Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont när knoppar brister ingick i hennes diktsamling För trädets skull, som kom 1935. Men dikten hade presenterats tre år tidigare i en festskrift (Bergsluft) som kom ut till Elin Wägners 50-årsdag. Dikten handlar om växandet och modet att släppa gamla föreställningar och bana nya vägar. Ingen dikt kan vara mer lämplig att tillskriva Elin Wägner. Var det någon som hade modet att gå före, att vara stigfinnare, så var det just hon.Sista halvan av 30-talet, när Elin Wägner fyllt sina 50 år, träffades de två författarna ganska regelbundet i samband med årliga sommarkonferenser som hölls på Viggyholmsskolan i Stockholm, där Karin Boye var anställd som lärare. De två träffades också i Samfundet De Nio där de hade i uppgift att samtala om litteratur och föreslå pristagare. Förmodligen hade de mycket att tala om, de kan ju båda betraktas som civilisationskritiker, om man med civilisation menar det samhälle som växte fram under dessa år.
Båda var för övrigt intresserade av den grekiska antiken, Elin Wägner sökte sig bland annat till Kreta i jakten på historiebeskrivning där också kvinnor ingick.
Karin Boye besökte även Elin Wägners hem, Lilla Björka, i Småland vid åtminstone ett tillfälle. Barbro Alving skrev vid något tillfälle att hon för sitt inre öga kunde se de två giganterna nere i Småland, samtalande om världen och dess brister.
De två hade stött på varandra redan i mitten på 1920-talet. Det skedde hemma hos Ada Nilsson, på söder i Stockholm, i samband med de ”litterära salonger” som hölls där. Albert Engström och Hasse Z var några av dem som kunde ses på dessa salonger. Ada Nilsson ansvarig utgivare för den radikala tidskriften Tidevarvet, där Elin Wägner var redaktör (1924-1928). Även Karin Boye blev redaktör i slutet av 20-talet, då för Clartés socialistisk tidskrift.
I sin lilla skrift Förenade i kampen för en ny värld (Elin Wägner-sällskapets skriftserie nr 18) skriver Gunilla Domellöf:
Båda författarna tillhörde således det radikala lägret. Första världskriget hade slutligt krossat tron på eviga, absoluta och oföränderliga värden och ideal. Den tidigare kulturens grundläggande värderingar var därmed inte längre giltiga men något ny kultur hade ännu inte byggts upp. Kulturkampen fördes mellan kulturkonservativa krafter, som försvarade den rådande ordningen, och radikal krafter, som efter uppgörelsen med den gamla ordningen kände sig ställda inför kravet att skapa en ny ordning.
Såväl Elin Wägner som Karin Boye tog på sig del av detta ansvar, de var djupt engagerade i kampen för en ny, bättre samhällsordning - med en ny människosyn där samma måttstock borde gälla för män och kvinnor.
I Ord & Bild 1936:8 gör Karin Boye en översikt över de böcker Elin Wägner dittills gett ut. Hon kritiserar det mottagande Elin Wägners romaner fått - vanligen av män, jfr gärna Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademin, där han å det tarvligaste reducerar henne på ett sätt som levt kvar i Akademin ända till idag. Karin Boye sätter in Wägners författarskap i en större kontext: Elin Wägners författande utgör mer än romanskrivande, det är att se i ett internationellt feministiskt sammanhang.
Karin Boye betonade vikten av att Elin Wägner tydligt visat att rösträttskampen inte alls handlat om ”en hop avkönade fruntimmers strävan att bli lika karlarna” – nej, den kvinnokamp Elin Wägner ägnat sig åt var istället en kamp för livet och kärleken, ett sätt att mäta livets värden på andra sätt än männen gjort. Inte minst när det gäller krig och fred.
Karin Boye menar att Elin Wägner tillhör profeterna, men inte prästerna
Elin Wägner tillhör Vägens folk och icke Ställets, profeternas och icke prästerna. Samma oemotståndliga drift, vilken i de tidigare böckerna tvingar henne att framför släktets naturvuxna och traditionsmättade sammanhang välja ett annat, där enskilda, som ryckt sig loss, smälter samman i en ny släktskap, inte blodets, men andens – samma utvaldhet tvingar henne också nu ut ur formernas, traditionernas och institutionernas sammanhang in i ett annat, där inga lösenord, inga namn, inga mänskliga stadgar längre gäller.
Det är inte prästerna som tar den moraliska ledningen i Elin Wägners böcker, det är lekmän, påpekar Karin Boye i sin genomgång. När Elin blir kväkare beror det minst lika mycket på att dessa inte har vare sig präster eller formaliserade gudstjänster som på deras pacifism. Karin Boye sammanfattar bra ”att i Elin Wägners religiositet finns inget för alltid fastslaget”, ”det finns ingen form som kan göra anspråk på att vara sista ordet från den evigt levande och evigt varande anden”. Boye menar att det är denna ande som är den egentliga huvudpersonen i Elin Wägners böcker.
