4 jan. 2005

Helga Wisbeck

Helga Wisbeck, som kom ut 1913, var den första mer omfattande roman Elin Wägner skrev. De två tidigare - Norrtullsligan och Pennskaftet - var såväl kortare som "enklare".

Med Helga Wisbeck börjar Elin Wägner, som nu blivit 31 år, fläta samma det fjäderlätta med det tungt analytiska. Boel Hackman påpekar t ex i sin biografi om Elin Wägner (Albert Bonnier, 2005) att det är första gången ordet psykoanalys förekommer...

Huvudpersonen, Helga Wisbeck, är kvinnlig läkare med social patos. Kvinnor hade i Sverige fått studera medicin sedan 1870, men först 1903 fått inneha vissa befattningar inom offentlig tjänst. Krav för detta var emellertid att man var ogift. (På tjugotalet presenterade Idun i en artikelserie de 72 legitimerade kvinnliga läkare som fanns).

Inledningen, ja, de första 180 sidorna, känns lite som en transportsträcka. Det är svårt att komma in boken, jag lär inte känna ens huvudpersonen. Författaren känns ofokuserad, och det är långt ifrån det ironiska, och rappa, språk som kännetecknar Pennskaftet.

Kanske beror den sega inledningen på att dundersuccén med Pennskaftet gett Elin Wägner prestationsångest. Nu skulle hon vara bättre än förra gången. Kanske hade hon också svårt att hantera det faktum att en av hennes vänner, den tio år äldre Ada Nilsson, som sedermera blev en av Fogelstadskvinnorna, fick utgöra förebild för Helga Wisbeck. Hon hävdade själv senare att hade boken varit mer trogen Ada Nilsson så hade den blivit roligare.

Vi kommer inte huvudpersonen Helga in på livet förrän när Elin Wägner låter henne blomma i en retoriskt magnifik dialog i kapitel 15. Helga brinna för social rättvisa och nog är det så att Elin Wägner ter sin egen retorik slå igenom fullt ut. Hon skrev inte böcker bara för det höga nöjet, hon hade ett budskap.

Hur som helst: när berättelsen andas glöd, på det typiskt wägnerska sättet, njuter i fulla drag. Av retoriken, av formuleringskonsten, av elden. Men dras obevekligt in i huvudpersonens ångest över sin personliga ensamhet mitt i sina egna krav på att vara den alltid lika duktiga, kontrollerade och kloka. Kanske känner jag extra sympati eftersom jag känner ingen den där prestationsångesten - och känsla av ensamhet trots att jag redan då hade familj och ett lyckligt privatliv - från miljöpartiets barndom

Temat från Pennskaftet - kampen för kvinnlig rösträtt och anständigt bemötande i arbetslivet - drivs nu vidare på ett djupare socialt plan. Ensamma mödrars rätt till värdigt liv som står i centrum. Helga, och hennes likasinnade, arbetar ideellt för Ensamma mödrars hus. De anklagas för att underlätta omoraliskt levende genom att hjälpa de kvinnor, som genom personliga eller sociala skäl, "fallit".

- Det här att ta sig an de ogifta mödrarna och deras barn, det har nog två sidor, när man ser det lite djupare. Det strider mot det allmänna rättsmedvetandet, säger fru Palm.

- Ja, sade Helga, men strid får man alltid vara beredd på, om man vill bana väg för något nytt.

Fru Palm fick fatt i en tidning, som låg uppslagen på bordet.

- Här står det just så klart uttryckt: förhärligandet av de ogifta mödrarna hotar bli en riksolycka. Jag tycker att författaren har rätt.

- Det är lättare att synda nu, sade fru Palm. Med sådana möjligheter, som ni skapat, är det inte att undra på om flickorna sorglösare än hittills kan hänge sig åt ett dåligt liv. Tänk på den moraliska verkan av att bli så omvårdad därför att man begått ett felsteg. Få bo i en villa på landet till tack.

- Fru Palm är så stark i teorin, sa Helga och strök handen över pannan och de trötta ögonen. Ni skulle se verkligheten. Då behöver ni inte oroa er över att de ensamma mödrarna får det för bra.

