Nyckelknippan

Nej, något stort hade jag inte förväntat mig av Nyckelknippan (1921). Denna bok, innehållande en samling noveller, har nämligen gått nästan spårlöst förbi.

Kritiken var inget vidare, Isaksson/Linder skriver i sin biografi att det "inte precis är en bok att hurra för" och i Boel Hackmans bok om Elin tas inte ens Nyckelknippan upp i litterturförteckningen... Inte ens Elin Wägner var så förtjust, åtminstone hävdade hon det i brev till författarkollegan Marika Stiernstedt:

Jag brukar ibland skriva och skriva smörja i förtvivlan för att bringa fram trancen på mekanisk väg liksom... (-)Tidningarna pressar ner honoraren och vill tydligen helst sysselsätta sina fasta medarbetare och bokmarknaden är väl inte heller så lysande för vanliga dödliga. Jag kan vara av med en massa saker och min självaktning sitter inte i det som skaffas för pengar. Men att skära ner sina anspråk allt för mycket är svårt.

(-)Jag har gjort i ordning en samling av ett dussin små noveller att ge ut bara för att tjäna en liten slant medan jag startar en bok. Jag inbillar mig själv att om jag inte kommer att skriva en härlig roman i vinter så beror det bara på övermäktiga yttre omständigheter. (Utdrag från Isaksson/Linder)

Men överraskad blev jag. Nyckelknippan är en charmig samling noveller, som tidvis vibrerar av Elin Wägners lust att berätta, med spetsfundig humor som i sina första böcker, Norrtullsligan och Pennskaftet tio år tidigare. Efter succén med Åsa-Hanna, med ett tung tema, intensivt personporträtt och stora moraliska frågor, känns det som om inte Elin får skriva bara för att det är kul. Att bli upphöjd har sina sidor! Och att bli granskad av de som är alltför litterärt allvarliga, eller bara vill söka efter djupare budskap, kan få sina sidor...

Jag tror att Elin hade hade kul när hon skrev boken. Och jag kommer att lägga den i högen av böcker att läsa igen, antingen i sommarens hängmatta eller på höstens altan som högläsning medan brasan knastrar och rödvinet är som bäst.

I Venus finns bakom den formella berättelsen formuleringar med dubbel botten, som kanske gått kritikerna spårlöst förbi. Divan som aldrig dog är en skröna, och människoporträtt, där berättarglädjen bubblar och är väl kanske den novell som håller högsta klass.

I Lilla helgonet leker hon med formuleringarna :.

Du har blivit förbannat avslagen och jolmig på senare år, sade kammarherren och talade, som han var gift med en champagneflaska.

Sedan kriget utbröt, hade hon tagit för vana att först läsa tidningen, då den legat en dag på slottet, i den riktiga tanken att dagsgamla nyheter är mindre uppskakande.

Den första kvinnan är en lysande berättelse om våndan att komma in i beslutande församlingar, hur lätt det är att inlemmas i systemet för att bli accepterad. Huruvida den lyckliga avslutningen utgörs av en dröm eller inte får vi inte riktigt veta. Novellen borde läsas av alla miljöpartister, och andra, som tar på sig uppdrag i förhoppningen att bära med sig sina radikala, obekväma åsikter! Och nog finns det i berättelsen en spets riktad mot en och annan av hennes meningsfränder som kanske inte hållit måttet när de väl kommit in i finrummet. Den centrala meningen i berättelsen är följande, citat från huvudpersonen Joan: "Ja, men jag börjar på det nya, innan det gamla är slut ännu."

Förresten blev utgivningen av Nyckelknippan första gången just en nyckelknippa fanns på omslaget, något som sedermera återkom på Wägners böcker. Och som fått ovan nämnda Marika Stiernstedt att i De nios minnesskrift efter Elins död påpeka att det var symboliskt. Nycklar fanns där, men inte något nyckelhål. Vad var mer naturligt för Elin Wägner som så hårt höll på sin integritet att få, kanske ingen, riktigt lärde känna henne. Inte ens de som trodde att de kände henne. Jag har kommit i kontakt med en kvinna som träffat Elin Wägner, och hon berättar att Elin Wägner var oerhört restriktiv att släppa någon inpå sig ens de sista veckorna av sitt liv, när hon ändå behövde hjälp med allt.

Vad var det då Elin Wägner menade när hon skrev att hon inte skulle orka skriva en "härlig roman denna vinter"? Ja, romanen som skulle komma var Den namnlösa - en av hennes riktigt stora romaner - men nu var hon fullt upptagen med att ta hand om sin brorson (tillika halvbror till Ria Wägner) som hon tagit över ansvaret för. Hennes bror Harald hade nämligen fått barn utanför äktenskapet och pojken hade det inte så lätt. Så Elin och hennes man, Johan Landquist, tog hand pojken. Vilket åtminstone Elin uppskattade eftersom hon redan tidigare talat om att adoptera ett barn.

Betyget blir högt... Delvis beroende på att Elin Wägner, efter Åsa Hanna, vågade sig på detta mer lättsamma projekt, delvis beroende på innehållet i Den första kvinnan...

Betyg: WWWWW