Spinnerskan

Vårt hus Karlavagnen 7 har en okuvlig portvaktsfru. Hennes ansikte är genomkorsat av illa läkta ärr, efter en olycka som hon säger. Hennes kropp är urgröpt som en sättpotatis, vilket hon ju också är…

Så inleds Spinnerskan, utgiven i november 1948 som avslutande novell i samlingen med samma namn. Några få månader efter det att boken kommit ut dog Elin Wägner av den sjukdom hon drabbats av. Då hade hon i nästan två år plågats av hälsoproblem som så småningom visade sig vara sprungna ur en tumör i magen.

Efter utgivningen av Väckarklocka (1944) hade Elin Wägner mött tystnad, motstånd och hån, boken var ju en systematisk vidräkning såväl med den historiebeskrivning där kvinnor reducerats till ingenting, som med den utvecklingsväg där miljöförstöring och militarisering hyllades av alla parter, både onda och goda. Hon var djupt besviken, för att inte säga bitter, över mottagandet, men blev några år senare återupptagen i samhället genom att bli invald i Svenska Akademin, som andra kvinna efter Selma Lagerlöf. Det som fått Akademin på dessa tankar var hennes biografi över just Selma Lagerlöf.

Elin Wägner var på många sätt en främmande fågel i Akademin - det oförskämda tal Harry Martinson höll när han efterträdde henne 1949 speglade det manliga kulturetablissemangets rädsla för såväl styrkan i hennes författarskap som hennes kritiska hållning till den utveckling hon förutsåg.

Med detta som bakgrund är det inte svårt att förstå att arbetet med hennes sista stora roman, Vinden vände bladen, och den stora biografin över Selma Lagerlöf hade tagit hårt på krafterna. Något nytt var inte att tänka på. När förlaget hade föreslagit att hon skulle kunna samla några av sina gamla noveller till en ny novellsamling tog hon dock på sig uppgiften. Och omarbetade dessutom sitt radiodrama Spinnerskan, från 1941, till något av en uppsamlande novell.

Novellen Spinnerskan kan tyckas vara obegriplig om man inte har historien klar för sig. Den som uppmärksammar att Elin Wägner anger platsen för dramat till Karlavagnen 7, kan lättare förstå att det är något av ett drömspel där rollbesättningen snarast utgörs av språkrör för olika typer och falanger.

Kvinnorna i novellen träffas för att göra en kvinnlig insats i kriget, stoppa strumpor. Mer än så hade det inte blivit av rösträtt och en rad reformer för att öka kvinnors jämställdhet med männen. Kvinnor var vare sig delaktiga i kriget, eller, vilket var så mycket värre: de hade inte, trots rösträtten, något inflytande i samhället, de hade för övrigt inte ens förhindrat kriget, de hade inte nyttjat sin rösträtt för att skapa fred.

När berättaren, fröken Carmin, efter några timmar (när de flesta av kvinnorna gått till en annan lägenhet för att äta) rullar upp de gardiner som skall vara neddragna för mörkläggningens skull – ett sätt att inte låta fienden se stadens ljus – så ser hon portvaktsfrun på Karlavagnens 7 sitta i månljuset och spinna. Hon är Spinnerskan, vars silvertråd spinner en tråd genom historien. ”Hennes ärriga ansikte såg nu ut som ett slagfält med märken efter klackar och granater, och hennes ögon, blanka, outgrundliga och bottenlösa reflekterar månljuset.”

Spinnerskans är Elin Wägners berättelse om hur det blivit, hur drömmarna slagits i spillror med krig, hur kvinnor varit mer angelägna att vara männen till lags än att kämpa för fred och goda värden – men hur stänken av bitterhet trots allt dränks i tron på hoppet, klokheten och kärleken.

Att det var just spinnerska som fick symbolisera den goda kraften - den kraft som viskar till kvinnorna ”i köerna, i ammunitionsfabrikerna, i folkköken, på sjukhusen och i daghemmen och på kyrkogårdarna” – ter sig ganska naturligt med tanke på att en av dem som Elin Wägner beundrade, Mahatma Gandhi, gjort spinnrocken till symbol för icke-våld, enkelhet och uthållighet. Att Elin Wägner använde just denna symbol, på den tiden så starkt förknippad med en man, kan mycket väl symbolisera hennes tro att kvinnor och ”framtidens män” kan och bör samarbeta – något som återkommer gång på gång i hennes böcker.

Bland övriga noveller i boken vill jag särkilt nämna Den första kvinnan, som första gången publicerades i Nyckelknippan.

Här hittar du övriga recensioner.
Betyg: wwwww