick - att hon känner sig som en slagen kämpe. I ett av breven skriver hon: ”Hur mörk världen ter sig för mig, kan jag inte förklara för er. Ni vet vilken ytterlig optimist jag varit i hela mitt liv, men min optimism har försvunnit, sedan detta fruktansvärda slaktande tagit sin början”.
Elin Wägner skriver: ”Hennes tro att kvinnorna skulle kunna humanisera världen, den tro, ’som gjort livet värt att leva’, som hon uttrycker det, har slagit om i bitterhet.”
Och visst känner Elin Wägner igen sig när Schwimmer i ett brev tecknar ner: ”Jag delar inte er tro på att kvinnorösträtten kommer att försenas genom kriget i Europa. Jag är fullkomligt övertygad om att efter kriget kommer kvinnorna att få rösträtt - men till vilken nytta, det är frågan”.
Bakom detta ligger ”oändligt mycket sårad kärlek” skriver Elin Wägner och fortsätter:
Men denna sårade, flyende, hopplösa kämpe jagad av bilderna från världskrigets skådeplatser blir en erövrare, så fort hon sätter foten på den nya kontinenten, på Amerikas jord. Hennes smärta är alltför stor för att den inte skulle tvinga henne att hoppas på nytt. Här ska hon finna gehör, medlidande, energi. Hit kan inte krigspsykosen ha sträckt sig, här ska man på avstånd klart se krigets vanvett och dess hot mot kulturen.
När hon stiger i land i Amerika är det som att inträda i en helt annan värld än den hon lämnat. För den, som har krigets verklighet inbränd på sina näthinnor, i sin hjärna, bär denna värld av arbetande, glada, oberörda människor, som lägger framtidsplaner alldeles som en framtid funnes, en prägel av overklighet, och fredsmissionären från Europa tycker sig avsluta sitt verkliga liv och träda in i ett konstgjort.
Rosika Schwimmer fullföljer, hur konstgjort livet än tycktes henne, sin mission. Den 18 september 1914 har hon fått tid för en träff med president Wilson. Hennes budskap är enkelt och tydligt: Hon vädjar till Förenta Staternas president och dess regering att de skall ta ledningen i en fredsaktion, att de skall åstadkomma medling i Europa. Hon presenterar sitt förslag om hur det skall gå till: En neutral konferens i Norge, som skall erbjuda medling, dagligen och stundligen, så att de krigförande kan komma ur den katastrofala rävsax de försatt sig i.
Wilson förklarar att han skall fundera på saken, seriöst. Men något löfte ges inte. Och eftersom Rosika Schwimmer inte hade möjlighet att titta upp till presidenten, för att påminna honom om idén, drar hon ut på en turné omfattande 20 stater där hon talar dag efter dag, för ständigt nya åhörare, ofta flera gånger om dagen, i skolor, på arbetsplatser, i klubbar, vid luncher och på stora offentliga möten. Allt för att påverka människor och medier så att de skall påminna sin president. Hon deltar förstås också i de amerikanska rösträttskvinnornas kampanjer. Hon brinner naturligtvis för den kvinnliga rösträtten men hon ser dessa möten som ett hinder för fler framträdanden för fredens sak. ”Varje dag som går utan att något göres för att få stopp på detta slaktande gör mig alltmer sjuk och förtvivlad”, skriver hon till en vän. Elin Wägner analyserar:
Det är en jättelik uppgift hon griper sig an. Hur liten rymd behärskar inte en människans röst, hur fort dör den inte bort. Orden må vara än så bevekande, manande, harmsna, bilderna de frammanar än så hjärtslitande, intrycken förblir ändå inte hos människor som inte har någon daglig påle i köttet som påminner dem. Det är som att gå från rum till rum, från hus till hus, med en fackla, mörkret äter upp mina spår, hur klart min låga än lyser.
