Pennskaftet

Pennskaftet är en klassiker - välskriven och fylld med historia. Romanen, som kom ut 1910, är Elin Wägners första "riktiga roman" och tredje bok. Norrtullsligan, som var hennes andra bok, hade ursprungligen gått som följetong i DN. Den första boken var en novellsamling (Från det jordiska museet).

I Pennskaftet beskriver Elin Wägner humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. (Oj, vad jag känner igen det från miljöpartiets första år!). Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Den såldes bra, kanske för att den också kittlade genom att vara en, för sin tid, pionjärroman för en friare syn på kärlek och sex. Man kan dra paralleller till Det går an. Men succén beror säkert också på att den är lättläst, rapp, ironisk och humoristisk med de typiska wägnerska oneliners här och var:

Du behöver inte ligga vaken för min skull, det kan jag göra själv, sade hon.

Men Elin Wägner vågar också beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekanden. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Huvudpersonen, Pennskaftet (som egentligen heter Barbro Magnus), är en ung självförsörjande kvinna som är frimodig, ettrig och slängd i käften. Hon arbetar som journalist på en tidning. (När boken kom ut vara bara 12% av Sveriges journalister kvinnor). Pennskaftets vision är att både ha ett yrkesliv och att bilda familj - och förstås att kvinnor skall får rösträtt och ha samma rättigheter som män. Hennes pojkvän, som till en början drogs till henne därför att hon hade dåligt rykte, är skeptisk:

Vi vill förstås att kvinnan skall var fin och ren och god och oskyldig. Sådan tänker vi oss henne, det måste man, för själv kan man ju inte vara det...

Pennskaftet försöker naturligtvis "omkoda" denne unge man, från konventionell kvinnoföraktande ungkarl till feministiskt medveten man som finner det högst naturligt att som god kamrat torka disken efter kvinnomöten med allt från "socialdemokrater, slumsystrar och synderskor".

Elin Wägner fortsätter att, precis som i Norrtullsligan, framställa kvinnor som egna rörliga individer - kvinnorna har intagit stadens gator, bussar, spårvagnar, restauranger och tidningsredaktioner på samma självklara sätt som männen. Den kvinnliga huvudpersonen presenteras dessutom för läsarna genom en aktiv handling - hon ingriper för att stoppa en kvinnomisshandel - istället för genom beskrivning av utseende eller kläder.

Elin Wägner är 26 år när boken kommer ut, hon har tagit stegen in i rösträttsrörelsen, men låter inte detta innebära att rörelsen beskrivs utan skönhetsfläckar. Elin Wägner fick en del kritik från delar av rösträttsrörelsen för att boken "väckte anstöt" och kunde förstärka bilden av att kvinnor som slogs för rösträtt var fallna...

Även hennes familj var bekymrad, och tog illa vid sig. Varken hennes far (Sven), hennes styvmor (Augusta) eller andra släktingar närvarade när hon gifte sig strax efter det att boken kommit ut och debatten var i full gång. Augusta skriver i ett brev: "Elin har haft en sällsynt framgång med sin sista bok, men vi äro ej förtjusta i den (-) människorna äro så simpla tycker jag och så de där avskyvärda "fria förhållandena" som de predikar (-) vi får ju känna oss tacksamma att Elin själv inte lever som hon lär...".

Horace Engdahl har skrivit ( i ett förord till den senaste utgåvan) att Wägner driver upp fördomar ur deras gömställen i språket helt enkelt genom att ge en ny innebörd åt kända uttryck som "en riktig man", "en fallen kvinna", "hem" och "politik". En riktig man är inte mot kvinnlig rösträtt, utan för. En fallen kvinna är är en kvinna som inte vågar ge sig åt den hon verkligen älskar 'utan att se på kostnaderna'.

Boken finns i nyutgivning, i Svenska Akademins klassikerserie (se bilden) med noter och förklaringar, vilket gör just den utgåvan till en ännu starkare lektion i tidigt 1900-tal.

Så här inleds romanen, vilket bara det är värt att notera...:

För den som en gång hållit av en stationsinspektör, finns det helt visst angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverige med ett persontåg.

Betyg: wwwww
Birger Schlaug