När jag nu läser Karin Boyes artikel i Ord och Bild frapperas jag över med vilken kärleksfull respekt hon skriver om sin äldre kollega – utan att för den skulle verka privat eller ens personlig i sitt tilltal.
Hon beskriver Elin Wägner som den som bär sin idé djupt in i sina romaner.
Att betrakta dem enbart som porträtt- och miljöstudier blir grundligt missvisande (-) De ger inte ett avsnitt ur verkligheten, inte en ”skildring”, utan en verklighet, beskuren, koncentrerad och sammanställd alltefter sin väsentlighet i förhållande till en bestämd helhetsidé. På enstaka svaga punkter i Elin Wägners produktion kan denna dramatiska gruppering av stoffet ta överhand på bekostnad av det psykologiska underlaget. Där hon är på höjd med sig själv, framträder idéstommen tydligt men organiskt genom en väv av öden, som i sin psykologiska fyllighet verkar helt övertygande.
Om Silverforsen skriver Karin Boye:
Silverforsen är på ett ironiskt vemodigt sätt genomträngd av vetskapen om hur omöjligt det är för våld och tvång att någonsin skaffa sig tillträde till livets väsentligheter.
Denna är denna visshet, skriver Boye, som har fört Elin Wägner till hennes absoluta pacifism, uttryckt inte bar i hennes diktning, utan också i en mer dagspolitiskt betonad verksamhet i föredrag och artiklar, de senare framförallt koncentrerad till tidskriften Tidevarvet.
Lika lite som den vulgära karikatyren av rösträttskvinnan i stärkkrage och pincenez någonsin passade in på Elin Wägner, lika lite träffas hon av den vanliga föreställningen om ”tidevarvspacifism” som ett slags extatiskt längtan efter martyrskapet, bortanför allt vad förnuft och överläggning heter.
Då hon förklarar, att den väg av hot, fruktan och vedergällning, som vår civilisation tagit, leder i fördärvet, och att rustningarna är en bedräglig säkerhet, både på nära håll och på lång sikt, så stöder hon sig på torra fakta undersökta av henne själv och kalla fakta hämtade från sakkunnigas arbeten.
Men i en värld som förefaller rulla mot avgrunden med automatisk säkerhet (-) skulle en strävan efter så radikal nyorientering, inte och yttre, kännas utan allt hopp, om man inte bakom alla besvikelsens bitterhet – och Elin Wägner kan vara bitter ända till skenbar cynism – gömde en okuvlig tro på ett livets och nyfödelsens under.
Naturligtvis hade Elin Wägner uppfattningar om Karin Boyes böcker. I minnesboken, som kom ut efter Karin Boyes död, beskriver hon, under rubriken Ett dunkelt hopp, bland annat en brevväxling de hade om de bakomliggande känslor ur vilka Boyes dikt om de två dödsdömda anarkisterna Sacco och Vanzetti växt. Karin Boye verkar lätt generad över detta, och skriver att hon inte tänkt så särskilt på verkligheten när hon formulerat sig. Det måste du ha gjort, envisas Elin Wägner, för hur kan det annars komma sig att jag läst din dikt om och om igen den natten då de två fördes till elektriska stolen.
Precis som i Elin Wägners egen Väckarklocka är Boyes Kallocain, som kom ut året före Väckarklocka, en uppgörelse med samhällets utveckling. Det är berättelsen om en civilisation med vidriga förtecken; byggd på krig och våld, på kontroll och förintelse. Det är en skildring av framtiden. Men när Elin skriver sitt kapitel till minnesboken är hon själv bitter över kvinnornas svek (de var inte ett dugg bättre än männen att förhindra krig) och Versaillefredens oundvikliga följd: ett nytt krig, där motståndarna var poler på samma utvecklingsväg; militarism, skövling av natur och den enes dominans över den andre. Bitterheten och sorgen gör att hon förkastar idén om att
De två författarna ställer egentligen samma fråga i sina resp böcker, Väckarklocka resp Kallocain: Hur ska vi kunna bygga en värld byggd på humanism och respekt för varje individ? De båda protesterar vilt mot idén om världen som ett maskineri och utgår istället från att världen är en levande, växande organism. Kanske saknade Karin Boye den starka förhoppning om förändring som Elin Wägner, trots allt, ger uttryck för i det avslutande kapitlet i Väckarklocka:
En dag skall människan åter höra världen andas igen. Det blir när världen återtagit den rytm och det arbetssätt som hör levande väsen till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar