Växterna och djuren är jordens barn, precis som vi...

Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop, att själva livet är Gud. Människan är en art bland andra arter, vi tillhör alla den stora familjen. Ett budskap som var djupt provocerande och som föregick det som ett halvt sekel senare skulle kallas ekosofi. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna miljö och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig.

Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva. Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.” (Ur Väckarklocka, 1941).

Elin Wägners världbild väver samman fred, demokrati och miljö på ett konsekvent och och trovärdigt sätt. Hon är, mer än någon annan, den som formulerat de värderingar och den världsbild som idag omfattas av den gröna ideologin.