Det är utan tvekan så att Rosika Schwimmer var en glödande talare, hon fyllde väldiga salar där hon talade. Men till ett högt pris. Elin Wägner, som själv kände sig djupt obekväm i en talarstol, skriver:
Som skådespel betraktat, hur oändligt mycket mer givande är det inte att se en människosjäl som darrar av sin egen smärta, som skapar bilden av en verklig, pågående tragedi, än att se ett skådespel illusoriskt återge något fingerat lidande. I hennes bästa ögonblick var hennes ord purpurfärgade som sår och svarta som jorden. Hon drog liksom bort förhänget mellan åhörarna och krigets verklighet. Hon visade det i all dess oblyga nakenhet utan förskönande förklädnad. Söndertrasade kroppar med släpande inälvor, blodlukten, blodtörsten, fasan inför tvånget att döda och dö, skövlade hem, misshandlade åldringar och barn, våldtagna kvinnor, de vansinniga, de invalida, de av könssjukdomar förgiftade, alla dessa krigets välbekanta offer ställde hon fram till att åskådas.
Hon skrädde inte orden, vare sig det gällde att måla nuet sådant det gestaltar sig eller framtiden sådan den väntar Europa… Och här vid framtidsperspektivets svarta tunnelhål vänder hon och tar åhörarna i armen: Du kan göra något!
Väl hemkommen till Europa, utan att ha fått något svar från president Wilson, talar Rosika Schwimmer bland annat i Grand Hotels stora spegelsal i Stockholm. Det är den 21 april 1915. Temat är Kvinnorna och kriget. Elin Wägner igen:
De åhörare Rosika Schwimmer hade samlat omkring sig denna kväll var inte i behov av någon omvändelse. De kvinnor hon talade till var själva besjälade av samma ideal som hon själv, om än inte med samma engagemang och arbetsförmåga.
Redan vid denna tidpunkt hade kriget skördat miljoner liv och Schwimmer, nu med gråa slingor i håret och den humoristiska tonen som bortblåst, låter åhörarna få veta: ”Vår lycka har begravts med de 6 miljoner män som stupat, med de ideal som förintats, de grymheter vi aldrig kan glömma. Men vi skall dock leva vidare för att arbeta vidare… ”
En av åhörarna berättar: ”Hon förmådde väcka till liv en skamsen känsla av vårt dagliga livs meningslöshet, där vi egoistiskt sysslar med vårt eget som om ingenting hänt, medan runt omkring oss människor förgås under namnlösa kval. De krav på samhällssolidaritet som från Rosika Schwimmers läppar talade till våra samveten, blev för några av oss så överväldigande stora gentemot morgondagens planerade omsorger, att vi beslöt oss för att låta meningen följas av omedelbar handling.”
Handling blev bland annat att skaffa biljett och åka ut i det krigförande Europa, till ett fredsmöte…
I juni 1915 skulle den kvinnliga rösträttsinternationalen träffas i Berlin, var det tänkt. Men så kom kriget emellan. Rosika Schwimmer, och hennes medsystrar, tillät det emellertid inte att vara ett hinder. Istället bjöd man in ”kvinnor från krigförande och neutrala länder” till Haag. Och Rosika Schwimmer, som fungerade som press- och opinionsansvarig, åkte runt i Europa, uppmanade, utmanade och bjöd in. Miljonernas protest planerades.
Under själva mötet följde Elin Wägner den överallt varande Schwimmer. Hon var ”revolten mot kriget förkroppsligad… Hon var kvinnornas protest, kvinnornas, som utan att tillfrågas om saken måste sända sina män och söner att slaktas… Hon hade ett slags förtvivlad tro på att kvinnorna skulle kunna uträtta ett under om de ville”.
På Rosika Schwimmers förslag utsåg man kvinnodelegationer från olika länder som fick i uppdrag att till respektive regeringschefer, och Amerikas president, personligen framföra mötets krav. Rosika Schwimmer: ”Vi vill sända de törnekrönta kvinnorna till de krönta huvudena…” Och det skulle ske ansikte mot ansikte, med personliga uttryck. Inte via diplomater, inte via diplomatiska uttryck.
