Kvarteret Oron

Kvarteret Oron (1919) är en rapp och ironisk skröna. Överraskande, kan man tycka. Elin Wägner hade just gett ut Åsa Hanna, en allvarlig, seriös roman, så långt ifrån skröna man kan komma. Och nu visar det sig att hon behärskar även denna stil.

Skrönor förknippar jag med manliga författare och med manliga huvudrollsinnehavare. Jag tänker på så typiskt manliga berättare som Fritiof Nilsson Piraten och Torgny Lindgren. Och Stig Claesson.

Ordet skröna har jag inte hittat i någon recension av boken, men det är nog det som ändå är den rätta benämningen. Recensionerna var förresten inte så över sig, romanen uppfattades som lättviktig.

Tja, det är den kanske. Dock underhållande och kikar man lite i någon årsbok från den här tiden så inser man att man får en god inblick i de stämningar som rörde sig i samhället. Allmän rösträtt hade genomförts i landet - familjefäder från överklassen som haft 300 röster skulle nu få en röst som var likvärdig med lantarbetarens och chaufförens, spanska sjukan härjade och det var ransonering på spriten. Det sistnämna ett klart problem för dem som ville döva sin ångest i annat än religion.

Handlingen i Kvarteret Oron är enkel: Friherrinna Brita Ribing blir änka efter en alkoholiserad baron och finner sig vara utfattig. Baronen har ägnat sin tid, och sina pengar, åt att bygga upp en storartad vin- och spritkällare. Med tiotusentalet flaskor av fina märken. Skulderna är många och ägodelar går på auktion, godset - med ladugårdar, fält, skog, mejeri, hönseri, trädgård och orangeri måste säljas. Ett hårt slag för en kvinna som varit mer gift med godset än med sin man.

Friherrinnan tvingas av omständigheterna flytta in i en social miljö som är henne främmande, umgås med självförsörjande kvinnor i hyreshus och till och med söka eget jobb som kontorist. Men också för det krävs utbildning:

Trots att en av hyresgästerna kände Schartaurektorn personligen, var det likväl ingen utsikt för mig att få börja mitt i terminen med mina ringa förkunskaper. Man rådde mig att vända mig till någon av de enklare kurserna som tar in vilka analfabeter som helst.

Svartabörshajar och galoschbaroner härjar i hennes nya liv - till och med hennes före detta chaufför dyker upp med burgen plånbok, medan det fanns "en baronessa som säljer fläsk i centralsaluhallen".

Världen var inte så vacker utanför godset, och ett liv som kontorslav var inte det Brita önskade sig. Men vad göra? Ett enormt ekonomiskt värde ligger i flaskorna, som ligger kvar i källaren på Ribbinghovs Slott. Hon, som avskyr allt vad alkohol heter, hade inte haft mage att låta lagret gå på auktion för "det vore en för stor skam". Hon funderar på att hälla ut spriten i Båvern "så det blir en enda jättegrogg för gäddorna" - men ställs inför frestelsen att sälja lagret svart och olagligt till någon av alla de spekulanter, av mer eller mindre fin börd och gott rykte, som dyker upp för att i all hemlighet få tillgång till de efterlängtade varorna. Det är lätta att ramla in på brottets bana:

Först glider man lätt och angenämt nedför en lagom sluttning, så ökar lutningen, och när man upptäcker det fasansfulla guppet, avgrunden och döden, finns det inte någon återvändo mer.

Och så mitt i den värsta ångesten, mitt i guppet kunde det hända, att jag brast i skratt för mig själv vid tanken på de unga krigare, som gick till detta vågspel med så mycken eld och allvar, skicklighet och mod, som gällde det fosterlandet och inte Ribinghovs punsch.

Och här låter Elin Wägner skrönan löpa så det står härliga till. Den svarta humorn flödar med eleganta och vassa nålstick mot den skenheliga överklassen. Och självfallet är även nykteristen ute efter lagret, liksom läkaren och kommunalnämndens ordförande och ett helt regemente.

Som så ofta i de mer lättsamma och humoristiska romanerna är Elin Wägners persongalleri fyndigt sammansatt så att hon skall uppnå de effekter hon önskar. Elin Wägner fabulerar således friskt - eller som Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder skriver i sin biografi över henne: "Det är som om EW i glädje över fredens inbrott för första gången på åratal vågar ge sig hän åt en fräck och stundom rentav hjärtlös fabulering. Man erinras om att hennes kvickhet har ett drag av kyla - hon kan betrakta världen i kallt blod".

För den som läst den stora, ganska tunga, roman som kom ut året före, måste denna bok varit en överraskning, med sin lätta ton och gamängiga stil. Elin Wägner kunde fortfarande vara fjäderlätt och rapp, precis som i Norrtullsligan, utan att snubbla eller låta texten bli värderingsfri eller plump. Och utan att falla för frestelsen att låta slutet bli det förväntade.

En bok för hängmattan, med ett glas rödvin och doft av syren Högtidsstund väntar! Låt mig avsluta med ett citat, som ligger väl i linje med Elin Wägners successivt framväxande syn på miljön, freden och samhällsutvecklingen:

Uppfinningsrik är sannerligen människan när det gäller att trassla till det för sig och producera det mått av lidande, som hon inte får till skänks...

Betyg: WWWWW
/Birger Schlaug