1 okt. 2006

Gammal och ny moral

När Elin Wägner arbetade som journalist på Idun skrev hon, som 26-åring, en artikel med rubriken Gammal och ny moral. Hon hävdade att gränsen för "sedligt och osedligt" inte går mellan lagliga äktenskapliga förbindelser och "fri förbindelser". En relation är sedlig om den bygger på kärlek och personligt ansvarstagande. Och dessutom: om en kvinna "påtagar sig modersplikten" är det en fråga för henne och hennes samvete - andra har inte med saken att göra.

Naturligtvis blev det ett herrans liv. Insändare protesterade och talade om "moralisk smitta" och "irrläror". Organisationen Svenska riksförbundet mot osedlighet bildades, det leddes av författaren Cecilia Bååth-Holmberg som krävde att "kraftiga åtgärder mot den sedliga urartningen snarast må vidtagas av litteraturen, i press och bild".

I sitt första offentliga föredrag (Kvinnliga diskussiuonsklubben i Göteborg 1909) sa Elin Wägner:
"Att förändringen av kvinnans ställning så småningom skall medföra en förändring av hennes moraliska åskådning och därmed till sist den allmänna åskådningen är enligt min mening blott helt naturligt. Den moral vi hittills har haft är inte vår egen, den är männens och bär spår därav. Vad är naturligare än att vi med större självständighet, och icke att förakta större ekonomiska möjligheter, skaffar oss en egen uppfattning och inrättar våra liv på ett sätt som vi anser vara bäst, lyckligast och rättast, även när det gäller den sexuella moralen".

"Lösa förbindelser" var bara något som las kvinnor till last. Fallna kvinnor fördömdes. Medan män gick fria. Det var detta som Elin Wägner reagerade på. Flera år senare, när kvinnor fått rösträtt, skrev hon boken Natten till söndag, som handlar om hur kvinnor, trots rösträtten, anses vara förskräckliga, och rent av mentalt rubbade, om de beter sig som män när det gäller pengar, investeringar och livet i övrigt.

I böcker som t ex Den namnlösa, beskriver hon hur familjeförhållanden kan vara, hur kvinnan kan hållas i tukt. Men inte heller i dessa böcker faller Elin Wägner aldrig in i generaliseringar, det finns alltid män som är hederliga och, för den delen, kvinnor som är mycket negativt beskrivna. I själva verket har Elin Wägner fått kritik, bland annat av Ulrika Knutsson i Kvinnorna på gränsen till genombrott för att beskriva åtskilliga kvinnor som lealösa, hämndlystna och grymma. Men det är kanske just detta, att inte måla i svart och vitt, som Elin Wägners feminism framträder som både stark och trovärdig.

Även i frågan om kvinnors rätt till sina liv, inte bara till rösträtt, var Elin Wägner i "i främsta ledet bland de progressiva - i framtidens linje", som Barbo Alving skriver i förordet till Pennskaftet.

Inga kommentarer: