28 jan. 2005

Fredrika Bremer

"Livet är sällan meningsfullt och det är inte meningsfullt att Elin Wägner inte fick fullborda sin teckning av Fredrika Bremer."

Så skriver Olle Holmberg i sin nekrolog i DN dagen efter det att Elin Wägner gått bort. Han fortsatte:

"Hon slutade i ett ögonblick då det är tragiskt för en författare att sluta: då hon just var sysselsatt med en bok som kanske hade blivit ett mästerverk, en bok om Fredrika Bremer."

Med Elin Wägners bortgång blir en gärning avklippt. Det var en kommentar som återkom i åtskilliga tidningar när man skrev om hennes bortgång. Förväntningarna på den biografi hon påbörjat var stora, inte minst efter framgången med biografin över Selma Lagerlöf.

Elin Wägner hade lättat på förlåten kring sitt verk under midsommaren året före sin död då hon, trots sviktande hälsa, uppfyllt ett löfte att tala om Fredrika Bremer på Fogelstadförbundets årsmöte.

Honorine Hermelin, en av Fogelstadkvinnorna, skrev om detta föredrag: "Hon lät Fredrika Bremer träda fram ny, frisk och mäktig, i djupaste mening revolutionär - liksom Elin Wägner själv." Hermelin beskrev föredraget som "oförgätligt". Delar av detta föredrag utgör del 2 i skriften om Fredrika Bremer.

Fredrika Bremer (1801-1865) var den feministiska rörelsens tidigaste förgrundsgestalt i Sverige. Genom sin roman Hertha påverkade hon opinionen, och därmed riksdagen, så att kvinnor 1858 blev myndiga. Huvudpersonen Hertha för en kamp mot sin förmyndare för att slippa bli gift. Fredrika Bremer blev genom sina realistiska romaner internationellt uppmärksammad.

Föredrag för Akademien
Meningen hade varit att Elin Wägner i samband med Svenska Akademiens högtidsammanträde den 20 december 1948 skulle hålla en större föreläsning om Fredrika Bremer. Men vid denna tidpunkt hade hon redan opererats för cancer i magsäcken och dessutom fått besked om att kräftan även angripit mjälten. (Mer om Elin Wägners sista tid finns här.)

Trots detta orkade hon diktera några sidor som skulle komma att läsas upp vid högtidsammanträdet. Dessa fåtal sidor utgör del 3 av skriften och är de mest spännande om man är intresserad av Elin Wägner. Hon betonar nämligen de delar av Fredrika Bremers liv och gärning som har likheter med hennes egna, inte alltid så positiva, erfarenheter. Elin Wägner skriver bland annat:

Fredrika kunde vara mycket tystlåten om sina sorger och missräkningar, hon talade inte om sjukdomar, penningknapphet och familjesvårigheter förrän de var övervunna. Vi förstår mest på uteslutningens väg att hon vid sin död väntade på att bland skaran av unga hängivna vänner som omgav henne finna någon som kände vad hon kallar "min glädje och mina vingar".

Särskilt gåtfull är hennes förtegenhet om den välmenta tystnad som från hennes vänners sida breddes över hennes stora verk ´Lifvet i gamla verlden´, som hon dock själv betecknade som sitt viktigaste och där hon lagt fram inte bara sina reseerfarenheter utan också sin tro och livsåskådning. (-) Fredrika Bremer är lika ensam nu som för hundra år sedan.

Och nog kände Elin Wägner igen detta från sitt eget liv, den tystnad som mötte författaren när hon gjort sitt livs resa och lagt fram sin livsåskådning och samhällsanalys till öppen beskådan. Det var ju med tystnad Elin Wägner själv hade blivit bemött av sina vänner efter Väckarklocka. Ensamheten efter denna bok, som var årtionden före sin tid, hade förvisso skapat bitterhet, eller snarare sorg.

Beställningsarbete.
Det var överhuvudtaget osäkert om Elin Wägner skulle ta sig an uppgiften att skriva en biografi över Fredrika Bremer. Det hade gått mer än 80 år efter Bremers död och visst uppskattade Elin Wägner sin föregångare, på barrikaderna för kvinnors rättigheter, men hon bar trots allt på en avvaktande hållning. Denna skiner igenom i biografin över Selma Lagerlöf där Bremer omnämns lite kyligt som "mamsell Fredrika" utan någon större värme eller intresse.

