Dialogen fortsätter

Dialogen fortsätter (1932) är den av Elin Wägners romaner som brukar uppfattas som den mest politiskt utmanande. Väckarklocka är ju ingen roman.

Karin Boye menade i en artikel (Ord & Bild 1938:8) att Dialogen fortsätter ”samlar Elin Wägners rika produktion i en enda knut”. "Romanen har angreppets skönhet", skriver Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder i sin stora Wägnerbiografi.

När boken skrivs är det mellankrigstid. Det ena könet har all makt, samhället har blivit mannens meccano. I Europa rustas, ”den arbetslösa ungdomen i Europa stryker längst vägarna, går in i naziarméer, längtar efter krig som befrielse på elände och förnedring” – samtidigt som det bara ”behövs två ton fosgen för att förgifta luften i hela Paris”.

I Sverige pågår en politisk strid om försvaret, regeringen riskerar att falla. Frågan om "frivilligt moderskap", det vill säga rätten till abort, sätts i ljuset av de militära rustningarna. Varför ska kvinnor föda barn när livet hotas?

Elin Wägner hade en stark tro på att kvinnor, när de fått rösträtt och juridiskt mer lika möjligheter som männen, skulle förändra samhället inifrån. Denna tro hade hon kvar ännu i Dialogen fortsätter, för att därefter ganska bittert konstatera att kvinnorna inte påverkat, speciellt inte när det gäller militariseringen och våldsmakten.

I Dialogen fortsätter formulerar hon för första gången tanken på att kvinnor bör vägra bära gasmask, och vägra söka skydd i de skyddsrum som männen tillställt dem att leva i, som protest mot ”det moderna totalkriget”. Det var inte ännu atombomben som hotade, det var gas- och kemikalikrig. (Tre år senare skulle hon själv ta initiativ till Kvinnors vapenlösa uppror mot kriget, som byggde just på detta).

I denna roman väver Elin Wägner samman det pacifistiska perspektivet med det feministiska – precis som i flera av de tidigare romanerna. För den som vill förstå och sätta sig in i den feministiska historien – och delar av den svenska 1900-talshistorien – utgör boken en liten guldgruva. En del känns förstås främmande och gammalt, men alltför mycket av diskussionerna känns igen. T ex kvinnans roll i kyrkan och hela beskrivningen om kvinnans roll i historien (som hon senare fullföljde i Väckarklocka).

Vi får följa framför allt två kvinnliga huvudpersoner: Den intellektuella, radikala skribenten Märta och den vardagsnära trädgårdsmästarinnan Stina Ring som plötsligt, genom ett dödsfall, finner att hon kommit in i riksdagen där hennes tidigare man, den konservative bankiren Gustav Ek, redan är etablerad. Frågor om abort, moderskapsstöd och prostitution tas upp ur ett kvinnligt perspektiv. Och inte blir det lättare när frågan om ökade resurser till militären tas upp. Gustav Ek suckar: ”Hur fan har svenska riksdagen kunnat ställa sig i den situationen att behöva lirka med kvinnorna…”

Elin Wägner håller en tuff, ibland nästan bitter, ton - men räds inte att också återvända till den bitska, djupt ironiska, ton hon använde sig av i t ex Pennskaftet. Inte minst i beskrivningarna av manligt broderskap och manlig maktutövning.

Detta föranledde (manliga) recensenter att kritisera henne för att ”fläckat sin vapensköld med ett manshat som inte bara var löjeväckande utan också motbjudande”.

Det är svårt att finna detta påstådda manshat. För som alltid är Elin Wägner noga med att skilja på den patriarkaliska ordningen och de enskilda individerna. Hon menade att patriarkatets princip ”helt överflyglat den matriarkaliska, och samhällsliv och kultur har blivit enkönade, sterila och perversa”. Att generalisera, att lägga kollektiv skuld, var inte Elin Wägners idé. Det finns goda framtidsmän i hennes böcker, lika väl som mindre positivt tecknade kvinnogestalter. I Dialogen fortsätter är det framför allt två unga män som får stå för den nye mannen; de vill ansluta sig till en internationell försoningsbrigad. Men vara otydlig på att det är män som "styr världen som ett meccano", det är Elin Wägner förstås inte.

Det finns ett kapitel som har blivit smått klassiskt. Det beskriver pricksäkert, med ironiska klacksparkar, hur åtta kvinnor getts möjlighet att uppvakta fyra manliga landstingspolitiker för att ge sina synpunkter på förlossningsvården. Medan kvinnorna sitter och väntar på att få komma in till männen, sitter dessa redan och tar det reella beslutet om hur det skall bli. De tänker presentera sitt beslut för de små liven när de tillåts komma in. Att man skulle lyssna till kvinnorna först är självfallet en orimlig tanke, kvinnor har inte förmåga att tänka politiskt. DEt skulle säkert också "bli tarvligt tal".

När man lagt sista handen vid sitt förslag säger greve Moll:

– Skönt, nu kan man fara hem och få en bit mat.
– Vi måste ta emot damkommittén först, som vi lovat, sade landstingsdirektören.
– Ta det kort, Andersson, sa greven resignerad och landstingsdirektören reste sig för att ropa på kvinnorna.
– Inte så brått, sa ordföranden med sin urbana röst, vi måste ju räkna ut vad vi ska säga till dem.
– Vi kan väl glädja dem redan nu med vad vi beslutat att föreslå landstinget, sa riksdagsman Jansson, socialdemokraten.
– Och om de inte blir glada då, sade den skeptiske landstingdirektören.
– Så lär vi dem hur de skall bli det, sa ordföranden med sitt överseende småleende.
– Ta det kort, viskade greven, gå inte in på några osmakliga detaljer.

Kampen om förlossningsvården handlade i grunden om kvinnornas decentraliserade förslag, bygga på egna erfarenheter, och männens centraliserade förslag, byggda på principer. Elin Wägner skulle sedermera ha ganska hård debatt med Alva Myrdal om den centralisering av vård och omsorg som förknippades med folkhemsidén. Elin Wägner menade att det var avgörande att vård och omsorg fanns förankrade i det vardagliga samhället, i en naturlig social gemenskap med det övriga samhället.

- Vi har valt koncentration framför småhem.

- Men vi mödrar har valt småhem framför koncentration! Kom ihåg det!

Med denna utmanande sats försvann majorskan alltför rädd om sina nerver och om mjölken för att våga invänta svar på densamma. Utskottet stirrade på henne, fallet kan man gott säga, från skyarna.

Titeln på boken manar till dialog, vilket ju är Elin Wägners återkommande vädjan. Dialog mellan könen, dialog mellan stater, dialog mellan generationer, dialog med företrädarna för den historiesyn som reducerat kvinnan till en passiv varelse, ett bihang i männens värld. I botten är hon optimist: för "varje backe leder till en ny insikt".

Betyg: wwwww