Det gick inte så bra. Höga herrar, ibland till och med krönta, tog emot de kvinnliga delegationerna. Men inga löften gavs om fred, inget intresse visades för medling. Innan man talade om fred, menade de höga herrarna ganska unisont, måste ett krigiskt övertag vinnas av endera parten. Och folket måste vinnas, men nog ville folket ha krig…
Någon reaktion från president Wilsons sida hördes inte av. Någon medling ledd av Förenta Staterna blev inte av. Så i augusti 1915 åker Rosika Schwimmer än en gång över till Amerika. Och hon mötte en annan verklighet än förra gången. Hon upplevde hur president Wilson utsattes för ”oerhörd press av ammunitionsfabrikanterna som vill dra in Förenta Staterna i kriget”. Tanken att samarbeta med andra regeringar för att inkalla en officiell medlingskonferens hamnade under detta tryck i bakvatten. Och kanske, hette det i den amerikanska pressen, var det Amerikas sak att sätta Tyskland på plats med kriget som medel.
Det uppenbarande sig emellertid en annan lösning för Rosika Schwimmer. Hon hade fått kontakt med Henry Ford, och när hans hustru skänkte 10 000 dollar för att finansiera en demonstration av amerikanska mödrar till förmån för en neutral medlingskonferens tändes hoppet. Henry Ford blev mer än involverad. Rosika Schwimmer lyckades vinna honom genom att inte, som alla andra, bara begära pengar av honom - utan handling! Han berättade: ”Hon var den enda av dem alla, som begärde en handling av mig, inte bara pengar.”
Visst uppmanade hon Ford att också finansiera en medlingskonferens, men hon uppmanade honom också att själv resa till Europa och konkret arbeta med väldiga fredsdemonstrationer och se till att medlingskonferensen verkligen kom igång, med de bästa av de bästa som hjälpare. Elin Wägner skriver:
Han är kanske något av en fantasimänniska, uppgiften tilltalar honom, Rosika Schwimmer ger honom ett oinskränkt förtroende. Han slår till.” Fjorton dagar senare är han på väg till Europa. Han har fått med sig 160 ”framstående amerikaner representerande alla samhällslager: affärsmän, arbetare, konstnärer, präster och sociala arbetare, som alla gick ombord på Oscar II för att resa till Europa som fredspilgrimståg.
Under resan skriver Henry Ford en resolution som han vädjar att alla de medföljande skall skriva på: ”Vi måste komma med rena händer till Europa… Kunde något vara mer absurt och inkonsekvent än att vi begärde av Europa att upphöra med kapprustande, medan vi själva antingen passivt eller aktivt understödde upprustningar i vårt eget land?”
Idén till detta utspel, som alltså gick ett steg längre än till medling, kan mycket väl ha varit Rosika Schwimmers, hon ville få fram vilka av de medresande som hade ”rena händer”. Samtidigt bjöd, enligt Elin Wägner, ”den amerikanska pressen på allt vad lögn och löje den kunde”. Henry Ford blev dessutom utsatt för starka personliga påtryckningar för att avstå från allt detta, särskilt dumheterna med nedrustning. Det skakade en hel del på den ark som nu var på väg till Europa. Elin Wägner skriver:
Om det inte hade varit så uselt väder med hög sjö, och om inte lasten bestått av äpplen utan någon tyngre materia, så att båten gått stadigare, då kanske det hela utvecklats på ett annat sätt. Då hade människorna varit mindre sjuka, arga och irriterade, då hade det kanske lyckats att hålla uppe både modet och endräkten, då hade det varit möjligare att verkligen utföra organisationsarbetet och att komma till samförstånd. Till på köpet, så var nog de illasinnade pigga som mörtar medan de välsinnade var sjuka, ty sådant är livet.
Det som upprörde var alltså främst den resolution som Ford undertecknat och som var en protest mot Förenta Staternas ökade rustningsanslag. Elin Wägner suckar bedrövad:
Man kan enas om att resa till Europa och stifta fred och att skicka telegram till kejsare, kungar och presidenter i Europa om att ´vi kommer för att hjälpa till att avlyfta Edra bördor´. Men man kan inte enas om att ens eget land bör gå i spetsen med gott exempel i fredlig politik. Fenomenet är inte bara amerikanskt, det är allmänmänskligt. Vore det inte så kanske vi inte haft krig i Europa.