Det var på uppdrag av Svenska Akademien som Elin började skriva. Hon fick förfrågan redan några månader efter sitt inträde om hon ville författa en "minnesteckning" över någon av tre författare: Anne Charlotte Leffler, Victoria Benedictsson eller Fredrika Bremer. Alla tre stora feministiska föregångare: Leffler bland annat genom sin, på den tiden, öppenhet om kvinnlig sexualitet, Benedictsson som den stora feministiska äktenskapsförfattaren (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) och Bremer som uppfattades som den feministiska modern av kvinnorörelsen.

Elin Wägner hade fullt upp med sitt stora romanprojekt Vinden vände bladen och hon tvekade därför i det längsta. Det var först när "flitiga herrar i Akademien antydde att de själva kunde lägga beslag på Bremer" (citat från biografin av Isaksson/Linder) som Elin Wägner tackade ja. Det skulle ju se ut om en man gav sig på Bremer, vars mest kända verk, Hertha (1856), brukar uppfattas som den första feministiska boken i Sverige.

Vad män skulle kunna ställa till kunde Elin Wägner nog ana - hon blev förresten sedermera själv nedvärderad av Harry Martinson, när denne höll sitt installationstal i Akademien.

Arbetet med boken
Det var först i början av 1948 som Elin Wägner påbörjade arbetet genom att samla material och inleda skrivandet hemma i Berg. Men projektet tycktes henne tungt att bära rent praktiskt - ja, tiden var också tung: i januari sköts hennes stora förebild Mahatma Gandhi ihjäl.

Frågetecknen kring bokens innehåll var också tunga. Skulle hon kunna "göra något annat än en tragedi" av Bremers liv, undrar hon i ett brev.

Jodå, hon lyckades att i Bremers brevväxlingar hitta det hon sökte och blev allt mer fascinerad av ämnet. Kanske var det något av sin egen spegelbild hon häpet upptäckte: ensamheten, den orimliga bördan, kampen för kvinnans rätt... Men också urkraften. För inte var Fredrika Bremer den som "ungdomen kunde tro" att hon var: en gammal mamsell - nej, hon var "en högst mänsklig människa". Breven avslöjade det.

Elin Wägner lär nog i detta sammanhang, själv allt mer medveten om sin egen ohälsa, funderat över hur hennes egna privata anteckningar, som hon ganska konsekvent gjort under många år i form av arbetsböcker, skulle tolkas av eftervärlden. Å andra sidan: hade hon inte varit medveten om att dessa arbetsböcker skulle bli offentliga, och därmed idkat viss självcensur?

Före sin tid, och fast i den...
Fredrika Bremer var långt före sin tid i många avseenden, men i andra fast i sin tids föreställningar. Det hade Elin Wägner påpekat redan 1925 i Tidevarvet (nr 49). Där skrev hon:

Fredrika Bremer har sin tids romantiska syn på kvinnan som ett högre väsen i sig. Nu ser vi nyktrare på kvinnan. Vi vet nu åtskilligt mer än Fredrika Bremer om hur kvinnan tar sig ut i förändrade och friare yttre förhållanden och ser mycket nyktrare på henne. Så underligt det kan låta, vet vi mycket mer om svårigheterna än Fredrika Bremer, just därför, att de yttre svårigheterna har minskat.

Vi talar inte längre om det "kvinnliga samvetet som det mest sympatiska", lika lite som om kvinnans större fredskärlek, större renhet, större någonting.
Vi talar inte längre om hennes innersta oförstörbara väsen, som vi inte vet något om. Vi går alltså inte direkt i Fredrika Bremers fotspår och gör inte hennes ord till våra.


Nej, inte det. För övrigt hade det varit intressant att läsa hur Elin Wägner under skrivandet av biografin skulle tagit sig an Fredrika Bremers antydan om att vissa folk var oförbätterliga och hur hon skulle förklarat hur denna koloniala tanke kunde samsas med Bremers annars så starka försoningstanke. Själv hade ju Elin Wägner farit skoningslöst fram i sin kritik av den vita mannens tro på sin överhet, inbillade civilisation och rätt att härska över kvinnor, andra folk och andra varelser.

Litterär elegans med humor
Biografin hade utan tvekan blivit ett mästerverk, för på de 50 sidorna hon hann skriva utkast till, och som utgör denna skrifts första del, skriver hon med litterär elegans. Såväl effektivt som poetiskt och humoristiskt - och med all den självsäkerhet som framgångarna med biografin över Selma Lagerlöf lagrat inom henne.

I de fragment som blev skrivna finner jag samma lustkänsla som i hennes tidigaste romaner: Norrtullsligan och Pennskaftet.

