Åsa-Hanna

Åsa-Hanna brukar betraktas som en av de svenska klassikerna. Den handlar om brott och straff, om yta och innehåll och om hur mycket man kan tillåta sig föras in i en lögn innan man själv blir ansvarig.

Den gick först som följetong i Idun, och väckte starka och positiva reaktioner när den gavs ut 1918 på Bonniers. Redan året innan hade den kommit ut i Iduns Romanbibliotek under namnet Vansklighetens Land.

Boken väckte också starka känslor i bygden kring Berg, där Elin bodde under senare delen av sitt liv. I en intervjufilm av Per Lager berättar Märta Schlecker för mig hur några än idag inte förlåtit Elin Wägner eftersom man kände igen mycket från sin bygd, och allt var inte så vackert... En liten del ur filmen finns på youtube:



I verkligheten var det en piga som förgiftats, i boken handlar det om besvärlig gammal man som mördas genom åderlåtning. Mördaren är hans son och medhjälparen hans lille sonson, vars uppdrag var att tömma blodet där ingen skulle kunna se det. Det är denne sonson - som i vuxen ålder är en handlare utan större samvete - som Hanna gifter sig med och därmed leds in i ett mörker av lögner. Kring detta väver Elin Wägner in prästgårdens hemligheter och girighetens dilemma. Åsa Hanna upptäcker snart att hon är ingift i en släkt bakom vars fina fasad döljer sig mördare, tjuvar och illgärningsmän. Hon sugs in i lögner och blir steg för steg själv delaktig i att upprätthålla en fasad av anständighet.

Boken förde in Elin Wägner bland de riktigt erkända författarna, och hon fick bland annat motta De Nios stora pris, och fick därmed råd att bygga sig en Smålandsstuga i Berg. Grannsocken till den plats från vilken hon fått upprinnelsen till att skriva boken.  Boken blev film 1946, med Aino Taube och Edwin Adolphson i huvudrollerna.


Själv omläser jag boken i en vacker upplaga från 1939, i två delar. Inledningen är lysande, men jag får lite svårt för dialogen. Den är på dialekt. Mina småländska rötter, på min mammas sida, räcker inte riktigt till alla gånger.

Om flera av hennes tidigare böcker - främst Pennskaftet och Norrtullsligan - varit rappa, humoristiska och med ungdomlig dialog så är Åsa-Hanna mer lik Helga Wisbeck. Men berättad med bredare pensel. Inledningen är, som sagt, lysande! I klass med Strindbergs inledning i Röda Rummet. Men dialogen gör mig, som sagt, lite trött innan jag flyter in i den. Skulle gärna vilja läsa en översättning från den gamla småländskan! Och en fråga som jag ältat några år är: Får man "nyöversätta" svenska böcker...? Det är ju kutym att man nyöversätter utländska böcker - exempel på detta är Don Quijote, som kom ut i en lysande nyöversättning av Jens Nordenhög 2001.


Det goda berättarhumöret i Åsa-Hanna kan tyckas vara märkligt med tanke på att Wägner var ganska illa ansatt av livet när hon skrev den: fadern hade dött, äktenskapet hade börjat knaka i fogarna - bland annat valde Elin och hennes man semester på var sitt håll. Dessutom: hennes anställning på den stora kvinno- och kulturtidskriften Idun var på upphällning. Elin Wägner ansåg att tidningen blivit alltför försvars- och militärvänlig.

Kanske var det naturligt att hon i detta tillstånd sökte sig tillbaka till Småland, där hennes bästa minnen från barn- och ungdomstiden fanns. Det var där, i och kring prästgården, hennes släktingar på mors sida fanns som en trygghet när modern dött (redan när Elin var 3 år) och fadern gift om sig med en kvinna som var måttligt intresserad av Elin. Och visst är det så att Elin väver in sig själv i Åsa Hanna, för även Elin var en kvinna som hellre teg än talade när det gällde sitt eget. Märta Schlecker berättar i den ovan nämnda filmen att Elin gärna höll ett visst avstånd till människor, integriteten var henne värdefull. Och nog hade Elin Wägner, precis som Åsa Hanna, tvingats upprätthålla en fasad när det gällde hennes eget äktenskap med John Landquist. Hon skrev i sina arbetsbok redan 1914: "Det är en tröstlösa och svår kamp att leva, att vara med, att vända en anständig utsida till, när viljan att vilja nästan upphört...".

Kanske kan man säga att det är en allmogeroman, men kring de små gårdarna och byfejderna utspelar sig ett drama med moraliska konflikter som snarast kan liknas vid teman för Dostojevskij. Jag är tillfredsställd när jag ser att denna liknelse även görs av Ulla Isaksson och Erik Linder i deras biografi över Elin Wägner...

Att dölja ett brott, att hålla masken och spela spelet kostar på. Hanna, som kommer från en redig familj där man hållit rent, gifter sig med en välbärgad handelsman, vars tidigare fru dött under mystiska omständigheter. Hennes kärlek finns nog på ett annat ställe, men rikedom lockar, inte minst från hennes far. Men redan vid första inblicken i sitt nya hem spricker den fasad vars innandömen hon sedan gör allt för att dölja. Med skoningslösa följder.

I nedanstående stycke är det svärmodern som reagerar när Hanna utbrister "Å, Jesus!" efter att just upptäckt att något inte står rätt till:

Hennes tonfall väckte gummans uppmärksamhet, där hon stod och vaktade kaffepannan. Hon tittade och såg Hanna, den nya härskaren över det kära kök, där hennes livs arbete var nedlagt, såg henne stå däruppe på stolen liksom förstenad, med kopparkitteln i sina höjda armar. Hon hade upptäckt, att bara den halvan, som stod vänd utåt, var blank, den andra var ärgig, smutsig och trög, som man aldrig rört vid den med en trasa. Och hon hade upptäckt än mera, att detsamma var förhållandet med vart enda ett av de vackra kopparkärlen, som hon beundrat nyss, när hon stod därnere.

Det visar sig alltså att det är mycket mer som är smutsigt i det nya hemmet. Slutet verkar utstakat och man kan ana det långt innan den sista sidan. Men där vänder det på wägnerskt vis plötsligt från den väg man tror är utstakad.

Betyg: wwwww
/Birger Schlaug

Aino Taube spelade Åsa-Hanna i filmen som kom ut 1946.