Hur tog man då emot Rosika Schwimmers initiativ i Europa? Hur tog man emot Henry Ford? De krigförande ledarna tog indignerat avstånd, de neutrala förhöll sig passiva. ”Journalisternas trägna arbete hade burit frukt”, skriver Elin Wägner och fortsätter:
Man manar i pressen upp en skandal, som telegraferades runt världen. Man hävdade att alltihop vara ett tyskt företag. Hur så? Jo, Rosika Schwimmer, har erkänt, att Ford inte skulle ha kommit på den här idén själv. Och Rosika Schwimmer är tysk (!), alltså är företaget tyskt. Det är misstänkt, voilà!
Så när fartyget anländer till Europa möts det inte med jubel och spontan hänförelse. Utan av åtskillig kritik. Det officiella Norge tog avstånd, Nobelinstitutionen tog avstånd och, vilket chockade Rosika Schwimmer och Elin Wägner mest: de skandinaviska representanterna för Internationella kvinnokommittén för varaktig fred, tog avstånd. Ford backade under trycket från att själv ta huvudansvaret – kanske sårad av den kritik och misstro som mött honom i egenskap av våldsamt rik företagare. Backandet skedde i takt med att Ford blev allt mer förkyld och eländig och fick alltmer kritiska besök till sjuksängen. Han var lik en döende, berättade Rosika Schwimmer. Han gav henne fullmakt att gå in som sin ställföreträdare. Men situationen blev alltmer prekär, det var ju Ford som var det namn som skulle bära idén.
Elin Wägner, som talade med Rosika Schwimmer, berättar att hon gav intryck av att anse ”att alla onda makter släppts lös mot Fordexpeditionen”, och att den hade Wall Street som mäktig och verksam fiende. Hon var dessutom övertygad om att ”expeditionen hyste spioner och förrädare”. Schwimmer berättar om attentat mot Ford, om försök att få honom förklarad som sinnesrubbad. Hon menade att hans flykt från projektet berodde på att han bokstavligen blivit hypnotiserad och därmed inte kunnat ta egna beslut. Elin Wägner skriver:
Denna förklaring visar om inte annat styrkan i hennes tro på Ford. Då det längre fram blev klart, att Ford hade svikit henne, hade hon samma förklaring. Då hade denna enda kloka man blivit vansinnig, sade hon.
Själv arbetade Rosika Schwimmer trots allt vidare med projektet, tillsammans med såväl stödjande som bångstyriga trupper. Frida Stéenhoff skriver i boken att Neutrala Konferensen för Oavbruten Medling var byggd på en klok idé och de ädlaste avsikter. "Men det hela misslyckades efter att ha blivit till ett drama så spännande, osannolikt upprörande – stundom hemskt, stundom farsartat – att den för medlemmarna står kvar som deras livs underligaste månader”.
Scenen för dramat var Grand Hotel i Stockholm, men intrigspelet bakom kulisserna pågick i två världsdelar. Om detta kan man läsa i slutkapitlet i Den kinesiska muren. Det hela slutade i fiasko.
”Ännu in i det omöjliga vägrade Rosika Schwimmer att släppa hoppet om att kunna få något inflytande på Fordkonferensen” skriver Elin Wägner. Men den togs över av andra, genom manipulationer, ränkspel och maktspel bakom kulisserna. Hon fick aldrig träffa Ford igen, fick aldrig möjlighet att tala med honom ansikte mot ansikte, trots att hon gav sig över till Amerika ytterligare en gång. En vecka vistades hon i Detroit under fåfänga ansträngningar att få träffa honom. Men det var omöjligt att komma igenom muren av sekreterare. Elin Wägner berättar:
Vad nu motivet kan ha varit, Ford nekade att träffa henne, som han en gång hyst blint förtroende till… Till slut publicerade hon i en Detroittidning ett öppet brev till Ford, där hon bad om ett sammanträffande. Då det inte följde något svar, måste hon lämna Detroit och fara hela långa vägen tillbaka. Jag avstår försiktigtvis från kommentarer.
I sin arbetsbok beskrev hon sin stora hjälte som ett ”nervvrak”, en eldsjäl som övergetts av sina egna och krossats av förtal.
