Här skriver Birger Schlaug om Elin Wägner - författaren, filosofen och samhällsdebattören som var långt före sin tid, och vars världsbild är mer aktuell än någonsin. Här kan också bokas föreläsningar.
Kvinnornas strid om Elin - på DN-Kultur 1979
Året var 1979. Det var trettio år sedan Elin Wägner lämnade jordelivet. Hennes bok Väckarklocka hade kommit ut i ny upplaga. Detta uppmärksammades i Dagens Nyheter där Maria Bergom-Larsson fick plats med en artikel om boken på kultursidan. Hade Elin Wägners uppfattning fått styra den politiska utvecklingen, så hade vi sluppit de flesta av dagens gigantiska problem, skrev Maria Bergom-Larson och fortsatte:
Allt det som den senaste tiden blivit viktiga inslag i kvinnorörelsens diskussion, fredskampen, kampen mot förgiftningen av jorden, reproduktionens villkor, återupprättandet av en egen kvinnokultur och kvinnohistoria, allt detta finns redan i Väckarklocka, formulerat med ett enkelt, underfundigt och mycket personligt tonfall.
Maria Bergom-Larsson konstaterade att till och med den då aktuella energidebatten – det var full fart på debatten om kärnkraft med anledning av folkomröstningen - kunde hämta näring från Väckarklocka. Det Elin beskrev som det goda samhället var just det samhälle som i denna debatt kallades för B-samhället. Ett decentraliserat samhälle som byggde på mänsklig och överblickbar teknik samt på förnybara energikällor och varsamhet med jordens resurser. Vilket är något helt annat än vad Maria Bergom-Larsson ser i det patriarkala samhälle som vuxit fram. Hon skriver: ”Vi har fått livsmedelsfabriker, textilfabriker, vårdfabriker, skolfabriker, ålderdomsfabriker. Stordrift i människovård.”
Mot den här utvecklingen ville Elin Wägner sätta återupprättandet av de små enheterna, vilket Bergom-Larsson uppfattar som en bättre utvecklingsväg, baserad på kvinnliga erfarenheter.
Självfallet får Maria Bergom-Larsson mothugg. Och det kommer från vänster. Barbro Backberger går till våldsamt angrepp. Maria Bergom-Larsson anklagas för ”antiintellektualism”. Backberger ironiserar grovt över det hon menar är Wägners ”livmodersmystik” och förlöjligar tanken på decentralisering genom att ironisera över decentraliserade hamnar – och betonar gång på gång: Hur kan en förnuftig, klok, vetenskapligt skolad kulturpersonlighet som Bergom-Larsson, med sitt välförtjänt goda rykte, hylla den eländiga Wägner som inte ens var socialist. ”Bristen på klassanalys ger förfärande resultat i Elin Wägners bok Väckarklocka”, skriver hon och hävdar att Wägner är ”totalt politiskt oanvändbar i nuläget”, inte minst beroende på hennes värn av småskalighet och närhet – och som, Backberger menar, konservativa syn på hemmet.
Maria Bergom-Larsson får möjlighet till en lång replik. Hon beskriver hur Elin Wägner inte alls har en konservativ syn hemmet, som platsen för all vård och omsorg, men däremot varnar för att dessa verksamheter, i folkhemmets namn, riskerar att centraliseras till stordrift och vårdfabriker, där viktiga mänskliga kvaliteter skulle förloras.
Elin Wägner var, påpekar Bergom-Larsson, pläderade starkt för lokalt förvaltad ”offentlighet” där ”utbudet av tjänster finns inom ramen för ett socialt liv”. Den offentliga sektorn måste decentraliseras och övertas av de människor som behöver dess tjänster, det var Elin Wägners tanke om att ”ta tillvara de positiva värden som finns i de hem där kvinnor tidigare haft sin huvudsysselsättning” skall tolkas. Bort med den anonyma stordriften av vård således. ”Detta är möjligen inte ett renlärigt socialistiskt förslag”, skriver Bergom-Larsson retoriskt med udden riktad mot Backberger, ”Lenin menade att kvinnornas frigörelse först kunde komma då det reproduktiva arbetet hade industrialiserats.”