Hon inleder med att beskriva Fredrika Bremers finska släkthistoria:

En av Fredrikas kusiner, ägare till Tykö järnbruk där man gjorde de bästa grytorna i Finland, förenade en vetenskaplig begåvning med vurm för astrologi. Han förutsade en ny syndaflod över jorden år 1826 och gjorde sig stort besvär med att bygga en ark, som han ställde på en bergknalle till tröst för Åbo befolkning. Precis så omtänksam skulle Fredrika Bremer varit, om hon blivit tillräckligt tokig.

Så småningom kom den välborna familjen Bremer, med femåriga Fredrika, till Sverige och förflyttade sig mellan "en elegant stockholmsvåning och Årsta slott". Elin Wägner skriver:

Brukspatron Bremer och hans eleganta fru tycks första tiden ha funnit sig väl i den svenska miljön, de kom in i högborgerliga kretsar som roade sig och hade genom familjen Wrede förbindelser även inom högadeln. Men deras barn förde en isolerad tillvaro med tjänare, informator och guvernant, och de kände sig så främmande för far och mor att de sprang och gömde sig som Adam och Eva i lustgården då de hörde deras steg.

Det gick illa för de flesta av Fredrikas syskon - två söner och fem döttrar - vilket Elin beskriver så här:

Den yngste sonen August dog medan han ännu blott var ett löfte, men sörjdes som en sin mors och sina systrars älskling. Den äldre sörjdes endast konventionellt, han misslyckades på den diplomatiska banan, slog sig på brännvinsbranschen och dog ogift och ruinerad vid trettiofem års ålder. (-)

En av de fem döttrarna dog i fjortonårsåldern. De fyra andra borde ingå giftermål som svarade mot deras hemgift och familjens ställning. Ingen av dem hade ärvt moderns skönhet och charm, så mycket viktigare blev dressyren. Tidens ideal var den liljebleka, smärta, graciösa, talangfulla romanhjältinnan som kunde släppa på temperamentet i rätta ögonblicket, men i övrigt heroiskt dölja sina känslor under ett passande uppträdande.

Det idealet var lika mycket för högt för en vanlig flicka som hundra år senare för den yrkesarbetande, socialt intresserade makan, modern, husmodern och värdinnan som samlar alla fullkomligheter i en person.

Men Fredrika då? Ja, hon dyrkade som barn modern men kunde med bästa vilja i världen inte göra henne till lags. Hon var inte vacker, hon var oskicklig i det yttre uppträdandet, överdriven och överraskande. Modern hade stora bekymmer med henne...

Hon hungrade och stal mat, hon klippte hål i salongsmöbeln, matade brasan med fina spetsnäsdukar, blev bestraffad och gjorde samma sak igen. För den kärlek hon sökte hos sin mor, genom att vara snäll och genom att vara motsatsen, vann hon ersättning genom visioner av en skyddsängel som småleende lutade sig över hennes lilla bädd.


Religiösa grubblerier
Det är i brevväxlingen mellan Fredrika Bremer och den man som hon låg i långvarig äktenskapsförhandling med som Elin Wägner tar avstamp för en stor del av den text hon hann skriva ner.

Det är mer givande än det låter, för mannen ifråga var också den som fått i uppdrag att leda hennes studier. I breven diskuterar man religion, filosofi och livet i stort - inklusive äktenskap. Mannen hette Per Böklin, var filosofie magister och, som sagt, inställd på äktenskap.

Elin Wägner intresserar sig för Fredrika Bremers religiösa funderingar - Elin hade ju själv funnit tilltro till kväkarna - dess icke-formaliserade och världstillvända åskådning låg ju som hand i handske med hennes världsbild och engagemang - och uppfattade det nu som trösterikt att det kunde finnas en god gud som hade överblick över en förvirrad värld. Hon skriver:

Hon (Fredrika Bremer) kallar själavandringen för en sorglig promenad och tillägger mycket karaktäristiskt:

"Det första villkoret för att kunna tro på en Gud synes mig vara att kunna tänka honom God och Allsmäktig, viljande sin skapade varelses sällhet och ledande den därtill på möjligaste korta väg"

Hon påpekar att hon är en självständig ande som väl kan tillägna sig andras meningar, men gestaltar dem efter sig själv, och det får Böklin nogsamt erfara.