Väl tillbakakommen till Europa hamnade Rosika Schwimmer i Stockholm, för att sedan ta sig till Budapest i syfte att göra ett kort besök hos sina gamla föräldrar. De ungerska myndigheterna öppnade portarna och lät henne komma in. Elin Wägner skriver i avslutningen av Den kinesiska muren:
Men sedan hon var inkommen, smällde dörren igen om henne, och hon har sedan, trots många försök, inte fått tillåtelse att lämna landet. I snart ett år har hon nu gått som ett lejon i buren där nere, dömd till overksamhet.
Så är hennes historia - ehuru historien om ett nederlag, som alla tongivande, förnäma och kloka täckt med löje och nedlåtande förakt - dock i sig ärofull. Hon övervann inte ödet, men det övervann inte heller henne. En dag, när detta blodskede är avslutat, och skam och tystnad betäcker vår världsdel inför insikten av vad som skett, då skall några få tveklöst kunna svara ja på frågan: gjorde jag varje dag mitt yttersta för att förebygga kriget och sedan påskynda en rättfärdig fred?
En av dem skall vara den, vars historia vi sökt skildra i denna bok.
Genom själva överdådet i strävan och storleken i hopp och felräkning kommer hon att tillhöra skaran man kallat judiska drömmare. Därför passar också ganska bra in på hennes öde ett ord ur den gamla bibliska historien: ”Se drömmaren kommer där, låt oss slå honom ihjäl!"
Den kinesiska muren – Rosika Schwimmers kamp för rätten och hennes krig mot kriget.
Författare: Elin Wägner, Anna Lenah Elgström, Frida Stéenhof, Naima Sahlbom samt medverkan av Wilma Glücklich m.fl.
Dahlberg & Co,1917
Rosika Schwimmer upprättades till viss del, precis som Elin Wägner förespådde. Hon blev under en kort tid diplomat när Ungern efter kriget blev ett eget land, efter att ha varit en del i dubbelmonarkin Österrike-Ungern. I samband med att den röda diktatur, som följt på den korta demokratiska tiden, ersattes av en vit terror blev det livsfarligt för Schwimmer. Elin Wägner lyckades, under ett besök i Budapest, smuggla ut henne ur den terroriserade huvudstaden. När situationen för judar blev alltför farlig flydde Schwimmer till USA , bosatte sig i Chicago men stämplades i USA som socialist på grund av sin pacifistiska hållning - hon fick aldrig bli amerikansk medborgare och levde statslös när hon nominerades till Nobels Fredspris 1947. Något pris delades inte ut det året. Hon dog 1948.
Elin Wägner, skulle 20 år senare själv drömma när Andra världskriget stod för dörren. Tillsammans med ett antal andra kvinnor tog hon initiativ till det hon hoppades skulle förhindra att Europa än en gång lades i ruiner: Kvinnornas vapenlösa uppror. Tanken grundades på förhoppningen att om miljon efter miljon av Europas kvinnor skrev på ett upprop, där de förband sig att inte sätta på sig gasmasker och inte gå ner i skyddsrummen, skulle männen aldrig ha mage att föra ett krig till det vanvett som de gjorde förra gången.
I Wägners arbetsböcker glimtar det ibland till att hon saknar Rosika Schwimmers förmåga att fängsla en publik genom det talade ordet. Från hösten 1935 kan man läsa: ”Men jag undrar om mitt föredrag gjorde intryck på någon tillnärmelsevis så som Rosikas gjorde intryck…”
I sin bok Släkten Jerneploogs framgång (1916) binder Elin Wägner som författare ihop kvinnornas kamp för demokrati med kampen för nedrustning. Den radikala, ensamstående handlaren Ingar Gunnarsson är det lilla samhällets svar på Rosika Schwimmer.
Samma år som boken kom ut sa Elin Wägner upp sig från Idun, där hon arbetat i flera år som tongivande journalist. Ett av skälen var vantrivsel med de fosterländska herrarna i redaktionen, deras ovilja att förstå vikten av nedrustning.
Elin Wägners erfarenheter från händelserna kring Rosika Schwimmer och kvinnornas "oförmåga" att stoppa kriget, och vad värre, de många kvinnornas ovilja att förhindra det av nationalistiska skäl, rensade bort hennes mer romantiska föreställningar. Hon skrev: Kvinnornas tåg in i samhället är mindre ett korståg än en folkvandring mot nya betesmarker.
