30 jan. 2013

Före sin tid - då som nu!

En fågel värjer sin bur.
Det är det enda den kan göra
om den tillhör en gammal burfågelsläkt
och inte vet av någon annan uppehållsort.

Den öppna dörren
är då inte en utgång till friheten
utan ingång för katten.

Fågeln har rätt i att det betyder
katastrof om katten kommer in i buren,
men om den fria fågelns möjlighet att klara sig utanför buren
vet den ingenting.

Elin Wägner var en litterär gigant. Hon skrev 3o böcker, många undanskuffade av obegripliga orsaker. Kanske för att hon var kvinna, som ofta skrev om aktiva kvinnor. Hur som helst: hon var modig, blev den andra kvinnan i Svenska Akademin och tillhör de absolut bästa svenska författarna.

Elin Wägner skrev, för långt mer än 50 år sedan, om det livsfientliga i att människan försöker lägga under sig jorden, missbruka sitt ansvar för medmänniskor och djur, om det makabra i en samhällsmodell som strävar efter ständigt ökad konsumtion, om det absurda i den militära strukturen, om det skamliga i att låsa in människor i kollektivistiska roller utan hänsyn till individens verkliga jag, om det skadliga i att dela upp alltet i det jordiska och det himmelska.

Och hon gjorde det med ömsom raseri, ömsom humor - alltid lika välformulerat och genomtänkt.

Hennes radikalitet får dagens politiker - och för den del även kulturelit - att framstå som stenstoder, fästade i nuets värderingar, strukturer, system och normer utan att förstå att deras världbild är den inburades.

Dessutom var hon en förbålt bra författare!


5 kommentarer:

Anonym sa...

Håller med! Kul att du dragit på dig tröjan för att återupprätta Elin!!

Anonym sa...

Guuuud, va kul!!!! Tack!!!

Anonym sa...

Häftigt med Elin Wägner!! Läste Pennskaftet efter att ha läst din recension, har sedan läst Norrtullsligan och Vinden vänder bladen (hålelr mig di i varje recension du gjort!) sitter nu med Silverforsen och ska i höst läsa Väckarklocka! Hon var ju jättebra!
Mona

Anonym sa...

Tack för ett jättefint föredrag i Uppsala!
Monia

Anonym sa...

"Elin Wägner skrev, för långt mer än 50 år sedan, om det livsfientliga i att människan försöker lägga under sig jorden, missbruka sitt ansvar för medmänniskor och djur, om det makabra i en samhällsmodell som strävar efter ständigt ökad konsumtion, om det absurda i den militära strukturen, om det skamliga i att låsa in människor i kollektivistiska roller utan hänsyn till individens verkliga jag, om det skadliga i att dela upp alltet i det jordiska och det himmelska."

Dessa rader rör mig till tårar. Mitt innersta väsens stämgaffel sätts i rörelse och den gemensamma världsbildens kraft hungrar efter mer sådan gemenskap. Har "försökt" läsa Elin Wägner, men det är ett språk jag har för lite erfarenhet av eller av andra anledningar kanske inte "behärskar" för att hennes texter ska komma till sin rätt i mig. Synd att man inte kan läsa hennes böcker via din nutida penna.
AK