Elins debut... i Folkskolans Barntidning

I nummer 5 1896 av Folkskolans Barntidning gjorde Elin Wägner, 13 år, sin offentliga debut... Under namnet Tora Borgahjort blev hon prisbelönt med en uppsats som hon gett namnet Min dröm.

Hon bodde under denna tid tillsammans med sin far Sven och styvmor Augusta i Nyköping. De hade flyttat dit från Lund när Elin var tre år. Tiden i Nyköping var ganska glädjelös, rent av skräckblandad, för Elin.

Ån var en central plats för ungarna i stan, inte minst där den flöt fram utefter den gamla slottsruinen. Där kunde Elins fantasi gå på upptäcktsfärd bland riddare, borgfröknar, dunkla gravvalv och det öde som drabbade kung Valdemar Birgersson.

När Folkskolans Barntidning inbjöd till uppsatstävling så var det självklart för Elin att vara på språng. Hennes uppsats blev prisbelönt. Här är den:

Det var i förra veckan en kväll. Jag hade just slutat min läxa i Svenska historien om slaget vid Brunkeberg. Jag tänkte på, hur roligt det skulle vara att riktigt i verkligheten få se, hur det såg ut på Sten Stures tid.

Bäst som jag satt, kom John Blund och vidrörde mig med sitt spö. Då stod plötsligt Nisse-tidningstomte bredvid mig. Tomten nickade så vänligt och sade:

– Jag vet nog, hvad du önskar se, följ bara med mig.

Jag gav mig ej tid att fundera på, hur tomten kunde veta mina tankar, utan skyndade att pälsa på mig. Jag hann ej knäppa kappan, förrän jag, ett tu tre, i sällskap med Nisse befann mig i dörren till en borgsal. Jag såg mig om med stora ögon, ty något liknande hade jag aldrig sett.

Salen var rymlig. Pelare uppburo taket, väggarna vore ej beklädda med tapeter, i stället voro konstväfnader där upphängda.

Tomten och jag voro ej de enda, som funnos i rummet. Längst bort vid ett bord, belastat med pergamentsrullar, satt en ståtlig qvinna med en liten gosse framför sig.

- Hvilka äro dessa båda? Frågade jag min ledsagare.
- Det är härskarinnan på denna borg, fru Karin, och hennes lille som Håkan, sade tomten.

Pliten stod uppmärksam och hörde på sin moder, som för honom just nu började läsa följande:

För länge sedan bodde djupt inne i skogen i en usel koja en from kvinna med sin unge somn Erik. Han arbetade från morgon till qväll för att skaffa bröd åt sig och sin moder. Men han hade aldrig varit så flitig som den sommar, han nyss fyllt 16 år. När modern bad honom spara sig, sade han leende:

– Med mig är det ingen fara!
– Allt mer sträfvade han då för att nå sitt mål att skaffa modern en bättre ställning. Slutligen hade han samlat nog för att kunna köpa ett torp åt sin moder.

Med sina mödosamt förvärfvade penningar gick han till kungens gård för tt se sig omkring. När han kom fram, såg han, att där härskade stor oro.

- Hvad står på? Frågade han en gammal man.
- Ack, svarade denne, vår unge konung har undre en jakt blifvit tillfångatagen av sin svåger, den lömske hertig Valdemar. Hertigen har skickat sändebud till drottningen och låtit fråga, om hon för kungens utlämnande vill skicka en stor lösensumma. Och han ej får den, har han hotat att döda konungen och härja hans rike. Drottningen äger ej ens hälften av den summa, som fordras. Hon har därför låtit utgå ett påbud, att alla undersåtar skola lämna så mycket penningar, de kunna.

När Erik hörde dessa ord, klack det till i honom. Skulle han? Skulle han offra sin egendom för sin kung? Älskade han sin mor mer än fosterlandet? Medan han tvehågsen vandrade fram på vägen, som ledde till slottet, kom han att tänka på, hvilketdera hans mor skulle vilja, att han gjorde. Då tvekade Erik ej längre utan lämnade sina penningar som bidrag till lösensumman för konungen.

Nu var det förbi med hans dröm att kunna hjälpa sin mor, men han kände sig ändå nöjd och glad till sinnes…

Fru Karin höll upp med att läsa. Då utropade lille Håkan:
– Moder, jag vill också ge vår kung allt, havd jag har, han kan till och med få Karo, om han vill!

Då log hans moder och sade:

– När du blir stor, min gosse, skall du säkert kunna erbjuda ditt fädernesland ännu bättre gåfvor än din älsklingshund…

Vid dessa ord vaknade jag och befann mig åter i min egen kammare,och Nisse, ja, han hade sprungit sin väg.

Tora Borgahjort, 13 år. (Prisbelönt uppsats till Folkskolans Barntidning nr 5 1896)
TILL STARTSIDAN.