Släkten Jerneploogs framgång

Landshövdingskan Jerneploog stod i en fönsternisch på residenset i Gustavsfors och såg ut över Stora Torget, där dammet drev i skyar med vinden.

Så inleds Släkten Jerneploogs framgång från 1916.

Det är lång tid mellan 1916 och nu... Därför kan det förstås vara svårt att förstå tyngden i de problem, och de konflikter, som Ingar Gunnarson brottas med. Hon är en driftig medelålders kvinna, som efter några år i Amerika återkommit till Sverige med sin son. Hon startar en specerihandel där hon säljer delikatesser till den burna överklassen, men när världskriget bryter ut känner hon ansvar för att även arbetarfamiljerna skall få tillgång till livsmedel. Drömmen är att starta ett kooperativ där de fattiga får möjlighet att stilla sina behov i tider av mobilisering och matbrist. Men Ingar är också pacifist, tar ställning mot mobilisering, får uppleva hur hennes son förförs till att skjuta upp studierna för att ta på sig uniform.

Överklassen reagerar surt på Ingars "förräderi" mot fosterlandet och hennes kamp för kooperativet. Överklassen leds av den konservativa och antidemokratiska landshövdingskan Jerneploog. Scenen är en småstad. Tiden är mobiliseringens. Den politiska striden är mellan konservativa och en del liberaler. Mellan militarism och pacifism. Skyttegroparna grävs i Europa, i tidningarna kan man ta del av nyheterna, som "känns bättre om de är en dag gamla".

Men striden står även mellan de som vill bygga ett gymnasium för flickor och de som anser att detta är onödigt, eller rent av skadligt. Så här talar den konservative landshövdingen:

"Därför anser jag att vi bör diskutera gymnasiet ur andra aspekter än de rent ekonomiska. Utskottet tycks ha resonerat som så, att kan man bara skaffa pengarna, så är saken klar. Men låt oss stanna och betänka vilket inflytande ett gymnasium kommer att ha på generationer av unga kvinnor, deras livsriktning och ambitioner - och genom dem på de hem, som skola bildas och på framtidens släkten. Det är av en ofantlig vikt att inte den unga kvinnans uppfostran blir snedvriden."

Citatet skulle kunna vara hämtat från Elin Wägners egen far. Hon förvägrades nämligen att gå i gymnasium, trots sina önskemål. Visserligen fanns inget gymnasium i Helsingborg, där familjen då bodde, men nog hade man haft råd med inackordering i någon annan stad. Det var viljan som fattades från fader Svens sida. Han hade tidigare förvägrat henne att studera filosofi, för vad skulle en ung kvinna med det till? Elin Wägner blev så besviken att hon hoppade av flickskolan redan i sjunde klass, istället för att gå även det sista åttonde året.

Ett tema i Släkten Jerneploogs framgång är alltså kvinnofrågan, precis som i de tidigare romanerna Norrtullsligen, Pennskaftet, Helga Wisbeck och Camillas äktenskap, men denna gång är den utökad med fredsfrågan - så småningom skulle Elin Wägner väva samman dessa två teman med miljöfrågan till det som skulle utvecklas till den wägnerska ideologiska plattform som än idag är giltig.

I Helga Wisbeck var huvudpersonen inspirerad av Elin Wägners väninna, den socialt engagerade läkaren, Ada Nilsson. Den här gången är hjältinnan inte läkare, utan en driftig specerihandlare med social patos och ledaregenskaper. I boken har hon namnet Ingar. Men i sin arbetsbok låter Elin Wägner henne, innan hon fått namnet Ingar, heta Rosika.

Vem var då Rosika i verkliga livet? Jo, det var Rosika Schwimmer, drivande rösträttskvinna, född i judisk familj i Budapest i dåtidens Österike-Ungern.

Rosika Schwimmer var radikalpacifist och Elin Wägner hade träffat henne på årsmötet för International Woman´s Suffrage Alliance, som 1911 var förlagt till Stockholm. Vilken knappast var staden där kvinnors rättigheter låg på topp; riksdagens första kammare hade just avslagit (105 röster mot 22) en motion om kvinnlig rösträtt av liberaler och socialdemokrater. De konservativa, i denna debatt under ledning av professor Rudolf Kjellén, förklarade att rörelsen för kvinnlig rösträtt redan nått sitt klimax.

Elin Wägner bevakade konferensen för DN:s räkning och kom då i kontakt med Rosika Schwimmer, som var konferensens pressekreterare. Elin skrev: "Hon är kvinnosakskvinna med en intensitet som skulle vara oroväckande om den inte genomsyrades av oemotståndlig humor och älskvärd självironi över hennes egen iver i arbetet...".

Nästa kongress hölls i Budapest 1913, Rosika Schimmers hemstad, samtidigt som kapprustningen i Europa pågick inför det som skulle bli första världskriget. Året därpå föll skottet i Sarajevo och den 2 augusti larmade kyrkklockorna i Sverige till mobilisering. Elin Wägners man, John Landquist, ålades att gräva skyttegravar i Uppland.

I Sverige hade det inte bara varit strid om rösträtten. Även frågan om försvaret delade "vänstern" och högern. Högern krävde mer pengar till försvaret, varnande för ryssen och kände gemenskap med "germanska rasfränder i söder". 1911 hade liberalen Staaf vunnit n stor seger i valet och planer på att bygga ett krigsskepp lades på is. Men bondetåg, "pansarbåtsinsamling", nyväckt kritik över unionsupplösningen med Norge och demonstrationer ledde till att Staaf fick avgå.

Allt detta drev Elin Wägner in mot liberalismen - det var ju trots allt de frisinnade som varit det bästa politiska stödet i kampen för rösträtt. Elin Wägner blev också en av dem som bildade Frisinnade kvinnor, (sedermera Svenska kvinnors vänsterförbund), vilket uppfattades som "vansinnigt impopulärt och nästan landsförrädiskt". (Elin i brev).

Mitt under kriget, 1915, samlas åter "de internationella kvinnorna". Denna gång i Haag. När mötet öppnades den 28 april fanns 1500 deltagare på plats! För att få delta på mötet måste man ansluta sig till tre krav: Mellanfolkliga tvister skall regleras med fredliga medel, kvinnor skall ha rösträtt samt att diskussionerna vid mötet inte skulle få handla om ansvarsfördelningen mellan nationerna i det pågående kriget. Elin Wägner blev åter imponerad av Rosika Schwimmer.

Det är dessa händelser och erfarenheter som utgör den plattform från vilken Elin Wägner skriver Släkten Jerneploogs framgång.

Elin Wägner hade redan i Helga Wisbeck visat att hon behärskade att skriva tyngre romaner, baserade på verkliga händelser. Då, liksom nu, handlar det om självuppoffrande kvinnor med social patos och hög grad av idealism. Denna gång skymtar dock fram en het ovilja mot överklass, blodets ära och nationalism. Handlingen drivs framåt, som så ofta hos Elin Wägner, genom dialogen.

Elin Wägner hade blivit 32 år och hennes besvikelse ligger i öppen dagar - kriget har vunnit över förnuftet, det manliga tänkandet över det kvinnliga, ja, hon kan inte ens tro på kvinnorna längre.

Boken får högt betyg, och för den som har klart för sig hur Sverige såg ut vid tiden för första världskriget ökar läsvärdet ytterligare.

Betyg: WWWWW