Konflikten mellan självförsörjande och försörjda kvinnor är central, och Elin Wägner väljer att måla konservativa och moraliserande kvinnor som de verkliga motståndarna till reformer. Hon väljer att låta en och annan man vara på de godas sida - få män är lika elaka som kvinnor kan vara i Wägners böcker, de är snarare oväckta eller fördomsfulla - och självfallet kan budskapet om kvinnors rättigheter nå god jord hos manliga läsare. Taktiskt sätt är det förstås rätt, det var ju män som hade makt att tillåta förändringar. Jag upplever att kvinnor, som recenserar Wägner, ofta känner olust i hennes sätt att inte måla könen i svart eller vitt.

För mig, med en manlig plattform att se världen från, känns Elin Wägners individperspektiv sympatiskt. Och nog hade det kunnat vara en man som skrivit: "Men brudens föräldrar, som satt på andra sidan, var så breda och präktiga, att den stackars fotografen inte fick in mer än svärmodern på plåten, när han riktade kameran mitt på brudparet".

Det hade varit oerhört intressant om Wilhelm Moberg, som beundrade Elin Wägner, hade varit den som skrev den första biografin. Nu bygger mycket på material sammanställt och analyserat av Barbro Alving. Inget fel i det, inte alls. Men Elin Wägner blev därmed, tror jag, kvinnors tillhörighet. Istället för hela folkets.

Mycket av Elin Wägners författarskap handlar om människans rätt att få vara den hon är, att inte bara leva för bekräftelse av andra. Särskilt måste kvinnor räta på ryggarna, och inte låta sig passiviseras. Familjeliv bör kombineras med yrkesliv, och stolhet för att vara också en egen individ, inte bara någon annans. Det normala i början av 1900-talet var ju inte att kvinnan arbetade, om hon kunde bli försörjd av en man. Och männen hade inte så lätt att frågå rollen som familjeförsörjare: Helga fick höra att hon "berövade landet ett hem" genom att arbeta istället för att ta hand om manoch barn.

När den ytliga, och osäkra, Brita berättar hur hennes liv fick mening, "tänk, ingen hade ens märkt att jag fanns", först när hon blev betraktad av en man:

- Jag skulle blygas att tänka så, svarar Helga. Det vore ju detsamma som att erkänna, att jag inte hade något värde i mig själv, utan först fick det genom männens erotiska uppmärksamhet. Min kära flicka, det är inte så granntyckt, att det kan betraktas som någon utmärkelse.

Nåja, Helgas liv är inte heller så muntert, hon drivs av pliktkänsla och kravet på att vara duktig. Den personliga lyckan, uttryckt som längtan efter kärlek och barn, vågar hon inte närma sig. Hon har inte tid, hon har sina socialt utsatta patienter, sina unga släktingar, sin kamp för kvinnors rätt att ta hand om. Och hennes relation till sin ungdoms kärlek, Krister, är komplicerad.

Själv lyckades inte Elin så bra, skulle det visa sig. Hennes liv kom att likna Helga Wisbecks. Man anar att Helga söker mätta sin längtan efter barn genom att uppmuntra sin svägerska att följa med sin man på en två års affärsresa till Amerika - för att hon själv skall få ta hand om deras nyfödda barn. Väl införstådd i att smärtan att skiljas från den lilla, när föräldrarna kommer tillbaka, kan bli förödande.

"Ingen mors dotter, ingen dotters mor" verbaliserar Elin Wägner, just Helga Wisbeck, sin kanske största livsbesvikelse: hon inte själv fick några barn, hennes mor dog när hon var mycket liten. Sju år efter det att boken kom ut fick Elin ta hand om sin lille brorson Vanni, som kom att växa upp hos henne.

Betyg: wwwww
/Birger Schlaug

1 kommentar:

ProVoka sa...

Boel Hackman skriver om boken i sin biografi om Elin: "Helga Wisbeck är en hyllning till pionjärskapet som Ada Nilsson representerar. Liksom sin förebild i det verkliga livet strider Helga Wisbeck för sexulaupplysning och bättre villkor för mödrarna.(-) I Helga Wisbeck fortsätter också kritiken av det borgerliga äktenskapet och dubbelmoralen, inte minst genom att de prostituerade kvinnornas situation dras fram i ljuset."