Elin Wägner och atomkraften

På torsdag är det 64 år sedan atombomen över Hiroshima fälldes. Detta uppmärksammas världen över. Också i Örebro...

Man kan tycka det vara märkligt att Otto Hahn, samma år som atombomben fälldes över Hiroshima, fick ta emot Nobelpris för upptäckten av "fission av tunga atomkärnor".

Elin Wägner, som då blivit invald i Svenska Akademien, var djupt upprörd över att Vetenskapsakademien hade mage att ge priset till den som "brutit inseglet med vilket atomkraften varit bunden".

Elin Wägners upprördhet över detta höll i sig och hon skrev en kraftfull debattartikel i Dagens Nyheter den 22 januari 1946. Här följer en del av artikeln, som hade rubriken: Större än Prometeus.

"När konturerna av atomforskningens historia drogs upp fick man klart för sig hur troget Nobelpengarna stött de forskargenerationer som arbetat på det slutliga resultatet: atomkraftens frigörelse. Och nu var stunden inne att ge priset åt den nye Prometeus, dold på okänd ort under det borgerliga namnet Otto Hahn, en Prometeus som brutit inseglet varmed atomkraften var bunden.

Man tror gärna att priset givits som tack för den nya insikt i universums struktur som vunnits därmed. Nu kan man inte bara teoretiskt bevisa att materien är energi, utan också praktiskt demonstrera det genom att baklänges göra om den process varigenom energin en gång bands och blev materia. De som trott sig leva på en halvslocknad stjärna måste nu nu försöka fatta att det klot de vandrar på gömmer en potentiell energi så oerhörd att den skulle ställa till en katastrof i universum om den släpptes lös. Att en sådan katastrof inte inträffat beror på att denna energi sedan svindlande tidsrymder låtit sig bindas, varigenom livets uppkomst och utveckling blivit möjlig...

Den frejdighet är förbluffande varmed vetenskapsmän som inom sitt specialområde är obönhörligt sakliga, rör sig med antaganden när de ska resonera om forskningens verkningar i laboratorierna. Vi förskonades inte Nobeldagen från att höra att mänskligheten befann sig vid en skiljevägg där den kunde välja mellan förstörelse och en underbar framtid.

Om det funnits en skiljeväg, så är den för länge sedan passerad.

Om atomkunskapen skall följa med in i vår framtid, då kommer vi inte från risken att den utnyttjas till verktyg i politikens farliga maktspel och av yrkesmilitärernas ambition. Men om fruktan för följderna skulle kunna hålla folkens ledare i tygeln till dess en ordning upprättats som förminskade risken, vilket naturligtvis är möjligt, då uppträder en annan fråga: Var finns de som vet så mycket om människan att de kan förutse och bedöma hur hon skall reagera på atomkraftens välsignelser?

Det är sant att en skugga av betänksamhet stundom drar över de lysande framtidsutsikterna. Det sägs att professor Hahn beklagar att atomkraften kommit i förstörelsens tjänst. Men vi har inte något intresse av hans beklagande, mer än så behövs. Hans arbetskamrat, professor Lise Meitner, slutar sin, i allt vad som rör det vetenskapliga, briljanta uppsats "Das Atom" i Die neue Rundschau med orden: "Vi får hoppas att det fruktansvärda förstörelseverktyg som med atombomben kommit i människornas händer skall bli en maning till alla att sätta in allt på att denna fantastiskt stora energikälla skall tjäna till människornas bästa och inte till deras fördärv".

Men än en gång: vi är inte betjänta med ett leider eller ett hoffentlich. Dessutom finns ingen bevisning som tvingar oss att godta försäkringarna om atomkraftens välsignelse."

Anm: Att denovan omtalade Lise Meitner inte fick dela Nobelpriset med Hahn sägs beror på att hon, förutom att vara kvinna och judinna, även tidigt motsatte sig militär använding av atomkraften.