Så fort de kommit in på försoningsläran råkar Fredrika i fullkomligt uppror. Hon förstår ej denna kärlek som lider och försonar sig själv. Det är inte hon som söker förlåtelse för sina synder, hon vill ha hjälp till att kunna förlåta Skaparen den skuld han står i till sitt släkte som han låtit lida så mycket.

I sin föreläsning vid Fogelstadförbundets årsmöte, där Elin Wägner talade om Bremer, beskriver hon hur Bremer genom brevsamtalen med Böklin till slut kommit "ut ur den dialektiska förvirringen" och att hon en dag befanns sig på "en utsiktspunkt från vilken allt synes löst och förklarat" och utropar: "Jag vill döpas och födas på nytt till en ny människa".

Uppskattad, men stråk av besvikelse
Precis som i biografin över Selma Lagerlöf hittar jag stråk av besvikelse hos Elin Wägner, trots att hon så gärna till fullo vill uppskatta sin föregångare. Men nog finner hon hur Bremer, precis som Lagerlöf, tövar att ta ställning om det kostar på. Vid sin "studieresa" i Amerika intar Bremer "en delikat ställning mellan sydstats- och nordstatsfolket."

Alla vill få över henne på sin sida. Elin Wägner skriver:

Hon väljer som så många gånger att fördela skuggorna och dagrarna på båda parter, vilket gör att ingen blir nöjd med henne.

Och nog finns det en antydan om att hon anser Bremer varit lite naiv i sin syn på utvecklingen och kraften i industrikapitalismens strypgrepp på arbetarna. Hon skriver med anledning av att Bremer besökt England .

Varken reformisterna eller deras svenska gäst kunde förstå vad den industriella revolutionen ställt till, då den drog halva Englands befolkning från byar, jord och hantverk och samlade den omkring fabrikerna, där den under livsfarliga förhållanden måste träla ihop rikedomar åt maskinernas ägare.

Reformisterna byggde ett kvarter i London med mönsterbostäder för arbetare, satte upp en bra tvättstuga någonstans i en slum, inrättade trasskolor för gossar och flickor, ålderdomshem för tjugo gamla guvernanter av de femtusen som hade behov därav och inackorderingshem för lika många unga lärarinnor.

När allt detta visades för Fredrika, såg hon här förebud till en tid då alla skulle få bra bostäder, tvättstugor och pensionat...


Den tiden hade inte kommit ens när Elin Wägner arbetade med sin biografi,och hon suckade lite uppgivet att mot Fredrika ställdes verkligheten.

Med ett varmt, men lite bitskt, leende
I Fogelstadföredraget, del två i skriften, bävade inte Elin Wägner för att tala om den motsägelse som finns i Fredrika Bremers testamente, det som mer än något annat var kvinnorörelsens dilemma (Isaksson/Linder tar också upp detta):

De som åberopar sig på henne (Bremer) då de begär kvinnans likhet med män inför lagen, rätt till utbildning, arbete och lön, de har rätt.

De som åberopar sig på att hon lovsjöng hemmet och ansåg det vara basen för kvinnans verksamhet har också rätt.

Den som kunnat klara ur hur dessa båda linjer kunde tvinnas ihop till en syntes skulle ha mer rätt än andra.


Jag tror att Elin Wägner uttalade detta med ett lite bitskt, men samtidigt sorgset, leende i sina ögon. För det var ju just det hon hade gjort i sin Väckarklocka, den bok som till och med vännerna bland Fogelstadskvinnorna mött med tystnad. Den bok som än idag ligger i debattens framkant.

Bävan och längtan
Olle Holmberg beskrev i sin nekrolog över Elin Wägner hur han uppfattat hennes arbete med biografin, jag tror att det är på pricken:

Elin Wägner hade nalkats ämnet (Fredrika Bremer) med både bävan och längtan, kanske vetande att just hon var den som inte fick undandra sig det. Hon var själv kvinnosakskvinna, själv människo- och mänsklighetsvän, själv en blandning av romanförfattare och idealist. Hon kunde verka nyktrare än Fredrika Bremer, men att vara idealist är över huvud taget inte att vara nykter; det är att vara djärv och dra ut osjälviska konsekvenser.

Skriften är utgiven som en del av Svenska Akademins Minnesanteckningar.

1 kommentar:

Anonym sa...

En människa växer in i samexistens med sin värld och sin framtida värd. Hon frågar sig varför resten av världen är galen och försöker att bota den. Elin var oroad men också, Eva Moberg skrev för länge sedan, vem har valt mänsklighetens självmord?
Jag vågar inte ha något namn, det kanske säger något om vår tid!