Elin Wägner idealiserade således inte alls kärnfamiljen, vilket en del vänsterfolk tycks tro. Tvärtom ville hon slå hål på ”kvinnans isolering och bundenhet” och ”vidga hemmets bas och bryta dess isolering”, skriver Bergom-Larsson. Och fortsätter:
Kvinnorna står fortfarande i stort sett utanför samhället. Där vi får komma in har vi fått det på männens och kapitalets premisser och ofta tvingats göra våld på oss själva. I det läget måste vi fråga oss vilka attityder, värden och erfarenheter framväxta ur kvinnors arbete i den oavlönade produktionen som samhället går miste om då det utestänger kvinnorna från så gott som allt inflytande.
I denna debatt kastar sig även Ebba Witt-Brattström in. Hon menar att båda kontrahenterna utnyttjar Elin för sina syften, ”vilket kan tas till intäkt för hur pass viktig och ideologiskt tung Väckarklocka är!” Hon anklagar Bergom-Larsson för att provocera genom att propagerar för en förenklad världsbild ”där alla män är onda och alla kvinnor onda”. (Jag tolkar inte Bergom-Larsson riktigt på det sättet, utan snarare att hon angriper de patriarkala strukturerna.)
Ebba Witt-Brattström påpekar att det matriarkat som Elin Wägner hänvisar till i Väckarklocka, och som hon menar kan ha funnits före patriarkatets tidevarv, på inte sätt av Elin beskrivs som det enbart goda samhället, för där förtrycktes ju faktiskt männen. Witt-Brattström skriver: ”Hon (Elin) pläderar snarare för att vi i dag – då mänskligheten har erfarenhet av både kvinno- och mansvälde, tes och antites, skall börja närma oss syntesen: det jämlika, klasslösa samhället.”
Hon fortsätter:
Genom att kvinnorörelsen idag för fram den historiska förståelsen och pekar på den kunskap vi kvinnor har kan ett maximalt antal kvinnor identifiera sig och känna övertygelse om att det är rätt att kämpa för de kvinnliga livsvärdena. Kvinnor kan och bör kräva ett bättre samhälle utifrån det faktum att de är kvinnor, dvs. utifrån en historiskt grundad förvissning om att vårt samhälle i grunden måste förändras så att det utgår från människans behov. För vilka känner idag dessa behov bättre än kvinnorna, som av tradition vårdat små barn, sjuka och gamla? Och som fortfarande gör det – i hemmen och på arbetsmarknaden. Elin Wägners budskap är viktigt än idag. Med Väckarklocka i näven och en stark kvinnorörelsen i ryggen kan vi äntligen ta vår plats som kvinnliga samhällsvarelser!
Vad Elin Wägner hade sagt om den inflammerade debatten på DN:s kultursidor, trettio år efter sin död, kan vi förstås inte veta, men förmodligen skulle hon le i sin himmel om hon läst hur Maria Bergom-Larsson formulerade sig om Väckarklocka:
Det är en märklig bok. Samtiden förstod den inte. Den mottogs med generad tystnad. Tiden var inte mogen för Elin Wägners genomgripande kultur- och samhällskritik. Kvinnorna var alltför berusade av sina nyvunna framgångar, myndighet, rösträtt, mödrahjälp osv. för att se att deras nya frihet i hög grad var en frihet på manssamhällets premisser. (-) Hade Elin Wägners standardbegrepp styrt de senaste årtiondenas politiska beslut, så hade vi sluppit de flesta av de gigantiska problem vi tvingas leva med idag...
Vad innebär då Elin Wägners standardbegrepp, som hon formulerade det i Väckarklocka? Jo, hög levnadsstandard är, förutom överblickbarhet och kvinnors rätt, ren luft, gott vatten, giftfri och fullvärdig mat som inte produceras på bekostnad av nöd och tårar från världens folk och meningsfyllt arbete. Lägg till det Elin Wägners kamp mot militarism och global miljöförstöring så finner man att hon, och inte minst Väckarklocka, är lika aktuell idag, snart 60 år efter hennes död.
1 kommentar:
Anonym
sa...
Elin lever verkligen och jag håller fullt och fast med Maria Bergom Larsson i hennes beskrivning. Hade Elins tankar fått slå rot i samhället hade vi idag levt bättre liv i en skönare värld. Hon var så mycket före sin tid, såg så skarpt på skeenden och var så mycket mer radikal än vänstern någonsin varit. Berit
1 kommentar:
Elin lever verkligen och jag håller fullt och fast med Maria Bergom Larsson i hennes beskrivning. Hade Elins tankar fått slå rot i samhället hade vi idag levt bättre liv i en skönare värld. Hon var så mycket före sin tid, såg så skarpt på skeenden och var så mycket mer radikal än vänstern någonsin varit.
Berit
Skicka en kommentar